Viktigare än barn?

Dessa små underbara varelser, barn. Vad vore livet utan dem?
Adems humör svänger hit och dit precis som vilken blivande tvååring som helst. Han är så otroligt pussig och kramig, han har lärt sig ordet kram och säger flera gånger om dagen ”kaaam”, kommer med armarna utsträckta, han lägger huvudet på sne och så ska vi kramas.
Fattar ni hur go han är? Eller när vi ska pussas. Det är liksom inte en eller fem pussar om dagen.
Det är MASSA pussar, på kinden, på näsan, på munnen, på armen, på benet. You name it.
När han ska byta kläder och jag hjälper till så har vi tydligen en oskriven regel numera att när tshirten är för hans ansikte så ska vi pussas med tshirten emellan oss.
 
Jag kommer inte kunna vara vid hans sida hela livet. Han kommer inte vilja ha sin mamma bredvid sig hela tiden och han kommer bli arg och irriterad på mig flera gånger, långa tider, olika årstider, alla åldrar och så vidare.
Men han kommer alltid veta att jag finns där för honom, med pussar och kramar om han så vill det, alla dagar i veckan, dag som natt.
Jag vet att alla inte kan eller kanske till och med inte borde vara med sina barn, lika många människor det finns på jorden lika många livshistorier finns det. Vad som helst kan hända.
Men jag kommer aldrig välja bort mina barn för något bättre…för det finns inget bättre. Eller? 
Finns det verkligen något bättre och viktigare än ens egna barn?
 
Vi kan inte ge Adem allt han vill ha, eller allt vi vill att han ska ha. Vi måste tänka på alla utgifter vi har och verkligen planera för att få det att gå ihop.
Men vi klarar det och detta funkar för oss. Vi har mat, husrum, kläder, vatten.
Det är mer än vad många, många barn har i världen.
Vi har något annat också, något unikt som inte alla barnen har. Kärlek. Både mellan oss föräldrar men också till vårat barn. Till Adem.
Han har dessutom släktingar, kusiner, farbröder, fastrar, moster och många, många andra människor runt omkring honom som ger honom otroligt mycket kärlek.
Det betyder väldigt mycket att ha viktiga personer omkring Adem och att de låter han få vara han.
 
Varje dag berättar jag för Adem hur mycket jag tycker om honom och att jag älskar honom.
Varje dag så vill jag att Adem ska veta att jag finns där för honom, även om jag inte är hos honom, bredvid honom, varenda sekund, varje timme.
 
Våran lilla pluttis, tänk att han snart blir två år. Idag när han hade sovit middag så kom han till mig i vardagsrummet, gav mig en puss och en kram, la sig på mig….och somnade om en stund till.
 

6 kommentarer

  1. Vad fint skrivet! Hur skulle man kunna välja
    bort det bästa man har. Mina barn är stora och man har haft många tjafs och har men de är inget som varar länge. Skulle vilja hålla dem som små bara för en stund igen. Tiden går så fort. Adem är ju en sån fin kille!! Vilket fint foto. Visst är de mycket jobb med allt vad som hör till med barn men vad vore man utan dem. Så älskade från dag ett

  2. Vad fint skrivet! Hur skulle man kunna välja
    bort det bästa man har. Mina barn är stora och man har haft många tjafs och har men de är inget som varar länge. Skulle vilja hålla dem som små bara för en stund igen. Tiden går så fort. Adem är ju en sån fin kille!! Vilket fint foto. Visst är de mycket jobb med allt vad som hör till med barn men vad vore man utan dem. Så älskade från dag ett

  3. Hej Louise,känner igen mej i det du skriver,mina barn är stora nu men dom är och kommer alltid att komma först för mej;) igenom trotsåldrar,tonårshormoner och allt där i mellan så har dom alltid vetat att jag finns där och att jag älskar dom över allt annat,hur mycket man än har bråkat genom åren! Mamma är man hela livet och det är det bästa som finns<3 kramar

  4. Nä det finns inget viktigare. Det jag tycker är konstigt är vad gjorde man egentligen innan barnen:-) Våra barn kommer först, allt annat får stå åt sidan just nu. Deras uppväxt är så kort och strax har dem flyttat hemifrån. Många tycker vi är knäppa som lever så för våra barn och att vi inte har något liv bla bla bla. Men dem är det finaste vi har!

Kommentera