Välkommen till en blogg i Turkiet!

Hej och välkommen hit!
Kanske har du hittat hit från min gamla blogg och vet precis vem jag är, hur jag brukar blogga och bara är nyfiken på vad detta är för sida.
Eller så är du en ny besökare som inte har en aning om vem jag är…Då kan du börja med att läsa här isf. Hoppas du trivs här och du är alltid välkommen tillbaka!

Mitt namn är Louise, jag är snart 25 år och bor i Turkiet sedan 3 år tillbaka.
Att beskriva sig själv är alltid så svårt men jag ska göra mitt bästa och dessutom försöka få ihop alla pusselbitar för att förklara var jag är idag.

Jag är uppvuxen i ett litet samhälle utanför Skara som heter Axvall där jag bodde tills jag fyllde 20 år.
Min syster, lillebror och pappa bor i Göteborg och tyvärr träffar jag dom inte mer än 2 gånger per år.
Men när vi väl ses så slår vi alltid på stort och försöker hinna med så mycket vi bara kan.

Matlagningen som ni kommer upptäcka då och då kommer definitivt ifrån mamma. För tre år sedan så ringde jag och frågade hur man lagade potatis. Kanske inget att skryta med, men om man ser vart jag är idag så har jag verkligen rätt att skryta hur god mat jag, oftast, lagar.

Jag gick barn och fritid på gymnasiet i Skara utan att vilja bli varken förskolelärare, gymnasielärare, brandman eller polis.
Det som lockade var väl att man fick göra praktik och att man bara behövde läsa mattematik A. Underbart!

När gymnasiet var slut så insåg man verkligen vad alla pratade om. “Nu börjar livet” men vart börjar man?
Jag var vikarie på förskolor runt omkring Skaraborg och jag trivdes väl okej, men trivdes ännu mer med pengarna som trillade in på kontot. Det var det som gav mig motivation just då och jag väntade bara på att få gå vidare på något sätt.

Efter nästan ett år sedan studenten så åkte jag och min bästa kompis, Emma, till Turkiet och semesterorten Side. Vi gjorde en tillbakaresa kan man säga eftersom vi hade varit där efter studenten precis. Livet lekte och vi hade två riktigt bra veckor på Hane Family Resort. Och någonstans där och då så kom jag på:
“Kan dom där turkarna stå och göra vattengymnastik och ha skitroliga shower, så kan väl jag?”

Sagt och gjort, första dagen efter semestern så började och googla “Entertainer” “Animations team” och “aktivitetsledare utomlands”
Det var lättare sagt än gjort. Halva säsongen hade gått och google gav mig inte mycket hjälp. Så jag började söka hotellnamn istället och hittade en hemsida för hotellet Side Resort. Hotellet såg fint ut och ägaren av hotellet svarade på mitt mail, som jag hade skickat till tio andra hotell runt omkring i Side. Och ingen annan hade svarat. Efter lite mailande fram och tillbaka i några dagar så hade jag bestämt mig. Hotellet hade enbart skandinaviska gäster ifrån Ving och allting kändes säkert.
Här började min inställning: Om jag inte trivs, om jag inte vill vara där så kan jag alltid åka hem.
Jag åkte ner, träffade min chef och mitt team och stannade på hotellet i nästan 3, fantastiska månader.
Nu ska man komma ihåg att det kunde ha gått illa, jag kunde ha mailat med någon som inte alls var ägare av hotellet osv.
Var alltid på säkra sidan!

Tiden gick som aktivitetsvärd och jag träffade otroligt många skandinaver. Jag fick chansen att göra vattengymnastik i poolen 3 gånger om dagen, 6 dagar i veckan.
Jag jobbade 6½ dagar i veckan och jag tjänade ungefär 11 kr i timmen räknade en gäst på hotellet ut åt mig. Men jag mådde bra, jag trivdes, jag kände att jag gjorde något som jag verkligen ville göra.
Vi åkte på discotours två, tre dagar i veckan och första gången när jag träffade killarna från hotellet jag hade besökt någon månad tidigare som turist och presenterade MITT animationteam så blev dom nog lite chockade. Kan ni så kan jag!

Säsongen tog slut, jag åkte till mina nyfunna vänner i Ankara och hälsade på i nästan en månad, fastnade lite i passkontrollen ett tag men kom tillslut hem.
Hem, i lugnet som jag inte alls trivdes med. Nya planer, nya äventyr måste förverkligas.
Jag hade växt otroligt mycket under tiden i Turkiet eftersom jag fick chans att leva helt för mig själv, ta mitt eget ansvar men ändå ha min mamma till hands bara ett telefonsamtal bort.

När jag planerade för nästa äventyr så tänkte jag väl inte igenom mitt beslut så väldigt noggrant. Jag sökte på det jag kom över. Bland annat att bli aupair i USA.
Jag tänkte “Varför inte”, hittade en riktigt bra familj som bodde utanför New York City, närmare bestämt Albany. Men det som lockade mest var nog att dom pratade om resor, jag hade en egen privat bil, fick komma och gå som jag ville under tiden jag var ledig OCH värdmamman jobbade på LÓreal i NYC vilket skulle betyda en del suprises för mig.
Hello there, Im ready for America!

Man kan inte förklara med varken ett eller flera ord hur det är att vara aupair i USA under ett år. Jag är så himla glad över att jag bloggade under den tiden även om jag inte kunde skriva om allt.
Jag hade det så otroligt bra och även om värdföräldrarna skilde sig och skaffade en extra lägenhet under tiden så trivdes jag verkligen och allting klickade.
Och min blogg var den mest välbesökta aupair bloggen och besöks fortfarande av “hungriga aupair tjejer och killar”
När det var dags att bestämma sig om man skulle köra ett år till, vilket mina värdföräldrar väldigt gärna ville, eller åka hem till Sverige igen så valde jag det sistnämnda.
Jag kände att jag var klar som aupair, var klar med att ta hand om andras barn, var klar med att befinna mig på resande fot och hade en sista plan innan jag skulle “ta tag i mitt liv” och det var att jobba en sista säsong i Turkiet.

Jag kontaktade en man som äger en bar och restaurang i Side tillsammans med sin familj, berättade att jag gärna ville jobba där i baren men inte som bartender och jag fick jobb direkt. Men…ja, det finns väl alltid ett “men” känns det som.
Jag skulle jobba som servitris på deras bar men helt plötsligt jobbade jag i restaurangen och mina arbetstimmar hade fördubblats sakta men säkert. Extrajobbade även vid vattensport ett tag som info för baren.

Så jag slutade. Och efter att ha hört runt lite så lyckades jag få mig ett jobb på Side´s antagligen mest välkända butik.
Som jag själv aldrig hade varit vid tidigare. Jag visste bara att det var en svenska som ägde stället, att det säljs kläder där och att namnet på butiken var ”Marias Butik”

Jag visste verkligen inte att min framtid väntade runt hörnet, och i butiken i egen hög person.

Ännu en gång så tog säsongen slut och de flesta åkte hem till sina städer, länder och jobb. Kvar blev jag som sa:“Eh…mamma. Jag kommer hem i februari istället. Fast bara en sväng. Jag stannar här i Turkiet.”

Så här är jag idag. Från att ha övertalat mamma vid 18 års ålder att få köpa en hund, min älskade Charlie, eftersom “jag tänker läsa vidare i Skövde och inte flytta långt ifrån”
…till att bo här i Turkiet med min älskade sambo, jobba 7 månader om året och vara ledig resterande och känna att jag faktiskt har gjort det jag har velat göra i mitt liv hittills.
Utan att veta att det var det jag ville göra förens jag tog tag i det och faktiskt levde mitt liv.



Min blogg är ingen öppen dagbok för allmän beskådning.

Detta är en vanlig blogg där jag tar fram det bästa varje dag i mitt liv. Ibland också tråkiga och jobbiga saker men bilder från Side, goda matrecept, nya shoppingköp och härliga äventyr är det som förekommer mest i denna blogg. Och i mitt liv.

Ni kommer få höra om underbara läsare jag träffa här nere och berättelser om mina goa vänner som jag har idag. Ibland dyker det upp lite musik och videos som jag gillar och ibland får ni en och annans “Dagens”

Och min pojkväns namn är Kadir men han kallas för K i bloggen då och då.

Så välkomna till min blogg.
Louise i Turkiet

7 svar på “Välkommen till en blogg i Turkiet!”

  1. Hej =)
    Japp, jag hittade dig, och kommer lägga till den häör sidan i mina favoriter 😛
    Vad fint det var här, också.
    Kram

  2. Åh vad jag älskar din blogg, tack o lov att du fortsätter skriva här! När jag tagit studenten flyttar jag också till turkiet, då ska jag komma till side och säga hej till dig. Kram från en trogen läsare 🙂

  3. Jag är jätteglad att du fortsätter!! Din blogg är så härlig och roligt att läsa! Och jag är finskspråkig så jag också kan lära mig svenska 😀 Talar du turkiska helt flytande och kunde du tala innan du åkte till Turkiet? Jag har först försökt studera mig själv men har just hittat en kurs.. Många säger det är jättesvårt men jag ska inte ändå ge upp:p

  4. Vad fint du har skrivit,Louise. Härligt att du fortsätter att blogga, det resulterar i några extra chokladkakor när vi ses i maj. Ha nu en jättefin tid i Sverige innan du åker tillbaka till din K. Kram på dej.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.