Två månader senare!

Två månader har idag gått sedan mamma gick bort kl 02.20 natten till den 21e.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och saknar henne otroligt mycket.
Ingenting är sig likt längre och min “kontakt” till Sverige har verkligen försvunnit på något sätt.
Hon var min länk till allt och alla där.

För ett halvår sedan, denna dag så hade vi inte ens en aning om att cancern fanns i hennes kropp, i vårat liv på det sättet och att det skulle påverka oss så otroligt mycket. Cancer är en så otroligt maktfullt. De som vet om att dom har det och överlever blir nog förändrade för sina liv.
Tanken att något illa kan hända eller kunde ha hänt måste alltid finnas där och komma tillbaka så fort man nuddar vid ordet cancer.
De som inte överlever lämnar en otroligt saknad efter sig och deras anhöriga och människor runt omkring sig kommer alltid att antagligen hata ordet cancer.
Jag gör det och jag vet många av oss som gör det. Men samtidigt kan vi inte stanna till allt för länge och vara arga och förbannad på cancer.
Det hjälper absolut ingenting.

Väldigt ofta om jag känner mig förbannad, ledsen eller bara något dumt så tänker jag på att mamma ville aldrig att jag skulle vara förbannad, hon ville inte att jag skulle gå runt och vara bitter eller så kan jag nästa höra henne säga “ta inte åt dig” och det hjälper för då släpper det onda och jag är glad, kvittrar och känner verkligen att jag mår bra precis som hon ville att det skulle vara.
Samtidigt som jag saknar henne ännu mer då. Det är ju precis då jag vill ringa och berätta om vad jag gör och höra hur hon mår.

Vi är ett gäng tjejer här nere som bor här. En del under sommartid, några har bott här väldigt länge och andra har precis flyttat hit.
Av dessa tjejer så har 5 stycken förlorat sin pappa och vi är 3 stycken som har förlorat våran mamma.
7 stycken av dessa fick cancer.

Jag tror alla som läser detta känner någon närstående eller närståendes familj eller vän som har gått bort i cancer.
Det är okej att stanna upp, fundera, vara förbannad, vara ledsen och bara känna efter. Men tiden går framåt vare sig vi vill eller inte.
Det är bara att acceptera det och att vi inte kan ändra någonting i det förflutna. Det är som det är och vi kan bara göra det bästa av tiden vi har framför oss.
Ta vara på de små sakerna i livet. Ta hand om er och varandra.


Jag hade gjort allt för en dag tillsammans igen ♥

8 svar på “Två månader senare!”

  1. Ja de är så sant att man ska ta vara på de lilla här i livet det kan va stort nog för stunden. Mina föräldrar var äldre än din mamma när de gick bort och hade sådana problem så ingen medicin kunde hjälpa dem. Så klart ville ja ha dem kvar men samtidigt hade de inget liv, men jag tänkte ringa min mamma flera gånger efter de hon inte fanns mer man kan inte fatta på en gång. Så härlig bild på er full av liv:)

  2. Ja du Louise, denna förbannade cancer, vad kan man göra annat än att förbanna den. Men som du säger så är det bara att aceptera och försöka gå vidare. Det är svårt många dagar och andra dagar är lite lättare, men den där stora saknaden bär man alltid med sig. Jag förstår att du dagligen har din mamma i tankarna, och jag tror också att hon ville att du skulle gå vidare och leva ett lyckligt liv tillsammans med dina nära och kära.Det kommer många ljusa stunder Louise ta väl vara på dom. Kramar till er tre från oss.

  3. Hej ja cancer är fruktansvärt och påverkar många liv….förstår att du saknar din mamma! Min mamma är 86 år och jag kommer att sakna henne så, fast hon är så gammal! Din mamma lärde dig något bra och det är att inte ta åt sig av elakheter och bry sig så mycket, tyvärr så är det mycket svårt, iaf för mig! Det finns människor som alltid ska ha RÄTT och då går de över stock och sten! Saknaden finns nog ALLTID där och du är ju så ung, ingen ska behöva mista sin mamma då, när man kanske mest behöver hennes råd och klokhet! Kramar Bettan!

  4. Din mamma var vis liksom min, som dog av cancer vid 79. Hon sa alltid att det är få saker i livet värda att bli förbannad över. Hon blev änka vid 42 års ålder med två små barn på 30-talet; ingen socialhjälp, och samhället var som en hönsgård dvs det minsta hönset blir pickad på. Men hon blev aldrig bitter. Istället blev hon en som alltid hjälpte dom som behövde hjälp.
    Det är svårt att förlora en älskad förälder, men jag är säker på att du har många som stöder. Lycka till!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.