Sista tiden som gravid!

Jag fortsätter med samanfattningen eftersom jag vill gärna ha den klar innan mini kommer ut.
Och han kan ju komma vilken dag som helst, nu är vi inne i den magiska månaden Juli. ♥
 
Så jag var tillbaka i Turkiet och äntligen hos min fästman igen.
Han var halvt förstörd av att jag var borta så pass länge men samtidigt förstod han mig och kunde inget annat än att bara vänta och finnas där för mig i telefon och på internet så fort jag behövde honom.
Skillnaden nu från att vara i Sverige var enorm.
Förut hade jag honom och min syster ett telefonsamtal bort eller precis vid min sida. Samma sak nu fast att dom bytte plats.
Men nu slapp jag ha ögon i nacken, tänka på varenda rörelse jag gjorde eller sa så att det inte skulle bli fel och slippa hela tiden tänka på om det jag hörde verkligen var sant eller om det var något påhittat ännu en gång från en tredje part. Jag hade dom två i mitt liv som gav mig all styrka, bredvid mig och ett telefonsamtal bort.
Jag kunde för en gång skull på väldigt länge slappna av, vara mig själv och faktiskt njuta av att vara gravid och fästmö.
Samtidigt kom då alla känslor på en och samma gång och jag glömmer aldrig första riktiga dagen när vi var i lägenheten och skulle planera vilka möbler vi skulle ut och titta på och köpa.
Lägenheten var helt perfekt och verkligen ett drömställe.
Vi har under 4 år bott väldigt enkelt och billigt allt för att komma till just detta.
Fast jag trodde aldrig att det skulle bli såhär bra.
Jag skrev om detta här men jag glömmer aldrig den förmiddagen och vilka starka känslor som kom ut från mig och vilken glädje jag hade samtidigt som jag fick ångest över att JAG skulle få ha det så bra när jag vet att så många i världen inte ens är i närheten av detta.
Girighet har lämnat mig för längesen och jag är tacksam för varje dag som kommer. Jag är glad varje dag jag vaknar just för att det är en ny dag.
 
  

Det var dags att kolla ut möbler till lägenheten och soffan visste jag precis hur jag ville ha det och Kadir gillade det också eftersom det skulle bli lite mer manligt än vad det annars kanske är här i Turkiet.
Jag hade också en deal med mamma som jag hade pratat med henne om vid jul.
İ vintras berättade hon för mig att hon skulle få pengar från ett försäkringsbolag för hennes sjukdom.
Och hon ville dela med sig av detta till mig och min syster.
Så en dag när hon vilade och jag spelade spel på min telefon så berättade jag att jag har bestämt mig för vad jag ska göra med pengarna. Men jag ville ha hennes ‘godkännande’ för det.
Jag skulle köpa en soffa och ett soffbord som en present från henne till oss.
Jag ville använda dom på ett bra sätt och jag ville att mamma skulle veta om det.
Och hon tyckte att det var en riktigt bra ide. 
Det blev en soffa, två fotöljer, soffbord, garderob och byrå tillslut. Varje möbel vi valde ut så tänkte jag en extra gång om mamma hade gillat det i färg och form.
Mina bäst spenderade pengar och jag är väldigt nöjd med våran inredning och att jag kan verkligen känna varje dag att detta är mammas flytta in/bröllop/välkommen bebis-present till oss från henne.
 
 
Resten av möblerna som vi köpte är presenter ifrån Kadirs familj eller saker som Kadir har köpt men allting har vi valt ut tillsammans.
Jag har väl bestämt och han har fått säga nej om han verkligen inte gillar det.
Ni kan läsa alla inlägg om lägenheten under kategorin ‘Våran nya lägenhet’ som ni hittar här
 
När vi var precis klara med alla möbelköp så var det dags för pappersarbete och i ett par dagar åkte vi fram och tillbaka till översättningsadvokat, skatteverket och andra ställen för den 25 April skrev vi under papper som man och hustru.
Det var en riktigt fin dag och allting blev alldeles perfekt och på vårat sätt.
 
 
 
 
 
 
Dagen innan kunde vi inte hålla oss.
Vi skulle betala 35 lira för att göra en vanlig graviditetskontroll som herr och fru, 90 lira om vi valde att göra det tidigare.
Så vi gjorde det tidigare eftersom vi visste då att vi skulle få veta om vi väntade en pojke eller flicka och vi var så himla nyfikna.
När vi kom fram till sjukhuset så satte sig en nyckelpiga på mig.
Kanske låter helt normalt men jag har knappt sett några nyckelpigor i Turkiet någonsin.
Det är mer vanligt att se en orm eller en ödla än en nyckelpiga tror jag.
Jag tror också att detta var något slags ‘tecken’ från våra fina mammor uppe i himlen som sa att dom var med oss.
Och som ni alla nu vet så fick vi reda på att lilla mini i magen var en liten pojke.
 
Maj kom och Kadir hade börjat jobba.
Jag gick hemma och husfruade men det var fruktansvärt tråkigt ska jag erkänna så när Hasan frågade mig igen om jag ville börja jobba så kunde jag inte säga nej.
Och det var riktigt, riktigt kul men sista tiden var det också jobbigt.
İnte jobbet och inte kunderna utan kroppen. Den blev tung och den sa nog stopp tror jag.
Precis i lagom tid till sista maj då vi hade bestämt från början att jag skulle sluta jobba.
 

 
Sedan har jag haft Juni månad på mig att husfrua vilket denna gång var kul och skönt.
Jag känner att vi kommer i orndning med allt tillslut, kläderna och sakerna till mini är klara och vi känner oss redo.
Under April- Juni så har jag kunnat fokusera på framtiden istället för att tänka bakåt eller bara här och nu.
Jag har kunnat föreställa mig tiden som mamma, jag har kunnat föreställa mig hur Kadir och jag kommer leva och jag har kunnat framför allt känna efter hur jag mår, dagliga krämpor, magsyran som far upp och ner, fokusera på vilken maträtt jag ska laga till middag.
Under Juni månad så har jag passat på att träffa alla mina goa vänner här i Side också eftersom dom är något av det viktigaste jag har i livet.
Jag har kunnat njuta av stunden och jag har även kunnat få sörja efter mamma men samtidigt kunnat få skratta och må bra.
 
 
Kadir och jag har redan börjat prata om syskon även om det inte blir än på några år.
Ja, vi är inte riktigt kloka men ärligt talat, mår jag så här bra varje gång jag är gravid då blir det ett fotbollslag tillslut för det har varit 9 helt fantastiska månader och de små krämpor (förutom foglossningen/ischias som jag har fått nu) jag har haft under tiden är ingenting när man lägger sig på en sjukhussäng och får se en levande varelse på en skärm som bara vill komma ut. En bebis. En blandning av mig och Kadir.
 
Nu är det bara att vänta sista tiden…och vänta och vänta…
 

2 svar på “Sista tiden som gravid!”

  1. Hej min vän!
    Jag är så glad att du har det så bra.
    Möblerna är verkligen superfina, vad roligt att de liksom är en present från din mamma.
    Ja, jag vet ju att det inte var så lätt här hemma i Sverige i vintras, då menar jag inte bara din mammas sjukdom.
    Men det tänker jag inte skriva om här.
    Jag undrar bara hur det har gått med allt vi pratade om, om du har kvar mitt mobilnummer så kan du ju skicka ett sms om du vill berätta.

    Ja nu har vi så gott som bestämt oss för hotell, då blev det krångel med semesterveckorna, och byta veckor är inte bara, för det är så mycket dyrare senare, och tidigare också. Plus att jag absolut vill vara hemma 23 aug :-/
    Jag blir så less och besviken 🙁

    Idag skulle vi visst få regn igen, så få se vad vi hittar på då. Jag är sugen att åka till vårat köpcenter och kolla på rean. Mina kläder börjar bli förstora, Hihihi

    Massor med kramar till er från mig!

    P.s Jag har sagt det förrut, jag kommer säkert säga det igen, men Kadir och du är så fina tillsammans. Ni är ett så fint par <3
    Bilderna från ert bröllop är så vackra <3

  2. Soffan såg ju hur mysig ut som helst! Jag tror säkert att din mamma sitter i den tillsammans med dig ibland, hihi.
    Jag måste säga att jag längtar något oerhört efter att er lilla son kommer ut. Jag hoppas förstås på att han kommer ut den 7 juli, för då är det en annans födelsedag, dvs min 😀
    Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.