Timmar utan Adem!

Igår var en speciell dag för både Kadir men också för min del.
Han var hemma från jobbet, regnet fullkomligt vräkte ner på förmiddagen (helt otroligt vad regn vi har haft, men nu har vi sol igen) och vi tog ett gemensamt beslut att Adem ska vara hemma från butiken tillsammans med Kadir.
I och med regn så blir det kallt och blåsigt, och dessutom bara dumt att Adem ska vara ”utomhus” i 4 timmar.
Särskilt när Kadir är hemma. Han är lika mycket förälder som jag.
Han var helt okej med att ta hand om Adem helt själv men orolig att Adem inte skulle äta ordentligt och bli trött, gnällig och framför allt börja gråta.
Kadir har mycket svårare för när Adem gråter.
Det är aldrig kul när ens barn gråter såklart. Men vaknar Adem i sängen så rusar inte jag in på 5 röda och tar upp honom ur sängen exempelvis.
Utan går långsamt in i rummet, kollar vad han gör, och försöker visa att ”jag är här, vill du komma upp?”
 
Just denna dag valde Adem att vägra sin förmiddagssömn och det såg ut som om han inte alls skulle somna. Men en timme innan jag var tvungen att vara på jobbet så somnade Adem och Kadir passade på att också vila en stund medans jag gjorde mig klart och åkte iväg.
Första timmen gick bra i butiken men under andra timmen så började jag sakna Adem. Bara at se eller höra honom saknade jag verkligen.
Som längst har jag varit utan honom i ca 1,5 timmar och det var på Gekås och min syster passade honom.
Då hade jag väldigt mycket annat att tänka på så tiden gick snabbt då.
 
Tiden gick på jobbet men väldigt låååångsamt. Och dessutom ringde inte Kadir och sa att allt var katastrof och bad mig komma hem tidigare (som tur var, men jag hade hoppat in i bilen och åkt på en gång)
Sista timmen gick tiden sakta och när klockan var strax efter 18 så åkte jag hemåt.
Körde inte snabbt men jag har nog aldrig haft sådan flyt i trafiken och väl hemma så gick jag försiktigt in i lägenheten.
Adem fick syn på mig och strålade upp och blev glad, tills han insåg antagligen att jag hade varit borta ett tag.
Då darrade underläppen och han började gråta. Men sedan var han i min famn ett bra tag och släppte inte taget.
Allt hade gått bra, men han hade inte velat äta.
Min bästa egenskap när det kommer till att vara mamma är mitt tålamod. Egentligen har jag inget tålamod alls men när det kommer till Adem så har jag tydligen det.
Jag har dessutom mina egna knep och rutiner som jag vet funkar på honom de dagar han inte vill äta.
Så när jag gav honom mat så åt han direkt och allt ihop på tallriken.
 
Vi gjorde oss sedan klara alla tre och åkte in till Manavgat för att först äta middag vid floden.
Fisk blev det denna gången igen. Sedan körde vi in till stan och jag och Adem gick in på Lc Waikiki medans Kadir skulle göra några ärenden.
Vi var inte där länge och plötsligt var det dags för butiken att stänga. Då var det bråttom för personalen och alla skulle genast gå till kassorna eller lämna butiken tyckte dom.
Jag hittade ett linne som jag köpte utan att prova. Hoppades på det bästa och väl hemma så satt det perfekt.
Precis ett sådant jag gillar i både stil och detaljer.
En förtidigt morsdagspresent till mig själv kan vi väl säga.
 
Ett, än så länge skrynkligt, linne från Lc Waikiki som ligger på huvudgatan i Manavgat.

Mors dag idag och jag har den bästa och mest glada sonen man kan tänka sig. Han uppvaktade mig med pussar denna morgon.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.