Krångligt och väder!

2016-07-25 KL 15:59:58, Livet i Turkiet
Sovande barn och jag sitter och mailar fram och tillbaka. Som vanligt med andra ord. 
Alltså det var inte direkt smart att behöva uppdatera visumet, att göra namnändring och ansöka om samordningsnummer/pass åt Esma på samma gång. Det kan jag erkänna men å andra sidan blir allt klart och det behövs inte göras igen. 
Visumet är dessutom klart och förbi. Just nu tar jag hand om det jag ska göra i Sverige. 
Viktigast är att få med en ifylld blankett från Kadir om att jag får utfärda ett pass åt Esma. 
Ingen blankett, inget pass, ingen resa tillbaka till Turkiet. 
 
Jag har precis skickat mail ang. just pass. För lyssna på detta krångliga.  
För att ansöka om hennes pass så ska jag lämna in vårdnadshavare-blanketten och så måste jag legitimera mig där och då. Då har jag mitt pass och körkort med mitt efternamn som jag har idag. 
När jag ska hämta ut Esmas pass så måste jag visa en giltig legitimation då också med samma efternamn på mig som när jag ansökte om passet.
Förnyar jag mitt och Esmas pass samtidigt, vad ska jag då visa för giltig legitimation som är giltigt med det gamla efternamnet? 
Då har det nya gått i lås och det gamla är inte längre giltigt. 
 
Förstår ni hur det blir? Så Esmas pass måste göras först. När jag har hämtat ut det och därmed legitimerat mig med mitt efternamn som jag bär idag så jag ansöka om pass för mig själv med mitt nya efternamn. 
Och även förnya mitt körkort. 
 
Som sagt, det var inte ett smart drag att ta allt på samma gång men det är skönt att få allting gjort och klart. 
Det är också därför vi stannar längre än vanligt.
 
Vi pratar hela tiden om Sverige och flygplan här hemma. Adem vill åka föygplam nu men han förstår nog inte precis vad det betyder. 
Idag, om 2 veckor så är vi i Göteborg och det känns helt galet men jättekul. Jag har redan börjat plocka fram barnens kläder för att se vad vi har.  
Jeans till Esma har vi gott om den här vintern märkte jag, det ska jag komma ihåg så att jag inte köper på mig det i Sverige. Trots rea. 
Och trots supervärme och bra väder i Sverige nu så ska jag fixa vindjacka till barnen. Jag är rädd att vi kommer få kasst väder och framför allt mycket regn när vi kommer. 
Jag gillar regn men inte hela tiden, varje dag utan snarare någon timme eller två ett par få dagar under en månads tid. 
Jag vet, jag har höga krav på väder hela tiden. 
Och igår var jag inte särskilt nöjd heller, 44 grader i skuggan hörde jag att det var här hos oss. Vi stannade inomhus med AC på hela dagen. 
Går det ner 10 grader så är jag helnöjd. Allt över 20 är bra så länge det inte är över 35.
Under 15 känns som vinter hos oss. Om vi är i Turkiet alltså. 
 
Tror ni värmen kommer försvinna i Sverige om 2 veckor eller ska vi räkna med 22 grader och däromkring? 
Är det verkligen varmt så länge i Sverige? Ni har ju haft kanonväder ett bra tag nu, eller, Då tänker jag att det kommer vända och bli sämre snart.  
Men det vill jag såklart inte. Jag vill ha sol och svensk sommarväder, tack. 
 
Mina godingar igår. 


Bokat och klart!

2016-07-23 KL 23:32:43, Livet i Turkiet
Jag borde vara helt slut egentligen men jag har alldeles för mycket adrenalin i kroppen för att ens känna av att jag är trött.
Idag tröttnade Kadir på att våran matta i tvrummet såg ut som den gjorde. Lite för många fläckar helt enkelt så den åkte på mattvätt.
Och med det gjort så skurde jag golvet i det rummet.
Två gånger. En gång för att få det rent och en gång för att få det rent och samtidigt "olja" parkettgolvet med ett särskilt medel.
Eftersom Adem sov så länge på eftermiddagen så började jag polera lite på handfatet i toan. Det slutade med att hela toalettrummet med dusch och runbet blev skurat och klart.
I den här värmen så kommer inte städning mer än daglig plock och fix på tal ens. Jag är SÅ trött av värmen, Kadir känner samma sak. Det känns som om man är trötr jämt nästan. 
Men trots all städning, som kanske inte är så mycket egentligen, så är jag mer pigg än trött just nu. Det finns en anledning till det...
Jag har bokat våra flygbiljetter till Sverige.
Det blev tidigare än vad jag först hade planerat och det blev med ett extra barn än vad jag hade tänkt och försökt förbereda mig på i över 5 månader.
Det var inte alls meningen att Adem skulle åka med till Sverige. Sen januari har vi pratat och tänkt att det blir bättre om han är kvar i Turkiet och får bo och leka hos sin faster och sina kusiner.
Jag har nästan dagligen försökt förbereda mig själv på att ha kvar honom här, resa själv med Esma och att vara ifrån Adem 3 veckor i sommar. Men när allting var klart, alla papper (nästan iaf) var inskickade och färdiga, Esma hade sitt samordningsnummer och när de för bara några dagar sedan sa att vi kan åka till Antalya för att göra ett provisoriskt pass...
DÅ ändrade jag mig. 
Då sa jag till Kadir att det är ju idiotiskt att lämna han här när han kommer få det underbart i Sverige. Och komma iväg från värmen som snart knackar på dörren ännu mer. 
Så nu är biljetterna bokade för tre personer. 
Mig, Esma och Adem. 
 
7 Augusti åker vi från Antalya till Göteborg och vi reser med fritidsresor, TUi. 
Det blir bleka vi och ett plan fullt med solbrända turister helt enkelt. 
Eftersom vi flyger charter denna gång så är det direktflyg. Jag jublar inombords. Jag har aldrig flygit direktflyg de åren jag har bott här i Turkiet. Det har alltid varit reguljärflyg med mellanlandning i Istanbul. 
Planet går på eftermiddagen och jag har några små förhoppningar att kanske både Adem och Esma kommer att sova på planet hem. I alla fall en stund. 
Men...har jag lite otur så kanske de kör sin vanliga tävling om vem som skriker högst. 
Och skrattar hejdlöst varje gång. 
 
Skrikande barn på flygplan är inte rolig för någon. Varken för passagerarna brevid eller föräldrarna som gör allt för att trösta och distrahera bort ljudet från barnen. 
 
Ni vet när tomtens hjälpredor, nissarna, packar säcken med julklappar på julafton. Där är jag nu. Alla paket är packade. 
Nu är det bara lite viktiga inköp såsom höstjackor och skor till oss för eventuellt sämre väder/regn som måste göras, åka till Antalya för att få Esmas provisoriska pass och packa väskan som är kvar. 
Sen är vi i hamn. Och vilken tur att våran granne är chaufför för ett transferbolag. 
Vi hade aldrig fått plats i våran bil med två bagage nämligen. 
 
God natt! 
 
Vi är redo för Sverige tror jag. 


Blä för pappersarbete!

2016-07-21 KL 14:01:39, Livet i Turkiet
Här kommer en lång text som ändå är ganska så nerkortad så att det är okej att läsa den. Nu tänkte jag berätta vad jag har sysslat med de senaste månaderna. Jag var nära på att gå i taket, allt skulle klaffa men det var svårt att få ihop allting kändes det som. 
Tid, pappersarbete, värme och två aktiva barn...jag ville bara ge upp hoppet flera gånger och strunta i allt. 
Och detta är också lite varför jag inte har orkat ta tag i bloggen, orkat ta tag i mig själv ens och till viss del varit helt snurrig i huvudet och stressad i kroppen ett tag. Det har bara varit lite för mycket för mig. Jag behöver semester. 
 
Strax efter att Esma föddes så började vi prata om hur vi skulle göra med att åka till Sverige. Vi gifte oss 2013 och jag har velat ta Kadirs efternamn sedan dess men tiden har inte funnits till. 
Handläggningstiden för namnändring är ca 4 veckor och så länge har vi aldrig kunnat stanna i Sverige pga jobb bland annat. 
Nu kände väl vi att det är dags att ta tag i det, låta det ta den tid det tar bara få det gjort.  
Så en resa till Sverige började planeras och vi tyckte båda att augusti är bra tid att åka för det är så varmt i Turkiet då. 
Däremot kan inte Kadir följa med just då eftersom han jobbar. 
Esma är född i Turkiet precis som Adem. När han föddes så var jag fortfarande skriven i Sverige. Det gjorde att han fick ett personnummer. Han är därmed också folkbokförd i Sverige. 
När Esma födde så hade jag utvandrat, vilket man ska göra om man vistas utomlands mer än ett år. Reser man fram och tillbaka mellan olika länder så ska man vara skriven på den adress man har sin dygnsvila på, dvs spendera mest tid på och eventuellt har sin familj (man, barn etc.) 
Esma får därmed inte ett personnummer utan ett samordningsnummer vilket är nästa samma sak men inte riktigt. 
Båda barnen och jag är och kommer alltid vara svenska medborgare. Barnen är också turkiska medborgare.  
 
Så...vi skulle ansöka om ett samordningsnummer, tiden gick kanske lite väl länge och jag tänkte att det börjar jag ordna med så fort Adem har börjat förskolan så jag kan kocentrera mig på det till 100% 
Problemet blev bara det att barnen blev, som ni vet sjuka då och sedan har det gått runt och vi har helt enkelt inte kunnat koncentrera oss på annat än att hålla de friska istället.  När vi väl andas ut så började det om igen. 
I maj fick jag nog och satte igång med samordningsnummeret och som ni vet så var vi i Antalya för att lämna in papperna. 
Vi var rädda att ha åkt hela vägen dit och sedan missat något papper men vi hade det vi skulle.  Ca 6 veckor tar det att få samordningsnummer.  
Då började jag med nästa grej, mitt visum. Jag måste ha ett visum för att stanna en längre tid i Turkiet och efter 2 år så måste detta uppdateras. 
Vilket var i år. Och nu har de ändrat så att man fyller i alla uppgifter online och sedan skickar in en hel hög med papper, foton, kopior på allt möjligt här ifrån och så vidare.  
Sedan bokar man en tid för ett "möte" där de ser att du är du och ställer lite frågor kanske. 
13 juli hade vi våran tid eftersom det inte fanns något tidigare.  Jag var helt säker på att det var en fredag så jag siktade in mig på den fredagen och när 13 juli kom, vilket var en onsdag,  så missade vi såklart våran tid. 
Jag trodde jag skulle bryta ihop då.
ORKAR. INTE. MOTGÅNGAR. 
Det var strax efter att min familj hade åkt hem från sin semester, när vi knappt kunde ses för att barnen var sjuka. 
Barnen hade frisknat till efter en rejäl sjukvecka där Adem blev inlagd med dropp pga uttorkning. 
Två dagar senare när Kadir precis skulle ringa för att höra hur vi nu gör så dök postmannen upp med ett brev till mig. Mitt visum, ett kort som ser ut som ett körkort, kom hem på posten till oss. 
Yes!  
 
Under tiden jag har försökt få ihop detta så har jag också försökt planera hur jag gör när vi är i Sverige. Handläggningstiden för byte av efternamn är alltså 4 veckor och sedan måste pass, körkort, bankkort etc. bytas ut. 5-6 veckor i Sverige är ganska så lång tid och något inte skulle kunna gå för oss. Så nu har vi planerat att jag ska skicka in blanketten om ändring för mitt efternamn och inom 4 veckor måste jag vara på plats i Sverige. 
Sedan bryts användningen av mitt pass då "mitt namn" inte längre finns. Förstår ni? 
Men för att vi ska få åka ens så måste Esma ha ett pass, eller en typ av pass. 
 
Ett pass i Turkiet utfärdar man på svenska ambassaden i Istanbul eller Ankara. Det tar ca 4 veckor för det att bli klart. 
Och i tisdags fick Esma sitt samordningsnummer. Så räknar 4 veckor framåt plus någon vecka extra innan vi ens kommer iväg dit och någon vecka till innan vi har kunnat boka biljetter till Sverige. 
Med dessa beräkningar så hade det blivit September innan vi ens kommit till Sverige. 
 
Allt bara drog ut på tiden med allt,  det var så mycket mailande hit och dit, pappersarbete från Sverige och från Turkiet. Allt. Måste. Klaffa. 
 
Jag mailande Istanbul igår och förklarade våra situation och några timmar senare fick vi svar. 
Vi kan få göra ett provisoriskt pass åt Esma i Antalya. Det gör man på en timme och sedan åker man inom de närmsta dagarna. 
Det "passet" är giltigt en resa, dvs till Sverige. Och det kostar lite grann men det är helt klart värt det.  
Vi kommer iväg och vi kommer i rätt tid. 
 
Utöver detta så har jag nu samlat på mig uppgifter som hur jag kan uppdatera mitt pass, bankkort och pass i Sverige nu när jag inte är skriven i Sverige längre.  
Visste ni att om man är bosatt i ett icke EES land så får man inte uppdatera sitt körkort i Sverige. 
Hade det gällt Turkiet så hade jag alltså fått åka till ambassaden här i Turkiet för att uppdatera mitt körkort.  
Vi måste också ha särskilda papper på att Esma är född i Turkiet och turkisk medborgare. Och Kadir måste skriva på ett papper att jag får utfärda ett pass åt henne eftersom vi har gemensam vårdnad. 
Han måste också skriva på ett papper att jag får ta hans efternamn. 
Nu tror jag att vi har allting rätt. Vi ska ordna lite papper för Esmas pass, både det vi gör i Antalya inom kort och även i Sverige. 
Sedan ska jag boka biljetter för oss, vi åker till Antalya och får ordning på hennes pass och sedan....Sverige. 
Jag räknar och hoppas på att vi är där ca 15 augusti. Och sedan stannar vi ca 3 veckor. 
Om allt nu går som det ska med mina papper och namnändring där. 
 
Så slutligen vill jag bara säga att jag hatar allt pappersarbete och jag är glad över att jag slipper gör allt det här igen. 
 
Slut på meddelandet. 
 
 


Regn!

2016-07-21 KL 10:59:35, Livet i Turkiet

Det regnar! Jag vet inte när vi hade regn senast men jag tror vi hade en skur i slutet av maj eller början av juni.
Att det regnar i juli hör inte till vanligheterna och om det sker så är det någon halvtimme-timme under ett dygn på hela månaden. Det låter redan nu som om det är slut på skyfallet. Och solen kommer antagligen fram igen i eftermiddag kan jag tro.
Men så underbart att det regnade lite, att det släppte från skyn och blev en aningen svalare i luften, bara för några minuter.

Ni vet ju min kärlek till regn när det är sommar. Jag jublar. Detta har nu smittat av sig till en ung herre här i familjen. Adem jublar lika mycket och ropar "yağmur" som betyder regn på turkiska. Hur ska detta bli när vi är i Sverige egentligen? Ska vi jubla och springa ut på balkongen hos pappa varje gång där med? Vi kanske till och med hinner tröttna på regn om vi inte får sol under våran resa.

Vet ni vad? Jag hann inte ens skriva klart detta inlägg och uppdatera innan solen kom fram igen. Nu är solen framme som vanligt och vi återgår till det normala, för oss, igen.
Efter regn kommer solsken.



Snart i mål!

2016-07-20 KL 22:12:09, Livet i Turkiet
Idag har det varit en väldigt bra dag. På förmiddagen fick jag ett samtal från Antalya. När hela familjen låg och sov middag här hemma så skickade jag iväg mail bland annat till svenska ambassaden i Istanbul. 
Och redan på eftermiddagen så fick jag svar därifrån. Det svar jag verkligen hade hoppats på. 
Så nu, kära läsare så vet jag att jag kommer befinna mig i Sverige om minst en månad. 
Det vi har kvar nu är att boka flygbiljetter, åka en vända till Antalya och sedan är det bara att packa väskorna. 
Det är en stor lättnad att faktiskt snart vara i mål, jag har hållt på och mailat och försökt komma till just detta steg under hela sommaren. 
 
Just nu är jag för trött för att berätta men jag lovar att göra det så förstår ni lite mer. 
 
Vi åkte in till Side efter kvällens middag och hängde i butiken ett tag. Runt 19-20-tiden går de allra flesta ut och äter på någon restaurang eller på hotellet de bor på och då är det ganska så lugnt på Kadirs jobb. 
Men sedan rasslar det till och då passar vi på att åka hem för att inte vara i vägen. 
 
Jag tog en härlig bild på strandpromenaden ikväll. 
Innan ni börjar tänka att det är folktomt på gatan så vill jag dementera att så var det inte utan jag valde ut tillfället att ta bilden just när ingen gick förbi, för att få bilden bättre. 
Visst har det minskat med turister detta år men folktomt är det definitivt inte. 
Jag träffade på en hel del under den korta stund vi gick på strandpromenaden. Mest tyskar hörde jag. 
Och då var det alltså just vid middagstid då de flesta inte är ute och går där. 
 


15 Juli!

2016-07-17 KL 21:18:27, Livet i Turkiet
Hej! 
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit och sedan raderat mina texter nu. 
Det är svårt att förklara situationen de senaste dagarna. 
Alla upplever denna militärkupp i Turkiet olika och beroende på hur man fick reda på det och vart man befann sig. 
Jag är glad över att vi bor och befann oss i Manavgat under natten till lördag. 
Jag somna precis när nyheterna började uppdatera om det. Hade jag inte vaknat en kort tid senare av att Esma ville ha mat, om jag inte hade haft internet då och om jag inte hade tittat på telefonen då så hade jag sovit igenom hela natten. 
För hos oss, där vi bor i Manavgat så märkte vi ingenting mer än det vi såg på tvn och internet. 
Ingen helikopter, inga tutande bilar och inga människor mer än hur det brukar vara där vi bor. 
Men jag vaknade av Esma, jag tittade på telefonen och jag fick all information rakt över mig från alla håll och kanter. 
Flera meddelanden om vi var okej, frågor om vad som händer och så vidare. 
Kadir kom hem från jobbet vid vanlig tid, vi följde nyheterna och han försökte förklara för mig. 
Han var lugn medans jag var uppstressad. Jag ställde mig samma fråga som alla andra. Vad är det som händer? 
Kl 5 somnade jag och vid halv 7 vakande barnen igen. Dags att kliva upp, äta frukost och göra alla vardagsysslor. 
Gårdagen spenderade jag med att samla information från alla håll för att förstå vad som hänt. 
Ganska snabbt efter att läget var under kontroll så var jag lugn. 
Jag var väldigt orolig först, det ska jag inte sticka under stolen med. Jag sov ju knappt på hela natten. Men när allt hade hunnit smälta för mig så blev och är jag lugn igen. 
 
Och det är just detta som är så svårt att skriva om. För det är så här jag upplevt detta. Ingen kan ändra eller ta ifrån mig det. 
Min man sov hela natten och var lugn när han gick och la sig redan. 
En kompis hörde om nyheterna och händelserna först dagen efter, igår alltså, på morgonen och blev aldrig riktigt orolig. Läget var under kontroll då. 
Och en annan vän är fortfarande orolig för vad som skett och hon bor och befinner sig i Sverige. 
Vi alla upplever det olika utefter vart i världen vi befinner oss och hur vi fått information om detta bland annat. Många faktorer spelar in för hur en reagerar på sånt här. 
Att få en massa medelanden med frågor hur en mår och vad som sker blir lite stressande innan man själv har insett och fått reda på just vad som sker och vart. Men samtidigt uppskattar jag omtanken. 
Tack och lov för internet ibland så att vi faktiskt kan kontakta varandra. 
 
Jag kan inte svara på hur det blir nu. Jag vet inte mer än ni. 
Jag vet att jag är lugn och känner mig trygg där jag är. Jag har varit in till Side idag och har haft en fantastisk trevlig dag. 
Vardagen rullar på som vanligt här, hur konstigt det än låter för vissa. 
Imorgon är det måndag, människor här ska till jobbet, andra ska till frisören, en del ska ut och resa och någon ska vara barnvakt. Världen rullar på trots alla otrevliga händelser som sker överallt, var som helst. 
Och det är svårt att sätta ord på livet ibland. Jag hoppas ni förstår det när ni läser detta. 
Det är svårt för mig att gå vidare i text utan att det låter dumt men jag fortsätter med min vardag även här. 
 
Mina tankar går till offren här i Turkiet och även de i Nice. Till alla drabbade familjer och bekanta. 


Packa, pass och temperatur!

2016-07-14 KL 09:32:40, Livet i Turkiet
Vi har ätit en god frukost här hemma och nu är Adem och Kadir iväg och badar i havet. 
Jag kände inte alls för att bada idag så Esma och jag stannar hemma. 
 
Just nu håller jag på med att bocka av allt som behövs vara klart den närmsta månaden. 
Om en månad så hoppas jag att vi befinner oss i Sverige men just nu känns allt bara segt och som om det inte alls kommer att gå vägen. Det är så mycket som ska vara klart, visum, pass, personnummer, papper till skatteverket etc. Vi håller tummarna att allt går som det ska. 
Häromdagen slängde jag ut en fråga på min facebook om någon i Göteborg hade en bilbarnstol att låna ut till oss när vi kommer på besök. Och igår fick jag napp av en gammal klasskompis som bor i Göteborg och hade en att låna. 
Guld värt! Det är nog det absolut viktigaste att fixa med inför resan utöver alla papper-pass saker. 
Så det är skönt att kunna bocka av det på listan. 
 
Jag funderar på hur vädret kommer vara när vi kommer. Låt oss säga att vi åker om en månad. För oss är 28-30 grader skönt väder. Shorts och linne, helt klart. 
Men att vi kommer ha dem temperaturerna i flera veckor i Sverige är i princip omöjligt. 
För oss är vinterväder allt under 15 grader. Och chansen att det är så....kallt, om jag får säga så, är ganska så stor. Eller? 
Vi kan ha kanonväder men vi kan också ha...kallare väder. 
Och har man inte varit i Sverige i Augusti månad sen 2006. Det vill säga på 10 år så är det inte lätt att veta hur det är eller vad man ska packa ner. 
Vi lämnar vinterjackan hemma iaf men tar med oss lite shorts, linne, jeans, långärmat och någon bra vindjacka. 
Det får gå som det går och allt, eller åtminstone det mesta, går att fixa på plats. 
 
Nu ska jag nog göra som Esma och slappna av lite. 
 


Skrika åt myror?

2016-07-11 KL 15:08:18, Livet i Turkiet
Bra dagar och dåliga dagar. Igår var jag en sådan där jobbig, grinig, trött mamma som sa nej till Adem hela tiden kändes det som. 
Jag känner det själv hur jobbig och tjatug jag låter mot Adem men jag kan inte bara "rycka upp mig" Inte igår i alla fall. 
Det var inte dåligt hela tiden men jag var definitivt ingen rolig mamma igår. 
Idag är det bättre. Vi har haft myrinvation i lägenheten efter att Kadir spillt slush pappy (heter det så? Is"glass") på hallmattan igår. Men jag har inte tappat humöret trots den lilla incidenten. 
Jag är en person som inte skriker för småkryp. Varken spindlar, kackerlackor eller myror. 
Jag har aldrig förstått vad eller hur ett skrik ska hjälpa i ett sånt samanhang. Däremot vet jag inte hur många gånger håret på armarna har rest sig sen denna myrinvation började. 
 
Vissa dagar är bra, riktigt bra utan att något särskilt, eller framför allt stort ska behöva ske. 
I fredags var en sådan dag. Allting flöt på bra, Kadir var ledig, barnen var glada och på bra humör. Och jag med. 
Framåt eftermiddagen så åkte vi till havet för att bada. 
Adem sa till Kadir att släppa honom när de var i vattnet för han ville längre ut. Han ville simma själv. 
Adem hade varken armringar och kan inte simma. Men han älskar havet. Fast han är lite rädd för vågorna i början. 
Esma älskar vatten precis som sin bror. Hon är så liten så vi försöker begränsa tiden vid havet och ute i de starka soltimmarna så mycket vi kan. 
Men en liten dos av dvitamin behöver vi alla. 
Efter badandet så åt vi middag hemma. Kadir hade lagat en gryta kvällen innan som vi åt. 
Underbart att bara värma upp mat och ha den klar direkt när man kommer hem. 
När vi satt ute och åt så tittade jag mot bergen och tänkte på hur bra jag har det. Hur bra VI har det. 
Bra eller dåliga dagar, varje dag får jag just den känslan. Jag har det så fruktansvärt bra. 
En man som älskar mig, helt underbara barn, tak över huvudet, mat på tallriken minst tre gånger om dagen, rent vatten och elektricitet (när inte strömmen råkar försvinna lite då och då haha) 
Det räcker för mig. Då är jag nöjd. Och varje dag försöker jag tänka på detta och få just den där känslan att infinna sig hos mig. 
Även om vi har en myrinvation i våran lägenhet. 
 
Med solhatten på. Sista dagen på bayram och det var fullt med folk, turister och turkar, vid havet. Östra stranden var vi vid. 


Nya grannar och ny frisyr!

2016-07-08 KL 14:46:56, Livet i Turkiet
Hej!
Nu har vi firat şeker bayram, sockerfesten och njuter för fullt med att Kadir är ledig. 
Sockerfesten är alltså en högtid efter ramadan, fastan som pågått ca en månad. Vi har träffat Kadirs alla släktingar och familjemedlemmar. 
Vi har riktigt varmt väder nu men det går bra för oss alla. Vi kör ac här hemma, vilket är lite ovanligt för oss då vi annars inte behöver det. Vi har det ganska så svalt ändå i lägenheten. 
 
Vi har eller kommer eventuellt få nya grannar som flyttar in i lägenheten under oss inom kort. Jag har två förhoppningar om dessa människor, förutom att de är schyssta och trevliga människor. 
1. Att de har barn i Adem och Esmas ålder. Det hade varit kul. 
2. Att de eldar mycket med deras braskamin under vintern. Massor. Våra grannar som bor över oss är tacksam för att vi gör det för våran värme går upp till dem. De tycker såklart att det är jättebra och de har det varmt och gott på vintern. 
Lägenheten under oss har stått tom sen huset byggdes för 3 år sedan så vi har inte haft någon boende under oss. 
Men nu får vi förhoppningsvis det snart. De installerade in en ac igår hörde vi. 
 
Idag har vi gjort rutinkontroll på barnen för att se hur det går med deras bronkit. De ser bra ut men vi bytte ut Esmas d-droppar till en bättre sort.
Precis som i Sverige så får man d-droppar från bvc här men nu ska vi prova en annan sort. 
Hurvidare detta skulle ha någon effekt på att undvika bronkit vet jag inte. Och det tror jag inte men det är väl mer för att få bättre vitaminer eller nått. 
Jag var i "lekrummet" med barnen när doktorn gick igenom detta med Kadir. 
Adem gick ner i vikt och blev ganska så tunn i kroppen när han var så sjuk kring midsommar som ni kanske minns. Men senste veckan har han haft bra aptit och äter bra med mat så länge vi sitter ner allihopa i lugn och ro. 
Så han har gått upp lite i vikt och det är jättebra. Det är skönt att se att det går åt rätt håll. 
Esma äter som alltid och det går ingen nöd på henne. Hon provar ALLT. Och verkar tycka allt är gått. 
Mycket hamnar utanför också men det gör inget. Första året handlar mest bara om att smaka, känna och klämma. 
Hon har till och med fått mig att börja äta nektarin efter lunchen, eftersom hon själv äter en halva. Och jag äter nu alltså andra halvan. 
Hon har dessutom nu fått prova på gåstolen som Adem hade i hennes ålder. Han älskade att få gå runt i lägenheten själv så kanske kommer Esma också att gilla det. 
Än så länge har hon inte kommit på hur man tar sig framåt med den dock. Men hon tycker om att stå upp i den. 
 
Idag efter besöket hos doktorn så gick vi till frisören så att Adem fick klippa sig. Hans hår växer snabbt i värmen och blir tjockt så han fick en kortare frisyr och så tunna de ut håret. 
Och avslutade med en klick gelé i håret. Så nu är han redo för disco. Vi får köra disco här hemma tror jag. 
 
Ha det så bra och på återseende! 
 
Han är så otroligt fin våran Adem. 


Adem 3 år!

2016-07-03 KL 19:50:44, Adem
Ännu ett år har gått. Fullt av överraskningar, upptåg och lärdom. Adem har lärt mig att det bästa som finns är våra barn. 
Så idag har vi firat Adems 3 års dag. För han är vårat liv och det bästa som finns. 
Och det vill jag fira. 
 
 
 


Adems lilla hyss!

2016-07-02 KL 22:27:00, Adem
Så...Här kommer nästa historia från dagen. 
 
När man kommer hem till oss så har vi hallen sedan kök, vardagsrum och extrarum till höger. Och sedan en dörr till vänster och rätt fram där så kommer man till ena badrummet och sedan till sovrummet precis brevid. 
Vi har egentligen inga nycklar till rummen ifall någon får för sig att låsa och bli fast...
Ikväll åt Adem, Esma och jag middag i vardagsrummet som vanligt och Adem sa tack för maten medans jag och Esma fortsätter att äta klart. 
Adem går iväg och leker lite för sig själv precis som han brukar göra. Jag hör någonstans i bakhuvudet hur han stänger en dörr, vilket inte är helt ovanligt.  
När jag sedan går och kollar vart han är så inser jag att han har stängt dörren som leder till badrummet och sovrummet. 
OCH vridit om nyckeln som vi tydligen har där!! 
Jag tänker direkt att om jag brusar upp så kommer det att göra Adem nervös. Så med en mjuuuk och lugn röst så säger jag till Adem att öppna dörren. 
Han rycker i handtaget och förstår att det inte går. Inga problem, han är fortfarande lugn. 
Jag försöker få Adem att förstå att han ska vrida om nyckeln. Men det går sådär, i början sa han bara okej men sedan försökte han utan resultat. 
Hela tiden går han ifrån dörren och leker med annat så jag sa både att vi skulle dricka äpplejuice och åka till babaKadir i butiken. 
Allt lockade men det var inget som fick Adem att förstå hur och att han skulle vrida om nyckeln igen. 
Nyckeln som inte satt i dörren för 3 veckor sedan,  3 månader sedan och de senaste 3 åren. Men tydligen precis just idag. 
 
Jag försöker med allt för att få upp dörren men det är hopplöst. Tack och lov så står inte Adem och gråter på andra sidan utan är coollugn som alltid. 
Jag drar mig för att ringa Kadir. Han fastar, har varken ätit eller druckit något sen kl 05 och detta var ungefär 45 minuter innan solen går ner och fastan bryts igen. 
Det var inte riktigt rätt tidpunkt men tillslut var jag tvungen att ringa och han fick åka hem och hjälpa oss. 
 
Han var nog också stressad i början att Adem var ledsen och rädd men när han inser att Adem är okej så blir Kadir mer lugn också. 
Han försöker få Adem att han ska vrida om nyckeln eller ta ut nyckeln ut hålet men ingenting går. 
Tillslut tat Kadir en mejsel och lyckas få ut nyckeln på Adems sida som i sin tur tar den och ger oss under dörren genom dörrspringan. 
Och vi kan låsa upp. 
 
Ut kommer en nöjd Adem som är jätteglad över att se Kadir hemma. Men han åkte till jobbet igen och jag la bort varenda nyckel i lägenheten. 
 
Imorgon blir Adem 3 år. Han har under dessa tre år gjort ganska så lite hyss. Han har lärt sig att säga nej och inte lyssna på mig men aldrig några direkta, stora hyss och påhitt.  
Så jag är lite nervös. Var detta hyss, att vrida om nyckeln i låset ett kanske "avslut" på 2 år-året. Imorgon går vi in på året som treåring.  
Eller....var detta bara början på vad som komma skall. En treåring som kommer fortsätta att säga emot sin mamma hela tiden OCH dessutom....gör sånt man absolut inte får göra. 
Jag är rädd för det sistnämnda. Att detta bara var början. 
 
Adem min Adem, världens goaste,  tokigaste och finaste pojke. 
 


Mamma!

2016-07-02 KL 21:57:30, Esma
Det var en minst sagt intensiv dag idag med mycket nya händelser. 
 
Bäst av allt var nog detta...Esma har i några veckor nu sagt "Mmm..mmmmaaa" och så vidare. Så jag kände väl att något var på väg att komma ut från munnen som ett ord men inte riktigt än. 
Idag så hände det plötsligt, och inte bara en eller två gånger utan runt 5-6 gånger under dagen så har Esma sagt Mamma. 
Oftast i samband med att jag lämnat rummet en liten kort stund så har jag hört henne ropa mamma, maaaamma. 
Och hur underbart är inte det? Att få bli kallad mamma är kanske det bästa som finns. ♡ 
 
Nu ska jag fortsätta plocka lite här hemma innan jag ska berätta om Adems hyss idag...Jag sa ju att det var mycket händelser hos oss idag. Jag är helt slut haha. 
 
 
Tidigare i veckan. 


Plötsligt var dem två!

2016-07-02 KL 08:34:07, Esma
Natten till igår sov Esma oroligt hela natten och jag kunde på förmiddagen ana och se vad som var på gång. 
Det gick bra under dagen men framåt kvällen var Esma mer ledsen än vanligt. Allt var fel. 
Idag vaknade vi med en glad bebis...och två små riskorn i hennes mun. 
Hennes andra tand har nu tittat upp och det värsta var väl igår just när den skulle komma upp igenom tandköttet. 
Ingen feber denna gång så det hoppas jag att vi slipper. 
 
Hur var era barn vid tandsprickning? 
 


Kvällen vid havet!

2016-07-01 KL 14:09:17, Livet i Turkiet
Igår efter middagen, som vi åt ganska så tidigt, här hemma så åkte vi in till min mans jobb på Marias butik. 
Mellan 19-20-tiden så sitter de allra flesta turisterna och äter middag så jag, Adem och Esma fick en stund med hela Marias butik-gänget i väntan på kunder och jag hann sitta ner och prata med Maria en stund. 
Av någon anledning så har jag ofta tajmat in att komma vid olika ruscher och när alla är i full färd med kunder så det var kul att komma rätt tid för en gång skull haha.  
Adem levde runt som en vilde precis som vanligt, gick in i marketen för att kolla in allt gott godis och ville gärna springa ner till havet. 
Kadir kom loss en liten stund från jobbet så vi gick ner till havet och Adem lekte i sanden en stund medans Esma fick sätta fötterna i sanden och känna av det. 
Hon sprattla och tyckte nog att det var kul, det såg ut så i alla fall. 
 
Att få Adem ifrån sandleken var inte det lättaste men tillsist, med lite tårar men inte särskilt mycket motstånd så följde han med tillbaka, vinka hej då och sedan hoppade vi in i bilen och åkte hem. 
Det är skönt på kvällarna nu. Alldeles lagom temperaturer och svaga vindar. 
 
För er som har instagram och/eller facebook så hittar ni en kort, mysig film från kvällen på LouiseiTurkiet som ni måste kolla in. 
Och har ni inte det så får ni nöja er med dessa bilder. 
 
 
 
 


Vi ser framåt!

2016-06-30 KL 13:54:00, Livet i Turkiet
Det känns som om jag bara vill hoppa in på det positiva direkt. Jag är en positiv person, tänker hellre ur en positiv synpunkt än att gå och grubbla på det som KAN vara dåligt. 
Och det kanske man inte kan tro med tanke på att mina två senaste inlägg här på bloggen inte varit särskilt glada och positiva. 
Men jag vågar nog nästa säga att barnen börjar bli friska här hemma, deras energi är tillbaka, Adem äter betydligt mer och han ser mer hälsosam ut idag. 
Jag blir inte orolig för honom när jag tittar på han, det blev jag däremot förra veckan.  
Han är och kommer säkert alltid vara en smal kille men nu äter han bra, ibland mer och ibland mindre och det är viktigast. 
Vilken siffra det står på vågen idag vet jag inte och det är inte heller viktigt just nu. 
Sen i våras har han verkligen skjutit i höjden och jag tror han är 97 cm lång nu. 
Och på söndag fyller han 3 år.  
 
För tre år sedan så var jag riktigt nervös och det pirrar i mig bara jag tänker på det. 7 månader senare så var jag galet trött hela tiden. 
Med två barn så borde man ju känna sig ännu mera trött än med ett barn kan man tycka men jag är betydligt piggare nu än då. 
Trots värmen och att jag aldrig får gjort allt jag vill och har har tänkt att göra. Särskilt detta med att städa och rensa ordentligt, blir aldrig av. 
Med två barn behöver man planera tiden bättre och sänka kravlistan ett par meter.
 
Snart är juni över, juli har vi mycket att fixa med då Esmas samordningsnummer och mitt visum kommer att bli klara. Och sedan är det bara att planera augustimånad som i år kommer bli väldigt spännande, och annorlunda. 
 
Hörrni, man får passa på att uppdatera bloggen när man har två sovande barn och när man har fått i sig två koppar kaffe. Det hör inte till vanligheterna något utav det. 
Här är våra godingar idag. 
 



resebloggar.info

Resor
Toppblogg.se

LouiseiTurkiet
Matbloggstoppen