Igår hade jag min vän Felicia på besök här hemma. Vi har haft kontakt en hel del men bara träffats några gånger så nu var det äntligen dags igen. Hon är numera också fru och det var kul att höra om hennes bröllop i Ankara.
Jag hade verkligen velat vara där men vi kunde inte åka pga jobb, tid och pengar tyvärr.
Vi hade en jättetrevlig dag igår och det är härligt att veta att hon också är här året om så att man kan umgås på vintern också.
Tiden tickade på, Kadir kom hem och allting var frid och fröjd. Ute var det åska och muller men inte mer än så. Adem låg och sov.
Plötsligt börjar soffan att skaka och jag tittar på Felicia. Hela fönstret bakom oss skakar och jag går direkt in till Kadir i köket. Där ser jag hur gardinen som är ganska ”tung” med stenar på skakar och jag säger till Kadir att det är jordbävning, vi måste ut till bilen genast.
Jag kan vara lugn i de flesta samanhang men sånt här gör mig livrädd och jag tänker bara ”ut, ut, ut. Vi måste ut”
Det var jordbävning med 6.1 på richerskalan och det skakade strax under 1 minut. Men det kändes mycket längre.
Jag tog Adem under armen, tog hans tjockare filt med mig, tog på skorna och gick ut. Tänkte en sekund om jag skulle ta med mig skötväskan där vi har pass och idkort men eftersom det kändes som om det fortfarande skakade då så ansåg jag att det inte fanns tid att dra fram den.
Mannen som bor granne med oss hade nog samma panik som jag. Han sprang först i trappan och efter kom jag med Adem. Efter ett tag kom Felicia och sedan grannfrun som är gravid.
Kadir kom efter ett tag med tjockare tröja till Adem och mössa. Sedan satt vi i bilen ett tag.
Felicias man, som inte hade känt av att det skakade, hämtade upp henne. Jag och Kadir åt middag hemma men jag kände att det fortfarande ”skakade” fast att det bara var inbillning. Eftersom det åskade en hel del så gjorde det inte saken bättre.
Vi åkte hem till Kadirs syster och Adem fick leka av sig med sin fina kusin Emine och de andra kusinerna ett par timmar.
Detta är tredje jordbävningen på väldigt kort tid och tankarna av vad som händer snurrade igår. Det är läskigt när man inte kan kontrollera det och man inte heller vet vad som händer.
Nu kom igen till skada men man blir skärrad. Jag hoppas att vi slipper jordbävningar framöver nu men Turkiet är ett land med nästan flest sådana så det finns nog chans att man får känna på några till i sitt liv.
Senaste gången det var för några dagar sedan så var vi hemma hos svärfar så den kände vi inte av tack och lov.






