Denna dag går inte att glömma!

25 Oktober. Den dagen kommer alltid ha ett starkt minne för mig.
Jag kommer alltid minnas allt från denna dag, i detalj.
För att göra det enkelt för mig, och er, så kommer jag kopiera texten jag skrev förra året fast gårdagen.
En dag då redan allt förändrades men idag, för 2 år sedan, var dagen då jag fick reda på det.
Beskedet som förändrade allt.
 
Varning för lång text, men ibland är det bästa och lättaste som finns att skriva av sig.
Texten är väl inte alls rolig att läsa men med ett litet lyckligt slut på allt det tragiska.
 
Den här dagen för ett år sedan…Ja, jag förstår det fortfarande inte.
Samtidigt är det så tomt så jag förstår faktiskt att det inte är en dålig mardröm jag lever i.
Just den här dagen för ett år sedan är för mig inte lika hemsk, som morgondagen.
Men det måste ha varit den värsta dagen i min mammas liv.
Hon skulle bara åka in och få reda på varför hon hostade så mycket, varför hon aldrig blev frisk.
Men hon kunde nog aldrig tro att hon skulle åka in och få ett cancerbesked.
Att hon hade cancer.
 
Den här dagen för ett år sedan så pratade jag med mamma i telefonen på kvällen när jag var på jobbet.
Hon ringde och vi pratade lite om dagen och de kommande dagarna då det var bayram.
Hon ringde av en helt annan anledning men det insåg hon nog snabbt att hon inte kunde berätta om när jag stod på jobbet.
Dagen efter, den 25 Oktober förändrades hela min syn på livet.
För helt ärligt, även om det inte alltid märks eller man själv känner av det så vet jag själv att jag tänker på ett helt annat sätt nu. Saker och ting har fått en helt annan innerbörd.
Det är svårt att förklara men det är något jag tänker på ofta.
Jag minns den här dagen, morgondagen, och just den morgonen för ett år sedan som om det skulle hänt igår.
Jag minns hur Maria hade sagt att jag inte behövde stressa till jobbet för just då var det lugnt.
Mamma ringde och vi pratade om allt möjligt och jag skulle precis lägga på men så hinner jag fråga hur det gick hos doktorn dagen innan. Hon skulle ju dit och kolla sin hosta.
Jag är glad över att vi ännu en gång inte hann lägga på luren. Men jag var inte alls förberedd på vad hon skulle säga. Det var nog ingen.
”Jag har cancer”
Jag kan fortfarande höra och minnas allting i detalj. Detta var en grå dag som för mig blev den gråaste dagen någonsin.
Mitt i samtalet hörde jag hur det pep i telefonen och efter lite ”vi fixar detta”-pepp så la vi på och jag ringde Maria direkt och berättade vad som hade hänt. Det kändes som om hela butiken stannad upp bakom henne i luren, men självklart var det inte så utan allting fortsätter som vanligt.
Det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna jobba denna dag.
 
Jag minns hur jag hade en enda tanke i mitt huvud. Jag måste hem till Sandra.
Jag nästan halvsprang hem till henne, var helt andfådd när jag stod utanför hennes dörr.
Nu vet jag att det berodde på en annan anledning än att jag hade halvsprungit hem till henne som jag strax kommer till.
 
Jag var hela dagen hemma hos Sandra och Belma. En sådan fruktansvärd dag så kunde jag bara göra det bästa, och det var att få umgås med dom. Efter flera timmar så sa jag att jag måste gå hem.
Och väl hemma så tänkte jag att jag måste till min familj.
Ja, jag har faktiskt två familjer och under hela den här hemska vintern så har min andra familj, min turkiska familj, varit ett stort stöd.
Vi kanske inte talar samma språk men vi förstår varandra.
Och min svenska familj var i Sverige men en del av min turkiska familj och framför allt min pojkvän och sambo befann sig i butiken denna kväll så jag gick dit.
Det borde kännas jobbigt att gå till sitt jobb och se alla kunder men det var det bästa jag kunde göra och jag kände verkligen vilket enormt stöd jag fick. Jag själv var ju på väg att trilla ihop.
Men alla där, kusiner, bröder, systrar, svägerskor, kollegor…alla fanns där. Och det behövde jag.
 
För mig är det lättare att skriva känslor och händelser än att berätta dom. Det vet ni säkert vid det här lagret eftersom jag berättar allt som om det vore en film.
Därför startade jag en blogg några veckor senare. Jag satte lösenord på den direkt och jag minns inte vad lösenordet var, jag har bara skrivit tre inlägg som handlar om dessa två dagarna och bloggens namn heter ”Vifixardettamamma”
Vi fixar detta mamma. Ja, vill skulle ju fixa detta.
 

Jag och mamma i Manavgat 2010.
 
Mitt i detta elände, i allt det hemska, i dessa gråa dagar och jag som kände att världen rasade samman, allt var grått och fruktansvärt onödigt och jag var dessutom andfådd hela tiden…Mitt i detta elände…så var jag gravid.
Och det hade varken jag eller Kadir någon aning om just då.
Vårt lilla mirakel Adem var redan i magen och han har nog räddat mig och Kadir men jag tror han har gett ljus till flera nära i min familj och bekantskapskrets.
Till min underbara syster, teyze/moster Linda.
Han är vårt lilla mirakel och underbara pojk som visste precis när vi skulle behöva honom som mest.”
 

Adem förra hösten, så liten och lika underbar då som nu.

13 svar på “Denna dag går inte att glömma!”

  1. Vilken underbar liten kille! Jag hoppas på det bästa med din mamma, cancer är grym och oförutsägbar. Imorgon åker vi från Norrköping ner till Side och då hoppas jag det slutat regna. Jag blir lite nyfiken på var du jobbar? Stor kram// Magdalena

  2. Vilken underbar liten kille! Jag hoppas på det bästa med din mamma, cancer är grym och oförutsägbar. Imorgon åker vi från Norrköping ner till Side och då hoppas jag det slutat regna. Jag blir lite nyfiken på var du jobbar? Stor kram// Magdalena

  3. Hej Louise! Jag har följt din blogg i några år och kan inte hålla tårarna tillbaka när jag ser bilder på dig och din mamma trots att jag inte känner dig. Jag kan däremot identifiera mig med dig och din mamma eftersom jag själv är mamma. Det är tur att du har din familj som kan ge dig styrka. Livet är så orättvist. Kram <3

  4. Hej Louise!
    Hittade din blogg när jag var nere i Side för 2 månader sedan. Har varit inne o läst så gott som alla dina inlägg sedan dess. Du skriver så bra. Så söt Adem är 🙂
    Handlade förresten av din man då vi var i Marias butik 🙂

    Jag vet precis hur du kände det när du fick veta att din mor hade cancer. Min mor Blev sjuk i samma veva som vi åkte till Side, månadsskiftet augusti-september, men inte trodde vi att det skulle vara något allvarligt. För 2 veckor sedan på tisdagen, fick hon diagnosen, lungcancer, i torsdags gick hon bort. Sån j-a grym sjukdom. Så snabbt det kan gå. 1,5 vecka mellan diagnos o tills hon var borta :/

    Ha de gott o va rädda om varandra
    Kram

    1. Hej Bitte! vad härligt att ni var nere, bodde ni på något bra hotell?
      Jag beklagar eran förlust av din mamma, samma typ av cancer som min mamma. Rökte din mamma? Tråkigt att det gick så snabbt för henne, då hinner man knappt ställa in sig även om det är svårt vare sig man har många år eller inte.
      För mamma var det knappt 4 månader och då hann man ändå få det in i huvudet även om det var väldigt overkligt.
      Hur upptäcktes cancern hos din mamma?

      Ha det så bra!
      Kram Louise

  5. Fy orolig jag blev nu när jag själv gott runt med en hosta som ej ger med sig efter snart en månad. Nu måste jag kolla upp detta! :/

    1. Jag tycker absolut att du ska kolla upp det. Jag har själv haft hosta en längre tid och det var inget allvarligt mer än att de inte ville ge med sig utan rätt behandling. Men man ska nog ta sånt på allvar och kolla upp det och som sagt få rätt behandling. Kram!!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.