Graviditeten i Sverige

Fortsättning av min samanfattning från denna graviditet och detta är tiden Januari-April. Då jag befann mig i Sverige. Kom ihåg att detta är hur jag såg och upplevde allting.
 
Ultraljud strax efter nyår och det börjar kännas mer och mer verkligt nu.
 
Nyår gick förbi och mamma blev aldrig bättre med hjälp av cellgifterna så hennes doktor beslutade att dom skulle se hur cancern såg ut innan hennes behandling var klar.
Hon hade en cellgiftsbehandling kvar men dom tyckte att det var bättre att kolla upp detta med en gång.
Vi hoppades på bra resultat men tyvärr hade inte cellgifterna gjort någonting alls.
Cancern såg ut precis som när dom började och det enda positiva var väl att den inte hade blitvit större.
Ja, det var så jag och mamma såg på det hela. För vi ville tänka positivt.
Detta var det värsta svaret vi kunde få kanske men vi vände på det och ville se det positivt.
Nu skulle mamma få göra strålning eller ta en annan cellgift. Tyvärr blev detta aldrig av.
Mamma fick lugninflammation och blev akut inlagd på lugnavdelningen på sjukhuset i Skövde med syrgas en vecka senare.
Dagen efter var Kadir och jag och tittade till vårat kommande hem, lägenheten, vi åkte vidare mot vattenfallet när min syster ringde mig.
 
 
Lägenheten i slutet av Januari och vägen utanför.
 
Hon sa att mamma var dålig och att jag måste komma hem nu.
Jag tänkte direkt att jag får kolla vad det går för resor denna veckan men plötsligt säger Linda
‘det går ett flyg klockan 4 imorgon bitti, kan du ta det?’
Det var då jag insåg att nu betyder NU. Klockan var runt 16-tiden på eftermiddagen och 12 timmar senare flög jag till İstanbul och sedan vidare hem till Sverige där Lindas sambo Peter hämtade upp mig och vi åkte raka vägen till sjukhuset.
Att komma in i ett rum och se sin mamma med syrgas men annars precis lika glad som vanligt var jobbigt och skönt på samma gång.
Jag pratade med en sjuksköterska som sa att mamma hade dagar kanske någon vecka kvar att leva.
Fast den mamman jag såg framför mig, hon såg inte utan att ge upp i första taget. Och det gjorde hon inte.
Ena dagen kunde hon vara riktigt dålig.
Andra dagen kunde hon vara uppe och gå med hjälp av en rullator och jag såg hur sjuksköterskorna tittade förvånande och jag kände hur dom verkligen tänkte ‘Men oj, är hon uppe och går’
 
Jag var rädd att sova på sjukhuset i början och åkte hem de första dagarna.
Men jag ville vara där tidigt och jag ville åka hem när mamma skulle sova eftersom jag ville spendera all min tid med henne.
Det var därför jag var där, för att vara med mamma.
Men eftersom det inte var möjligt då jag åkte med mammas sambo till och från sjukhuset och han inte ville vara där lika mycket så började jag sova på sjukhuset i en sjukhussäng i samma rum som mamma och det gick jättebra.
Linda sov i anhörigrummet som var bokat för oss och vi hade det verkligen bra ihop.
Mamma, min syster och jag.
Vi pratade, skrattade, hjälpte till, såg till att hon åt ordentligt, fikade, blåste och fixade håret efter tvätt, såg mellodifestivalen och antikrundan, vi läste skvallertidningar, åt godis och gick igenom allmenackan på bebisnamn.
Det kanske låter konstigt men detta var den bästa tiden jag kunde ha.
Jag pratade med mamma om hur det var när hon var gravid, Kadir skickade bilder från lägenheten och jag fick chans att visa mamma hur det såg ut.
Hon var så himla glad för att vi hade köpt den och hade jättegärna velat se den med egna ögon.
Men hon visste att det inte var möjligt så hon var jätteglad för bilderna hon fick se.
 

 

 
Hon var också otroligt glad för besök av sina vänner. Men i slutet var hon väldigtt trött och hon bad oss säga att hon orkade inte mer besök.
Och vi gjorde allt för att hennes ord skulle gå fram.
 
Den 2 februari gick jag ut med graviditeten bland vänner och bekanta och bästa sättet är via internet.
İnstagram, blogg och facebook.
Och jag kan säga att detta var rena kärleksdagen(dagarna) för jag och Kadir fick massa lyckoönskningar och ALLA var verkligen otroligt glada för våran skull.
Varför det blev just denna dag var för att det kändes bra och dessutom var det Kadirs födelsedag.
Dagen kunde inte bli bättre trodde jag…Men det blev den.
Jag hade precis pratat med Kadir i telefonen på kvällen, låg i sängen och spelade spel innan jag skulle sova när jag känner något i magen. Precis som en fisk som fladdrar till.
Det var så mamma förklarade att första sparkarna känns och det var precis det jag kände i magen.
Jag skickade ett sms till Kadir som det stod något i stil med
‘Grattis igen på födelsedagen från mig och bebisen. För bebisen rörde sig precis och jag kände det. Jag tror den ville säga grattis till pappaKadir’
Han blev överlycklig och det var nog bästa presenten han kunde få.
 
 
 
En vecka senare när jag låg i sängen med ena handen på magen och Linda hade precis kommit in i rummet till mig och mamma så får jag en ordentlig dunk på handflatan innifrån magen.
Jag blev rädd men också jätteglad för jag förstod direkt vad det var. İ början var sparkarna lite läskiga men nu är det de bästa som finns, när det inte gör ont dvs.
Den 18 februari väldigt tidigt på morgonen så var jag och Linda uppe och redo för ultraljud på samma sjukhus men några korridorer bort.
Jag trodde nog kanske inte riktigt att jag skulle hinna göra detta ultraljud så att mamma kunde få se bilder men det gjorde jag och jag var otroligt glad över det.
Och glad över att mosterLinda var med mig och fick uppleva detta med mig.
Mini rörde sig för fullt såg vi på tvskärmen men just då kände jag det inte alls.
Barnmorskan gick igenom allt och det var verkligen helt fantastiskt. Jag ville inte gå därifrån men efter 20 minuter var det hela över och med mig fick jag 4 stycken jättefina bilder.
På en av dom ser man minis läppar tydligt och jag hoppas verkligen att han får Kadirs glada mun.
Mamma tyckte det var riktigt kul att se dessa bilder för dom var så tydliga och fina. Och vi hade dom i hennes rum så att alla, inklusive sköterskorna kunde titta på dom när dom ville.
Vid den här tiden började magen att växa sakta men säkert och mina sista ‘normala’ byxor fick läggas på hyllan.
 
 
Och mamma blev mer trött och sämre.
Det märktes kanske inte om man kom på besök en stund men efter att ha spenderat all sin vakna tid med henne så märkte jag och min syster av det. De tre sista dagarna var hon väldigt dålig. İnte bara att hon var trött, för det var hon de sista två veckorna men man märkte en tydlig skillnad.
Och det är svårt att förklara på vilket sätt man såg det men vi som var där kunde direkt märka skillnad från första dåliga dagen.
Trots det hade jag hoppet kvar. Men jag och min syster bestämde oss för att sova skavfötters i bäddsoffan inne i anhörigrummet.
Klockan 02.15 den 22 februari vaknade jag och fick byta sovställning pga magen.
Samtidigt råkade jag väcka Linda lite lätt men vi somnade snabbt om igen.
20 minuter senare knackar det på dörren till vårat rum och en sköterska berättade att mamma hade somnat in ca 10 minuter tidigare.
 
 
De kommande 1,5 månaderna var det värsta i mitt liv.
Och samtidigt fanns det bra dagar också och jag och min syster blev bara starkare och starkare tillsammans.
İngen och inget kunde krossa oss.
Vi köpte en bil tillsammans för att kunna klara oss.
För att vi ens skulle kunna åka och köpa mat så behövde vi en bil så vi fick köpa en och det var en häftig känsla.
För att kunna ta oss någonstans, för att kunna ordna med papper eller mammas begravning så behövde vi en bil.
 
Coolaste taket i våran bil.
 
Och mammas begravning sen.
Den var så otroligt fin och när mina vänner efteråt frågade hur det hade gått så önskade jag bara att dom hade varit där.
Jag ville visa dom eftersom den var så ljus och fin. Ljus framför allt.
Precis som mamma hade önskat sig.
Hon hade pratat med oss barn och skrivit ner på papper precis hur hon ville ha det och begravningen var inget som jag och Linda bestämde över egentligen.
Vi framförde hennes önskningar. Allt från kista, musik och klädsel gick enligt hennes önskemål.
Hon hade önskat att de som kom inte bara hade svarta och mörka kläder på sig för det är så dystert.
 
İ annonsen som satt i tidningarna så valde vi att ta med en text som Sandra hade valt ut på ett telegram som jag fick hemskickat till mig där det stod
‘Den ro du länge sökte, den kom till dig tillslut. Nu borta är bekymmer, Nu får du vila ut’
Vi ville också tacka mammas vänner i denna text eftersom dom har varit så fantastiska emot henne, samt något med sol och solsken så det stod även
‘Den värme du gav dina vänner, Den ger de oss idag. Tack för allt, vår älskade mamma. Solen kommer alltid lysa där du är’
När begravningen var så sken solen otroligt vackert och buketten från mig och Linda var precis som vi hade sagt till henne under sjukhusetiden att den skulle vara.
Hon visste att det skulle vara ett hjärta med fina röda rosor.
När vi stod vid kistan för ett sista farväl så känner jag solen skina rakt i ansiktet på mig väldigt starkt.
Jag kunde ha flyttat mig lite åt sidan för att slippa bli bländad men jag stod kvar för jag visste att det var mamma.
 
När jag och Linda lämnade Axvall för sista gången så var jag helt slut.
All min kraft var över samtidigt som jag var glad för att jag visste att det var över för min del.
Jag slapp de psykiska påfrestningarna som hade varit under ett par veckor för jag skulle lämna mammas hus och antagligen aldrig komma tillbaka på samma sätt.
Jag visste också att den dagen vi lämnade Axvall så förändrades allt och något som jag, och jag tror även min syster kommer ta med sig är att vi aldrig kommer acceptera folk som spelar offer eller vänder kappan efter vinden.
Och vi kommer ha otroligt svårt att acceptera någon som ljuger för oss igen.
Då lämnar jag hellre den personen där den är och går vidare för det är inte värt det.
 
Min älskade Charlie som jag saknar så!
 
Jag sov hela tiden under denna period på en hård bäddsoffa hemma i huset och det kändes i kroppen. Jag hade konstant ont i ryggen varje dag.
Sista besöket hos barnmorskan så fick jag bra besked om att mini låg lite över det normala i utvecklingskurvan vilket glädje mig eftersom jag var liten, trots att jag hade vid den här tiden fått en mage.
Men jag fick också en utskällning.
Barnmorskan hade blivit uppdaterad från start om min situtıon om mamma och hennes sjukdom och att jag skulle föda i Turkiet.
Hon ifrågasatte varför jag hade blivit tvungen att sova på en bäddsoffa och varför jag varje morgon och kväll måste väckla upp och ner den.
Hon ifrågasätte också varför jag var med och bar på flyttkartonger och varför jag skulle hjälpa till att bära när någon annan skulle flytta iväg på sina saker.
Varför jag utsatte mig för denna stress fast att det inte var jag som skulle flytta på mig.
Jag hade inga svar på detta mer än vissa människor är otroligt egoistiska och tänker inte bara i första hand, utan snarare hela tiden på sig själva. Enbart.
Och jag önskar att jag var mer bestämd och in accepterade allt men man lär sig tillslut.
 
Under dessa veckor vistades jag med en människa i samma rum, samma hus som mig som aldrig någonsin frågade hur jag mådde, hur jag mådde med tanke på graviditeten eller om jag saknade mamma.
Aldrig någonsin.
 
Jag och min syster gjorde det så fint i våran sommarstuga och köpte nya möbler eftersom vi bara hade kvar de som mamma har ärvt ifrån våran mormor och morfar.
Och samtidigt fick vi chans att bygga upp det i våran stil. Och få bort en massa skit också för den delen.
Det är väl nu man önskar att man hade närmare till Sverige så att man faktiskt kunde njuta av det fina vi bygger upp med hjälp av mamma och minnen av henne.
 
Detta lilla bord och stolar har våran morfar gjort för ca 25 år sedan.
Som vi nu igen kan använda till våra barn, precis som vi själva har använt det under våran uppväxt.
 
Ryggen började kännas bättre när jag äntligen sov i en riktig säng, jag fick min stora dröm uppfylld vilket var två dagar på Gekås och sedan åkte Linda, jag och Peter till Stockholm där jag och min syster bodde två dagar på hotell.
Vi behövde det och vi var värda det. Ett helt perfekt avslut på denna svåra och jobbiga tid.
 
 
 
 
Jag såg ut så här när jag åkte från Turkiet, och tyckte att man kunde se en mage.
 
Kom tillbaka med denna magen istället.
 
Magen från Januari till April

31 svar på “Graviditeten i Sverige”

  1. Jag är så otroligt stolt över dig och jag kommer aldrig låta någon bete sig illa mot dig igen! Däremot har vi ju fått se prov på hur snälla, trevliga och hjälpsamma folk faktiskt kan vara med…saknar dem!

    Kram till Turkia!

  2. Lilla Louise vilken resa du och Linda har gjort, ni har varit helt fantastiska. Är säker på att er mamma har varit jättestolt över sina flickor. Så roligt att hon fick se ultraljudsbilderna på Mini, det måste kännas bra även för dej. Nu önskar jag er många lyckliga år framöver.Stor kram.

    1. Tack Nenne!! Ja jag hade aldrig klarat mig utan min syster. Jag hade ‘turen’ att åka hem lite tidigare än henne och känna mig klar både fysiskt och psykiskt. Jag fattar fortfarande inte hur hon orkade det sista men hon är tuffare och starkare än mig. Därför kommer hon bli världens bästa moster, som kommer lära min son en massa hyss…Kram!!

  3. Hej min vän!
    Egentligen så skulle jag fråga dig om ett hotell, men jag blev så otroligt rörd och berörd över detta inlägg, så jag får ta det sen.
    Det var så väldigt fint skrivet <3
    Er mamma har gjort ett sånt bra jobb med sina flickor, så det finns inga ord som räcker till <3
    Massor med Kramar till er!
    Ps jag tar det där med hotellet imorgon istället…

  4. När man läser detta blir man så rörd och tårögd väldigt fint skrivit. Man blir så arg när man läser om denna hemska sjukdom varför ska den finnas och slå sig ner i människo kroppen FY!!! Va det i ert hus hos din mammas sambo som du fick sova så illa och du fick jobba hårt !!!?? Skamligt. Inte så lätt för dig att va bestämd när du just förlorat din mamma. Jag brukar tänka som så att hjärtlösa människor får väl vad de förtjänar en dag eller hur ? Glad för allt du har nu Louise

  5. Hej igen!
    Känns lite avigt och nonchalant att skriva och fråga om ett hotell under ett så här starkt inlägg, men som du skrev för flera inlägg sen, så var det ju lättast att göra så eftersom du inte kommer åt din mejl, så därför gör jag det här och nu.

    Känner du till något om Xante resort?
    Om det är någon annan som läser här som känner till det hotellet får du gärna lämna en kommentar här till mig 🙂
    Jag vet att det ingår strandmadrasser till solstolarna där, det finns beachvolley och så.
    Vad jag undrar är, hur är stranden till detta hotell?
    Är det långt från hotellet till stranden?
    Är det några skandinaviska gäster där?
    Är maten bra?

    Massor med kramar från mig!

  6. Hej Louise
    Nu blev jag så rörd och upplevde allt sammans igen.
    Birgittas sjukdom och hopp, hon var fantastisk hon klagade aldrig. Utan sa än har jag inte gett upp!
    Altt gott till Er i Turkiet, nu kommer snart lille mini.

  7. Hej igen!
    Nej i år är det bara jag och mannen som åker =)

    Tack för dina goda råd, ja vill gillar stranden åt det hållet, den är ganska mycket bredare där, så det blir inte så "trångt" då =)
    Jag tycker allt verkade jättebra på det hotellet, tror det funkar bra med min rullator där också.

    Massor med kramar igen från mig!

    1. Jaha, jag trodde alla kom med i år men det blir kanske skönt med en egen resa.Ja kolla upp det med rullatorn, men jag tror det är okej på det hotellet. Och det ser jättehärligt ut på det hotellet.
      Kram!!

  8. Hej Louise! Vad du är stark och ett sådant fint band du och din syster har, tror alltid det kommer finnas hela livet trots olika livsfaser.

    I september blir det side med släkten för första gången. Spännande! Vi ska bo på Lyra resort. 🙂
    Ha det bäst,

    Hälsning från ösregniga sverige

    1. Ja vi var ganska så tighta innan och har blivit de senaste åren men efter detta så kan inget komma emellan oss. Jag hade aldrig klarat mig utan henne.
      Vad kul att ni ska ner, är det ett nytt hotell? jag känner igen namnet men jag kan inte riktigt placera det.
      Hoppas ni får det jättebra och September är bra månad att komma ner i.
      Kram!!
      Och jag vill också ha reeeeeeegn!!

  9. Jag har sagt det förut, men säger det igen – din son kan inte annat ä att vara stolt över sin mamma, och Kadir över sin fru.

  10. Tror det är byggt 2006-2009 men förra året var ett stort utbrott av magsjuka så då stod det lite om det i meda. Men blir ju lättare så på All inclusive och nu är jag inte minsta nervös för det då det säkert utsätts för mycket kontroller. 🙂

    Hotellet heter Lyra Resor och finns på solresors hemsida.

    Vet du om det finns någon bra smyckesbutik i side? Skall köpa ett litet guldkors tänkte jag då jag hört att det är bättre pris i turkiet.

    1. Okej, ja har det varit magsjuka tidigare så gör dom nog inte om samma misstag 🙂
      Jag skulle rekomendera att gå till en butik utanför Side centrum/gamla stan för där är dom oftast dyrast. Kika i butikerna i utkanten. Billigast kanske du tom hittar i Manavgat men det är om ni åker in dit en dag, annars är det utkanterna som sagt var. Guld är billigare än i Sverige ja.
      Det finns en butik precis vid Side’s busstationi, fast på andra sidan gatan som heter Jordans Jewelwey som är bra.

      Kram!!

  11. Rörande att läsa om.. Fint att ni fick en fin sista tid trots allt, är helt säker på att hon är med er där borta i Turkiet! Massa kramar!

  12. du är så duktig på att skriva så att man blir rörd. Blir alldelles tårögd. När du vaknade på natten 10 minuter innan din mamma går bort så var det nog din mamma som sa farväl. Lycka till med allt nu! Det förtjänar ni!!!

  13. Lite svårt att läsa ordentligt för ögonen tåras. Det är tur att du haft din syster med dig under tiden hemma i Sverige. Hälsa så gott till henne.
    Caroline har varit på sitt första besök på mödravården nu. Hon hälsar till dig.
    Stor kram Kicki

    1. Du är väl för go. Det var inte meningen att låta dig bli tårögd. Men jag skrev bara det som jag kände och känner för dessa månaderna. 🙂 Vad kul att dom har kommit igång med allting nu. Ska dom ta reda på könet? Vilken vecka är hon i nu? Kram!!!

  14. Hjärtekramar till dig, jag förstår och vet att det har varit en otroligt jobbig tid och att det verkligen inte har varit lätt för er båda systrar…men tack och lov att ni har varandra och att ni har styrkan och kraften att se det goda i andra människor som finns runt om….

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.