Planerat kejsarsnitt!

Jag tänkte berätta om själva förlossningsdagen och det var en operation som jag gjorde så ni känsliga läsare bör kanske inte läsa hela detta inlägg.
 
På midsommarafton så fick vi ett datum då jag skulle göra ett planerat kejsarsnitt.
Eller vi fick välja mellan 3:e och 4:e juli.
Dagen innan, den 2:e Juli så skulle vi på ytterligare en kontroll och då skulle vi fastställa om jag/vi ville göra kejsarsnitt eller vänta ut tiden och ha en normal förlossning.
Jag har tidigt känt mig rädd för förlossningen men under tiden jag var i Sverige så började jag ändå överväga det och känna av det.
När vi sedan hade en engelsktalande läkare på Anadolu sjukhuset i Side så kände jag mig mer säker för en normal förlossning.
Men när han sedan bytte arbetsplats och vi gick tillbaka till min första läkare, fast på ett annat sjukhus så kände jag mig osäker igen eftersom hans engelska var allt annat än bra.
När vi sedan dessutom fick reda på att Kadir inte kommer få närvara vid en normal förlossning så blev jag väldigt osäker på hur jag skulle klara det.
Att han inte kan vara med och stötta och hjälpa mig var en sak.
Men att inte läkaren eller någon annan pratar knappt någon engelska och min turkiska inte alls skulle kunna hjälpa mig i ett sådant läge. Det blev en slags stress redan innan och det hade inte blivit bättre med tiden direkt.
Så jag valde planerat kejsarsnitt vilket Kadir inte gillade men han stöttade mig och mitt beslut.
 

Sista magbilderna, morgonen den 3 Juli
Kvällen innan så fick jag inte äta eller dricka något från midnatt och det var fruktansvärt svårt.
Kadir kom hem från jobbet och åt mat medan jag fixade det sista här hemma och klockan 3 på natten stod jag i duschen.
Bra planerat!
När jag ställde alarmet den natten så var det 4 timmar kvar till uppstigning.
Och jag sov kanske en timme av den tiden.
På morgonen den 3:e gjorde vi klart allting och åkte iväg till sjukhuset som ligger 2 minuter från våran lägenhet.
Klockan 8 var vi där och fick vårat rum, sedan var det en lång väntan.
Det var 5 planerade förlossningar denna dag och kvinnan innan mig hade dom brottom med sa dom.
Sandra ringde flera gånger och frågade om det hade kommit någon pojk ännu och det hade det inte.
Sedan kom dom och satte in katetern.
En av de sakerna jag verkligen inte såg fram emot och jag var riktigt rädd men det gick bra och det var inte så farligt.
Jag sa till Kadir ‘är påsen fast så att jag bara kan kissa nu?
‘Det har du redan gjort’ sa Kadir och skrattade. Haha.
 
 
Under den här väntan så grät jag flera gånger. Tanken på att bli nedsövd var jobbig men samtidigt visste jag att detta skulle vara det bästa för mig. Sandra ringde igen och då kom dom in med operationssängen och jag sa bara till henne ‘jag ska åka iväg nu, vi hörs sen’
Då frågade dom mig om jag vill göra en halv bedövning.
Normalt så blir man helt nedsövd men eftersom jag var från utlandet där man oftast blir sövd från magen och ner så hade doktorn ordnat så att vi kunde göra en sådan operation på mig.
Jag frågade Kadir vad han tyckte och han sa att eftersom jag är inställd på att bli helt sövd så kanske jag borde ta det. Och det sa jag att jag ville göra då.
Sedan åkte vi iväg och Kadir och hans syster var med.
Vi åkte hiss ner, stannade vid en dörr och sedan körde dom in mig i ett rum och jag ser bara hur Kadir stannar vid dörren.
Både han och jag visste inte att det var hans ‘stop’ där så jag trodde han skulle komma in men insåg snabbt att han inte skulle det.
Och han började gråta för han visste inte att han inte skulle få följa med längre. Stackare.
(fast det får jag säkert inte berätta men jag tyckte det var så fint så jag var bara tvungen)
 
İnne i operationssalen så var det iskallt, plåtigt och kändes väldigt kalt.
Doktorn kom fram och rekomenderade mig att ta ‘halv sövning’ som dom gör i europa och jag sa okej till det.
Så jag fick sätta mig på sängkanten och ryggbedövningen skulle sättas in.
Jag satt och skaka, tänkte mycket på mamma, kände mig riktigt ledsen och samtidigt tänkt ‘okej, nu kör vi. Nu ska vi göra det här’
Ganska snart kände jag stickningar i benen och assistenterna i rummet la mig på sängen, satte fast ena armen och båda benen, la på skynken som var varma och smörjade in mig med såndär brun kräm.
Eftersom jag var vaken och egentligen inte inställd på det så försökte jag känna efter allting dom gjorde.
Vilket jag absolut inte rekomenderar. Det bästa är att bara slappna av men jag kunde inte.
Jag kände ju hur dom smörjade in mig och att dom tog i mig, la lakan på mig osv. Så jag var ju redo att säga ‘stop, jag har fortfarande känsel kvar’
 
När dom satte igång så kände jag givetvis ingenting.
Men jag kände hur dom tog i mig på armar och jag var ju medveten när dom rörde på kroppen och det var fruktansvärt hemskt och jobbigt.
Jag låg och sa ‘aaaj aja aaj aaj aj ‘ heeeela tiden. Jag svor alla svenska svordommar jag kunde och jag kände mig illamående och ville bara spy.
Hade jag varit inställd på att vara vaken under ingreppet så hade jag nog inte svurit eller sagt aj men nu visste jag inte om jag egentligen skulle känna något eller inte.
Doktorn sa hela tiden till mig ‘you dont feel pain, you just feel me moving you’ och det var ju sant.
Men det gjorde det hela inte bättre.
 
Tillslut sa han ‘the baby is here and he is crying’…och det enda jag hörde var eeh…eh..ehhh.
Efter några minuter höll dom honom ovanför mitt ansikte så att jag såg honom och sedan nuddade hans huvud min kind och det var den bästa känslan någonsin.
Och det gjorde denna vakna operation helt klart värt det tusen gånger om. Det var en underbar känsla.
Sedan skulle jag bli ihopsydd och jag bara aja-de mig.
Dom ropade ut Adems gram och för att jag skulle tänka på annat så ropade jag tillbaka till dom, på turkiska, ‘hur många gram vägde han?’
Jag tror alla 5 turkiska personerna i rummet blev förvånade över att deras ‘turist’ helt plötsligt talade turkiska vilket dom hade blivit informerade om att jag inte kunde.
 
Hela ingreppet tog 33 minuter och från det att dom lägger mig på en ny säng till att vi åker upp till mitt rum igen så har jag inget som helst minne av det. Det är helt svart för mig.
 
Men väl där stod en stolt pappaKadir och Adem låg i sin säng bredvid mig.
Kadirs brors fru var hos oss hela dagen och hjälpte till med allt verkligen. Tack vare henne och Kadirs 3 systrar så har amningen kommit igång för mig ordentligt och det var verkligen något jag såg fram emot och kunde drömma om under graviditeten.
Och jag visste att det kunde bli svårt men när det väl kom igång och nu när jag också kan sitta upp och amma så är det toppen.
 
Under dagen kom Kadirs syskon med respektive på besök, Sandra och Belma hälsade på (Belma kunde peka ut Adem men när vi frågade vart bebisen var så pekade hon på min mage…haha sötis)
Hasan och Maria var på besök och Adem fick sin första guldpaljett av dom.
 

Bild från Sandras blogg
 
Under natten sov både Kadir och hans syster i rummet med mig.
Jag sov med Adem bredvid mig men det var inte många timmars sömn.
Jag fick inte heller äta eller dricka mer än kakor och lite juice och vatten. Jag jag längtade verkligen efter vatten hela tiden.
Kadir och hans syster fick också hjälpa mig på toaletten, dom hjälpte mig när jag skulle upp och ta några steg i korridoren för att komma upp benen igen och när jag började känna av att det gjorde ont i och runt magen så kallade vi på sköterska så att jag fick något som dämpade det.
Med all den här hjälp som behövdes hela tiden, samtidigt som jag kände mig ganska så klar i huvudet så tänkte jag att detta var precis som mamma hade det sista tiden på sjukhuset.
Man vill egentligen inte be om hjälp för att ta sig upp ur sängen men man har inget annat val.
 
Nästa dag fick jag komma igång med att äta lite grann och det som passade min mage och jag var också uppe och gick några gånger. Vid 17-tiden fick vi åka hem medans de andra 4 mammorna fick stanna kvar på sjukhuset en natt till.
På sjukhuset tänkte jag ‘aldrig mer planerat kejsarsnitt om jag inte är helt nedsövd. Hellre en vanlig förlossning isf’
Men nu efteråt känns det jättebra och jag var snabbt uppe på benen. Och det första mötet med Adem, att vara vaken och se honom någon minut efter att han har kommit ut, det var underbart.

14 svar på “Planerat kejsarsnitt!”

  1. Tack min vän för denna fina förlossningsberättelse, jag blir alldeles tårögd.
    Varje kvinna som har fött barn vet precis känslan i det du har skrivit, det är så mycket kärlek i det <3
    Massor med kramar till er från mig!

  2. Hej Louise!
    Ännu en gång grattis till Er lille son. Är barnvakt och Astrid har tittat på bilderna på er, hon hälsar också.

    1. åh vad mysigt med att vara barnvakt. Du får hälsa Astrid att hon ska ta med mamma, pappa, lillebror, mormor och morfar till Turkiet. Här finns roliga vattenrutchkanor och god mat. Plus jag, Adem och Kadir. :)Kram!!

  3. Vilken jättefin berättelse! Spännande att höra hyr det går till i Turkiet.
    Men varför får inte mannen vara med vid "vanlig" förlossning? Kanske är så i de flesta länder om man tänker efter men är bara nyfiken på om det fanns någon förklaring till det?
    Tack för en jättehärlig blogg! Läser den dagligen!
    Kram

    1. Jag vet inte varför han inte fick vara med, eller varför dom har så på detta sjukhus som vi var på. Det finns olika regler och jag vet inte om det är sjukhuset eller läkaren som bestämmer det men det kanske är därför vi var 5 nyblivna mammor den dagen och alla med kejsarsnitt?….Det finns sjukhus i Side och turkiet där mannen får vara med men jag trivdes bra och jag är nöjd med att jag valde kejsarsnitt.Kram!

  4. Men oj, varför fick inte Kadir följa med? Är det så på alla förlossningar i Turkiet/Side eller bara något ni hade otur med? Så skönt att det gick bra ändå och att du fick känna lillen mot dig så fort 🙂

    1. Nej det är lite olika bland sjukhus och läkarna. Men jag valde detta sjukhus pga att jag gillade läkaren (trots att han inte kunde engelska) och det slutade bra tillslut. Kram

  5. Usch. Jag vet inte hur jag hade reagerat om min mamma och Sebastian inte hade fått vara med under min förlossning.
    Jag var också jätte rädd för förlossningen, men ju längre in i graviditeten jag kom, desto mer säker blev jag i mig själv. Jag är riktigt glad att jag genomgick en normal, vaginal förlossning men jag förstår hur du måste ha känt, med tanke på läkarna osv. Då hade jag kanske övervägt kejsarsnitt ändå.

    Måste även få säga att det varit och är fortfarande riktigt kul att läsa din blogg. Är roligt att få läsa och se skillnaderna mellan Sverige och Turkiet.

    Lycka till med er fina son!
    Kram

  6. Grattis till eran otroligt vackra son!!!
    Du är enormt stark person, och så vackert, fint och ärligt du skrivit om din Mamma! Jag beklagar hennes bortgång enormt!!

    Många Grattis till er!!!

  7. Jag tycker det var fint av läkarna att ordna så du kunde vara vaken. Tror det är bättre. När jag fick Melvin så drog de iväg med honom och jag visste att jag fått en pojke men fick inte träffa honom på flera flera timmar. Det blev liksom helt fel. Nu fick du se din fina Adem direkt och det blir liksom mer verkligt då (enligt vad jag har erfarenhet av). Vad tråkigt att inte Kadir kunde vara med.

    Kram

  8. Första kejsarsnittet med Melvin var akut och då var de tvungna att åka upp med honom till neonatalen där han fick ligga i kuvös. Jag fick ligga på uppvaket och sen när jag kom upp på avd. så var jag tvungen att ta det lite lugnt innan jag fick åka upp till Melvin.

    Jag var "halvsövd" båda gångern.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.