Vilken omkrets jag har!

Jag vill bara ta ett litet tillfälle och tacka massor av människor i mitt liv som de senaste 9 månaderna verkligen har visat sin bästa och underbaraste sida.
 
Mina vänner.
Vad skulle jag göra utan er? En del av er har jag kanske inte träffat på över ett år.
Andra träffar jag nästan varje vecka. Men att ni har hört av er de senaste halvåret har betydit så mycket för mig.
Det har gjort mig stark och framför allt glad. Johanna, Frida, Emma, Sandra, Sara, Anna, Martina, Hanna, Pernilla, Therese, Linda, Sofia, Moa, Amanda, Jennie..
Jag stannar där för egentligen ska man inte börja skriva namn för då är det alltid någon man glömmer skriva med för stunden.
Men jag glömmer aldrig vilka som har hört av sig. Via internet, i verkligheten, i butiken, i Sverige, i Turkiet, i telefon eller på sms. Det är guld värt.
Och utan er så hade jag aldrig varit så glad som jag faktiskt är idag.
Och sett fram emot det lilla charmtrollet i magen så här mycket.
 
Mammas vänner har varit helt underbara.
İ fiera år och jag har alltid fått en härlig dos uppdatering ifrån mamma när ett nytt barnbarn kommit till värden, när någon har besökt mamma i hennes stuga, när det har vankats fest eller födelsedag.
Att ha vänner är otroligt viktigt. İnte hur många utan vilka vänner man har.
Och mamma har haft lika tur som jag och haft dom bästa.
Hon har alltid varit så glad i er alla och det har märkts så väl under alla våra samtal vi hade flera gånger i veckan. Ni gjorde henne otroligt glad vilket gjorde och gör mig fortfarande otroligt glad.
Hon trivdes verkligen på jobbet och tyckte om att gå och jobba pga. sina arbetskamrater, hon såg fram emot när någon skulle komma på besök i hennes sommarstuga och hon trivdes verkligen bland folk och att ha vänner omkring sig.
Mammas vänner har också varit ett stort stöd för mig och min syster under tiden mamma var sjuk.
Och vi kommer alltid vara tacksama för all den hjälp vi fick efteråt.
Precis som vi, så sörjde ni också men det var ni som fanns där för oss när vi precis hade förlorat våran älskade mamma.
När vi behövde någon som mest.
 
Min älskade syster, lillebror, pappa, farmor och Kalle och övriga familjemedlemmar.
Vad gör man utan familjen? Hur trotsig och tonårig jag har varit under mina år så vet jag att min familj alltid kommer stå bakom mig.
Trots mina misstag och konstiga äventyr.
Jag vet att jag har min familj bakom mig i alla mina beslut här i livet. Bra som dåliga.
Det är klart att ens mamma och pappa inte vill att deras dotter ska flytta utomlands och bosätta sig där i första hand, det förstår jag också och jag vet att både mamma och pappa hade velat ha mig i samma stad eller närliggande i alla fall.
Men trots det så har dom stöttat mig och hjälpt mig.
Och dom har tyckt om att hälsa på mig precis som min syster och även min farmor och Kalle som hälsade på mig i Side förra hösten och verkligen gillade detta ställe. Det glädjer mig eftersom detta är mitt hem nu.
Och jag vet egentligen inte vem som hade varit bättre storasyster till mig än min egna.
Hon är mycket tuffare än mig och medans jag glider runt på ett räkmacka så är det hon som skalar räkorna. Ungefär.
Som jag sagt så många gånger tidigare. Jag hade aldrig fixat tiden i Sverige utan henne och jag hade gett upp för länge sen.
Men tack vare henne så kämpade vi oss igenom dagarna, fick mycket klart innan jag åkte tillbaka till Turkiet och sedan kämpade hon sista tiden själv.
Vart hon fick kraft ifrån vet jag inte men hon fixade det och det hade inte jag gjort.
Men så har jag lärt mig massor ifrån henne och hon kommer bli den bästa mostern genom tiderna.
Precis som Oscar aka Justin Bieber kommer bli den bästa och roligaste morbrorn. Lillen på räcket.
Han kommer ju verkligen göra min son till ett fotbollsproffs, precis som han själv är.
En annan som tillhör min familj och varit ett stort stöd är Lindas sambo Peter.
Bara det att han är pilot gör han 1000 gånger coolare.
Men han fanns verkligen där för mig med under tiden jag var i Sverige och jag såg fram emot varje gång han kom och hälsade på oss och verkligen muntrade upp oss alla.
Under tiden gick han igenom precis samma sak med sin pappa som hade cancer och gick bort en vecka innan mamma.
Och trots det så fanns han där för oss och fick oss på bättre humör. Jag vet att mamma var minst lika glad i Peter som hon var i Kadir och jag tror hon kände sig trygg med att både jag och min syster har träffat två fina killar med hjärtat på det rätta stället.
 
Kadir och hans familj vet jag inte vad jag hade gjort utan under denna tid.
Dom är lika viktiga för mig som min egna familj och jag berättar detta för Kadir flera gånger i veckan.
Han har samanlagt 7 syskon och under tiden jag var i Sverige så frågade alla inklusive deras respektive samt Kadirs pappa om hur jag mådde men också hur mamma mådde.
Det är bara 2 av syskonen som har träffat mamma men alla brydde sig lika mycket.
Och alla är otroligt hjälpsamma med allting och har verkligen välkomnat mig in i familjen.
Vi kanske inte kan kommunicera helt och hållet men det behövs inte för jag kan se och känna allt ändå.
När jag besökte butiken förra veckan så gick jag som vanligt fram och hälsade på Kadirs pappa som är där om dagarna och hela han sken upp och sa ‘åh, hej min dotter! Hur mår du?’
(Att kalla sin sons fru för dotter är ett vänlig och kärleksfullt uttryck bland turkarna)
Han har ett stort hjärta och min man har verkligen blivit bra uppfostrad och fått ett lika stort hjärta han.
Nu ska detta gå vidare till våran son och det tror jag inte kommer vara några som helst problem.
Och min man, Kadir. Han är helt underbar, har varit mitt största stöd genom hela graviditeten från dag ett.
Jag kan fortfarande tänka tillbaka på första morgonen då vi hade fått ett plus på stickan, jag bara skakade och skrattade hysteriskt och frågade vad två streck betyder.
Eller alla hans leende vid varje ultraljudskontroller.
Framför allt den gången vi fick se våran son för första gången, den 30 November 2012.
Det leendet glömmer jag aldrig och inte den dagen heller för då förlovade vi oss.
Och de gånger vi har pratat om min mamma, hans mamma som gick bort 2011 och hans bror som dog i en trafikolycka när Kadir var mindre. De känslor och tårar men också glädje vi har tack vare dom.
Mamma tyckte verkligen om Kadir så otroligt mycket och Kadir säger ofta att han vill att jag ska vara som min mamma var gentemot mina barn.
Och det tänker jag vara också.
Med världens största hjärta precis som hon.
 

Ett svar på “Vilken omkrets jag har!”

  1. Det klart du är omgiven av underbara människor, du verkar ju va en sådan varm och go tjej själv:) Ni kommer bli så fina föräldrar och föra över er värme och kärlek till lilla Mini. Kram

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.