Välkommen v.32!

Om barnet
I början av denna vecka är fostret 30 veckor gammalt. Nu återstår inte så mycket tillväxt av kroppen, men hjärnan utvecklas fortfarande med raketfart.
Fler vindlingar ska på plats och skallen växer. Antalet kopplingar mellan nervcellerna i hjärnan ökar nu dramatiskt.
Huvudhåret blir tjockare och naglarna på fingrar och tår är nu färdiga. Lanugohåret på kroppen försvinner allt mer. Ögonbryn och fransar blir längre.
Nu är det inte så mycket plats i livmodern längre så fostret måste böja sina ben.
Kroppsfettet under huden ökar och fostret börjar nu anta den nyföddes runda former.

Till föräldrarna:
Vad säger drömmarna dig?
Många drömmer mer intensivt än vanligt när man väntar barn. Drömmar är viktiga.
De hjälper oss att hantera livet. Kommer du ihåg det du drömmer?
Det kan annars vara en hjälp att ligga kvar en stund i sängen när man vaknat och försöka minnas, ofta sitter känslan av drömmen kvar i kroppen.
Man kan också skriva ner det man minns i en drömdagbok.
Efter ett tag går detta lättare och lättare och man minns bättre genom att träna sig.

Detta skulle ha kommit ut på bloggen igår så ‘idag’ betyder igår i texten.

Jag drömmer varje vecka om förlossning, amning eller bebisen.
Och i drömmarna så har bebisen väldigt mycket hår och en blandning mellan brun-svart (Kadir) och rött (Jag) när jag drömmer om honom.
Men då och då drömmer jag också om mamma.

İdag var vi på återbesök hos doktorn för en vanlig rutin kontroll och allting såg jättebra ut.
Vi hade inte bokat tid och ett par efter oss hade brottom så vi alla blev stressade men eftersom vi ska tillbaka om 15 dagar igen så kändes det okej att bara se så att allt såg bra ut.
Vi gjorde ultraljud igen och jag var lite nervös att dom skulle säga ‘Oj, det var visste en flicka’ men han kollade huvudet och sedan gick han igenom kroppen och sa ‘Och det är en pojke’

Sköööönt…
Sedan mätte han längden på benen och sedan kollade han vikten.
Jag minns i vecka 25 hemma i Sverige när dom kollade SF-mått och mätte magen att min barnmorska sa till mig att bebisen låg strax över ‘normal’ kurvan.
Lite förvånad blev jag då eftersom jag är så liten.
Förra besöket hos doktorn var det också lite mer i normalvikt.
İdag fick alla en chock tror jag. İnklusive doktorn.
Vid den här tiden brukar bebisarna väga mer eller mindre 1700 gram.
Våran ‘mini’, som inte allas är så himla liten väger….2400 gram!
Runt 600 gram mer än normalt. Och när doktorn sa det så sa han också MASAHLLAH!
Det ordet använder muslimer och betyder ‘det som Allah önskar’ men för att förenkla det hela så kan man säga att det är något som man säger istället för ‘wow’ ‘bra jobbat’ ‘jättebra’ etc.
 
Sedan ställde jag mig på vågen och då visar det sig att jag själv har tappat 200 gram.
Jag äter,äter och äter men lyckas inte gå upp något i vikt. Precis som annars också.
Jag var 50 kg vid starten av graviditeten och nu är vikten är på 54,6 kg och 2,4kg är alltså bebisen.
Blodtrycket kollades och verkade också bra.

Den här veckan har jag haft något som liknar mensvärk, om kvällarna.

Någon timme varje kväll känner jag av detta och frågade doktorn om det var något allvarligt men tydligen är det bara kroppen som förbereder sig på forlossning och jag kan vara lugn.
Men också varva ner, sitta eller lägga mig ner när jag känner av detta.
Blir det mer intensivt så ska jag dock kontakta läkare eller åka in till sjukhuset för att kolla upp det.
Då kan det vara en förtidig förlossning som startar.
Och det hoppas jag verkligen inte kommer bli av.
 
Nästa gång ska vi prata om förlossning.
Här i Turkiet så kan man, i princip välja om man vill ha vanlig förlossning eller göra kejsarsnitt.
Till skillnad från Sverige där man absolut inte ‘ska’ göra kejsarsnitt hur förlossningsrädd man än är.
Jag tror alla gravida, eller väldigt många av oss iaf, går igenom båda alternativen i sitt huvud och väger fram och tillbaka vad man vill och klarar av.
Och endel klarar inte av en normal förlossning på grund av ex. rädsla.
Personligen tycker jag att man absolut då borde lyssna på den gravida och respektera hennes beslut, ingen kan veta vad hon känner, tänker eller tycker.
Sedan är kejsarsnitt alltid en operation, men det hoppas jag alla som planerar att göra det faktiskt vet om och tar reda på riskerna İNNAN.
Men hör man sig omkring så är det väldigt många som inte har blivit respekterade för deras rädsla och känt sig tvingade att föda normalt för att barnmorskan, eller alla andra runt omkring tror sig veta bättre.
İngen kan veta hur du känner, glöm aldrig det!
Vilket fall som helst…anledningen till att vi ska diskutera dom två olika alternativen för mig nästa gång är för att jag befinner mig i ett annat land än det jag har levt och växt upp i och här gör man saker på ett annat sätt.
Om jag skulle behöva föda med kejsarsnitt, planerat eller akut så vill jag veta hur dom gör på just detta sjukhus och i detta land.
Jag kan inte sitta och ta reda på fakta hur man gör i Sverige och tro att dom gör det på samma sätt här.
Samma sak gäller normal förlossning.
Jag vill veta vad dom har för alternativ på bedövning men också eftervården och hur det fungerar med övernattning. Får Kadir exempelvis stanna över natten?
Vilka kommer befinna sig i rummet under förlossningen, när och vem klipper navelsträngen, kommer man få hjälp med att komma igång med amning osv?
Många frågor, fler än om jag hade fött hemma i Sverige.
Men jag är otroligt nöjd över att vi väljer att ha förlossningen här i Turkiet. Jag känner mig trygg och det är det viktigaste.
Och snart passerar vi det härliga 50 strecket och närmar oss DAGEN med stort D.
 

5 svar på “Välkommen v.32!”

  1. Så härligt det kommer att bli för er! Mina tvillingpojkar (är 27 år nu;O) föddes just i v.32, de vägde 1700g så det var mycket för att vara två i den veckan. Jag var så fascinerad av att allting var med och färdigutvecklat fast det var så tidigt, allt fanns men var litet det hade jag inte föreställt mig då dom låg i magen. Även om det var en galet jobbig tid med att bo på "förtidighets" avdelning samtidigt som vi byggde hus (huset var planerad tills dom skulle blivit födda i juni men kom en fredag i april och dom måndagen efter) så är det ändå en tid jag ser tillbaka på med glädje och faktiskt lite saknad. Som tur var fick vi även en son till som idag är 21 så jag fick vara med om en normal graviditet och förlossning också;)
    Men er bebis stannar nog tills det är meningen han ska komma ut, lycka till!
    Jag och min man kommer ner till Side i september, kommer att sakna dig i butiken då;)
    Helene

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *