Ett år tillbaka idag!

Som ni vet så gillar jag att återberätta om roliga händelser i mitt liv. Så här kommer en sådan.
Idag för ett år sedan.
Jag och Kadir åkte moppen in till sjukhuset och jag minns att jag var så spänd och nervös.
När vi kom dit så fick vi vänta ett tag eftersom doktorn var på operation och det visar sig att det skulle ta längre tid än vad vi hade trott så vi åkte hem igen.
Kadir åkte iväg för att köpa bilen som han hade tittat på.
När han kom tillbaka med den, som skulle vara röd, så stod det en silvrig bil utanför lägenheten istället.
Det hade blivit ett missförstånd när han skulle välja mellan två bilar tidigare och säljaren hade sålt den röda.
Men för mig var det verkligen till något bättre eftersom denna var nyare och för mig bättre att köra.
 
Vi hoppade in i bilen och åkte tillbaka till sjukhuset. Det var dags för ultraljud.
Vi hade varit på sådant tidigare men då var det för tidigt för att kunna se något. Nu var jag i vecka 7+3.
Det tog inte lång tid innan doktorn visade oss lilla Adem. Oj vilken lycka det var.
Och att se både våran bebis på riktigt och att även se Kadirs överlyckliga ögon var helt underbart.
Vi åkt sedan in till Manavgat och tittade på förlovningsringar. Det hade vi sagt att vi skulle göra om det skulle ge oss bra nyheter på sjukhuset denna dag, vilket det gjorde.
Och sen åkte vi för att titta på våran kommande lägenhet, där vi bor idag.
 
Kadir köpte massor av ved för att ha till brasan i vinter och som han fick lasta in och sköta själv, jag satt i soffan och tittade på och senare på kvällen gjorde vi oss klara för att äta middag ute.
Vi tänkte äta i Manavgat men vi hittade inget bra ställe så vi åkte in till Side och åt istället.
Sedan körde Kadir upp i bergen för att göra en lite utflykt med mig.
Men vi fick punktering på vägen upp så Kadir fick ringa hans vän som fick komma och byta däck på våran nya bil eftersom vi inte hade något extra med oss.
Och efter detta så vågade vi inte åka längre upp i bergen eftersom vi bara hade ett tillfälligt däck på bilen.
Så vi åkte till Everenseki, vandrade runt där lite, pratade massor och när vi var på stranden så gick Kadir ner på knä och friade till mig.
Och jag sa ja!

 
Samma strand som mamma tidigare hade varit på under hösten då dom bodde på hotell där.
Men det hade vi ingen aning om att det var just då.
Antagligen var det ödet att vi skulle få punktering så att Kadir inte skulle fria uppe i bergen utan på ”mammas strand” tror jag.

5 Kommentarer

  1. Karin säger:

    Hej.
    Vad fint du berättar och minns tillbaka <3
    Vilken hotell bodde din mamma på i Evrensiki?
    Jag gillar verkligen stranden där och omgivningen med.
    Kramar från mig!

  2. Annelie säger:

    Åhh…jag blir helt gråtfärdig när jag läser detta. Ha en bra kväll! Kram

  3. Ann-Margret säger:

    Det är inte utan att det kommer en tår i ögonvrån när jag läser detta. Vilket härligt år det blev trots din mammas tragiska bortgång. Jag tror precis som dej Louise att hon sitter på ett litet moln och håller ögonen på dej.

  4. Karin säger:

    Vi har ju bott där borta också 🙂
    Monachus park, som sen blev Side breeze 🙂
    Kram igen

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.