Föda barn i Turkiet

Jag tänkte berätta vad jag tänker kring förlossningen, att föda barn i Turkiet och hur jag faktiskt känner inför detta. Och även hur jag tänkte förra gången.
Detta kommer bli uppdelat i två delar eftersom jag insåg att det blir väldigt mycket text annars och jobbigt för er att läsa.
Del 1 är detta och handlar mer om hur jag kände och tänkte förra gången jag var gravid och varför jag gjorde kejsarsnitt då m.m.
 
 
Jag har i 9 av 10 fallen alltid hört mer skräckhistorier om hur det är att föda barn än om hur underbart det är.
Alltså det är alltid en skräckhistoria som avrundas något i stil med; 
”…men det var värt den smärtan när man såg sitt barn”
Det ger inte en särskilt inspirerande bild inför ens egna förlossning. Jag vill inte ha några falska bilder om hur man upplevde det. Är det hemskt, fruktansvärt och det värsta man varit med om så tycker jag att man ska säga det.
Men alla upplever sina förlossningar på olika sätt. En del tycker att det var värt smärtan medans andra säger ”aldrig mer igen”
Det sa även jag, efter att jag gjorde kejsarsnitt. Och varför gjorde jag kejsarsnitt?
 
För er som kanske är nya läsare och inte riktigt vet om vad som hände under min gravdititet med Adem så tänkte jag ta det kortfattat från början.
Ganska exakt samtidigt som jag blev oplanerat gravid 2012 så fick min mamma reda på att hon hade lungcancer.
Hon var inte rökare och levde inte heller ihop med någon som rökte. Lungcancer är en av de mest vanliga cancertyper för kvinnor över 40 år och drabbar också framför allt icke-rökande kvinnor.
Detta kom såklart som en chock för oss alla och samtidigt ville inte mamma att jag skulle veta hur allvarligt det var från början. Så under halva tiden trodde och var jag helt inställd på att detta ska botas och försvinna.
Mamma ska ju fixa detta.
I samma veva som jag berättar om förlovningen och bebisen i magen för henne så får jag reda på att mamma har en obotlig cancertyp och eventuellt något år kvar att leva, men det kan lika gärna handla om månader eller kanske veckor.
 
När jag var i vecka 19, efter att ha spenderat nästan en månad på sjukhuset med mamma i Sverige och efter att nästan precis ha gjort rutinultraljud och fått nya, skarpa, fina bilder därifrån på min och Kadirs lilla mirakelbebis så somnar mamma in i slutet av februari 2013 efter knappt 4 månaders vetskap om att hon har cancer.
Efter det var allting väldigt kaosartat i mitt liv. Mamma har precis gått bort och kvar står jag och min syster i världens…kaos. Jag hade en tidspress på mig att göra klart allting i Sverige för att kunna resa tillbaka till Turkiet där jag faktiskt bor och ska föda barn.
Och vi har SÅ mycket att fixa med.
 
Jag försökte ta in allting i min graviditet, känna efter, vara närvarande, tänka mig för och faktiskt få vara gravid. Men det gick upp och ner, med allt. Och jag kunde aldrig riktigt andas ut.
Innan jag åkte till Turkiet så tog jag och min syster in på hotell under 2 nätter i Stockholm. Vi behövde det verkligen. Vi behövde avsluta dessa veckor, månader utav kaos på ett bra sätt.
Vi behövde må bra.
I v.26 kom jag tillbaka till Turkiet igen med en större mage och ett stort tomrum efter min mamma. Min man, eller blivande man var ett oerhört stort stöd hela tiden och den 25 April gifte vi oss.
Och ett tu tre så var det dags att föda barn, nästan.
Jag hade inte haft tid att få andas ut. Förutom begravning, flytt och utrensning i Sverige så hade vi dessutom våran lägenhet klar i Turkiet och det var flytt, möbelköp, doktorbesök och giftermål direkt när jag kom hem till Turkiet igen.
Allt detta i Sverige och Turkiet skedde på 3 månader. Jag hade ingen tid att reflektera eller tänka över min förlossning, inte så pass som jag hade velat. Inte som denna graviditet med bebis nummer två.
Dessutom…jag befann mig i Turkiet. Doktorn var bra men på just det sjukhuset vi hade valt så fick männen inte vara med under förlossningen.
Tänk dig tanken att du ska föda barn i ett land som du inte är född i, du talar inte språket för att kunna förstå vad krysta, samandragning eller moderkaka heter och du har ingen som kan vara ditt stöd under förlossningen som du känner den tillit till.
Så jag ställde snabbt in mig på kejsarsnitt, jag var ju redan förlossningsrädd innan efter alla historier jag hade hört och att inte få ha med min man på förlossningen gjorde bara mitt val ännu lättare.
Min doktor sa att jag har alla förutsättningar för en bra, vaginal förlossning men han visste inte om vilket kaos jag hade precis genomgått i mitt liv. Vilket kaos min kropp och mitt huvud var i.
Och vem visste och kunde förstå det egentligen? Knappt jag själv.
Ett datum för kejsarsnitt sattes på midsommarafton 2013 och jag valde själv att det skulle bli den 3 Juli, för att inte krocka med USA´s nationaldag den 4 Juli.
Dagen innan kejsarsnittet så hade vi en rutinkontroll inför dagen med stort D och när doktorn upptäckte att Adem inte hade vänt sig i magen ännu så tyckte han att ett kejsarsnitt var det bästa för mig.
Och jag var helnöjd, jag skulle ju få sova igenom allting och bara vakna upp med en enorm smärta men slippa ”vara där”
Trodde jag ja…
Ni som vill läsa min, kanske lite speciella förlossningsberättelse hittar den HÄR 
 
Adem någon timme gammal knappt.
 
Precis som nu så frågade många mig innan hur jag kommer föda när det väl är dags. Jag ville inte vara rak på sak när det inte var helt bestämt men sa att det blir nog kejsarsnitt.
Vet ni vad jag fick för reaktion? De flesta kvinnorna som jag talade med, inte turkiska alltså utan skandinaviska kvinnor hade alla något att säga om detta.
Nästan alla förklarade för mig att det var inte bra, det var en dum idé, då blir det svårt att amma sen, de berättade också hur ont det gör, infektionsrisken i denna värme vi har i Turkiet och så vidare.
Och vet ni vad de mest intressanta var? De som avrådde mig till kejsarsnitt av en eller annan anledning, ingen av dem hade någonsin gjort kejsarsnitt.
Men de hade såklart hört en massa…
De skandinaviska kvinnor som jag pratade med om kejsarsnitt och som själva hade gjort detta var alla positiva till sina snitt och var väldigt nöjda med sina val. Ingen av dem ångrade eller var missnöjd över att de hade gjort kejsarsnitt.
Men som de alla sa; Det är klart att det är ”lätt” att göra ett snitt men det är samtidigt en bukoperation och det kommer göra ont efteråt. För en del mer, för andra mindre.
För mig var det väldigt mycket mer ont och det går inte att förklara hur det känns. 
Att jag dessutom skulle vara vaken under snittet var jag inte inställd på så det blev väl lite mer chockerat än vad jag hade trott och föreställt mig.
Och jag sa efteråt Aldrig mer igen. Men efter 10 dagar så var jag helnöjd med mitt val och är än idag.
Mitt ärr efteråt syns knappt ens och även om det är en bagatell så är jag väldigt glad för det.
Och…Adem ammades tills han var 15 månader utan några problem eller ersättning. Precis som jag hade hoppats på.
 

På kvällen den 3 Juli 2013.  

7 svar på “Föda barn i Turkiet”

  1. Du gick verkligen igenom mycket under din förra graviditet. Det måste ha varit väldigt svårt och kaotiskt för dig med alla stora ãndringar i ditt liv, men du klarade dig genom de svåra och tunga dagarna! Wow!

    Du skrev att han ãnnu inte hade vänt sig vid den sista kontrollen. Mert låg ju också i sätesbjudning sedan vecka 33 (om jag minns rätt), och det var anledningen till mitt kejsarsnitt ãven om jag skulle ha viljat ha en naturlig förlossning. Jag googlade mycket om detta då, och sätesbjudning (alltså att bebisen ligger felvãnd) är en mycket vanlig orsak till kejsarsnitt även i Sverige och Finland. Ev. försöker man vãnda bebisen rãtt (vilket lyckas i ca 50% av fallen) eller så kan man försöka föda i sätesbjudning, men det rekommenderas inte att man gör det om man är förstföderska… Vad jag vill ha sagt är att du kanske skulle ha "fått" kejsarsnitt ãven i Sverige om du skulle ha valt att föda där, pga. hur Adem låg i magen. Du hade alltså även en fysisk orsak till snittet, även om ditt eget val såklart är en fullt validerad orsak som ingen borde ifrågasätta.

    Däremot är det ju ingen hemlighet att många läkare i Turkiet (speciellt på privat sjukhus) gärna och av lätta skäl väljer att förlösa med kejsarsnitt. Dessutom har jag förstått att de flesta läkare i Turkiet inte uppmuntrar till naturlig förlossning om man en gång har gjort ett kejsarsnitt eftersom det innebãr fler risker. (I Sverige/Finland kan man föda naturligt både efter ett och två kejsarsnitt, efter fler än så rekommenderas det dock inte.) Hur ser din doktor på detta? Och hur ligger lilltjejen i magen nu? Sätesbjudning är ofta ärftligt, så har ett barn legat så kan även nästa göra det. 😉 Å andra sidan hinner hon ju vända sig ännu. 🙂

    PS. Alla mina påståenden baserar sig på mina egna iakttagelser, erfarenheter och uppfattningar jag har gjort mig då jag googlat i ämnet. Har alltså ingen särskild källa att hänvisa till. 🙂

  2. Jag tycker ingenting om snitt. Det ar upp till var och en. Men vill bara ge dig en historia som ej ar skrackfylld. Jag fodde normalt och var livradd och installd pa nagot fruktansvart. Men jag fick en underbar forlossning och det var seriost det haftigaste jag gjort. Visst gor det ont men vilken superwoman man kanner sig som sen och vilken haftig sak man ar med om! Men sager inget om snitt. Jag var sjalv radd och hade nog valt det kanske om jag fott i turkiet och hade mojligheten. Men e glad att det blev vaginalt och skulle latt valja det igen. ☺

  3. Hej =)
    Tack för ännu en stark och gripande inlägg från dig <3
    Jag kommer ju ihåg det, som om det vore igår, jag beundrade din styrka då, och gör det fortfarande. Tänker ofta på detaljer vi skrev om i mejl då.
    Jag är glad att du mår bra och har det bra.
    Angående förlossningar, så ska man väl kanske inte lyssna på mig, eller så kanske det är det man ska, för att få höra att det finns snabba förlossningar också. Visst sjutton känns det att föda barn, men jag har aldrig haft någon smärtlindring när jag har fött barn. Det har gått jättebra ändå.
    Min första förlossning tog 6 timmar från allra första värk tills allt var klart, min andra tog 3,5 timme, från första värk tills det var klart. Den bebisen vägde 5 kg.
    Min tredje kom liksom inte riktigt igång, men han föddes trots att jag inte var helt öppen. Barnmorskan provade att peta/hålla isär "flikarna", då kom han på en krystvärk. Hon hant knappt dra ut handen, förrän han var ute.
    När vi fick fjärde barnet var vi på BB i en kvart, sen var det klart.
    Kejsarsnitt har jag ingen erfarenhet alls av, så det kan jag inte säga något om.
    Kram till er från mig

  4. Hej.
    Jag har 2 snitt och 2 förlossningar. Trots att förlossningarna har hållt på i flera dygn, så föredrar jag dem.
    Jag förlorade jättemycket blod vid snitt, och kände mig handikappad i flera dagar efteråt.
    Fast självklart är det olika faktorer som styr att man faktiskt måste, eller vill, göra snitt.

    Barn nr.1 (flicka) vägde 3580 (normal förlossning)
    Barn nr.2 (pojke) vägde 4785 (normal förlossning)
    Barn nr.3 (flicka) trodde de oxå skulle bli stor (enl. sent ultraljud)så då föreslog de planerat snitt.
    Hon är 2v tidig och vägde 3740.
    Med barn nr.4 (pojke) ville jag föda normalt. Jag gick över 10 dagar, och efter 2 dygns förlossningsarbete så slutade det i akutsnitt, då jag förlorade mycket blod.Han vägde 4100.

    Allt har slutat väl iallafall, och det är det viktigaste. <3<3<3<3

    Lycka till. Kramizzz Victoria

  5. Hej igen!
    "Hittade" ju dig när vi skulle åka till Turkiet, side för några veckor sedan 🙂 var en underbar semester på hotell kaya side förutom att vår 7 månaders blev sjuk och vi fick uppsöka läkare i side, medicus. Förstår dig helt och hållet som ville ha snitt i ett land där man inte kan språket och din man inte fick närvara! Det e en situation i livet där man e ganska utlämnad! Har fött 3 barn på "vanligt" vis.
    Beklagar din mammas snabba bortgång!! Mycket som hände för dig på kort tid!!
    Jag har fastnat i din blogg 🙂 tycker det e starkt av dig att ha flyttat till Turkiet o bildat familj, men vad gör man inte när man funnit kärleken!!
    Såg att du var från Axvall o själv e jag från och bor fortfarande i Skövde
    Längtar tillbaka till värmen som ni har därnere, skulle gärna bytt ut den mot våra minusgrader vi haft de senaste mornarna 😉
    Varit i Turkiet vid 4 tillfällen, ett härligt land!
    Ser fram emot att se det lilla underverket här på bloggen! 😀
    Tack för att vi får ta del av ditt liv varje dag 🙂

  6. Jag tycker det är bra om fler berättar om sina kejsarsnitt. Jag fick själv ett planerat kejsarsnitt pga att bebisen inte hade vänt sig. Det var det absolut bästa som kunde hända. Jag ville inte göra en vaginal förlossning, är så otroligt smärtkänslig och nä fy hela tanken känns bara nej
    Så det kunde inte bli bättre. Jag hade tur. Det blev en bra upplevelse och visst gjorde det ont efter men jag återhämtade mig snabbt. Jag delar gärna med mig av min berättelse, att kejsarsnitt faktiskt är helt OK och kan gå minst lika bra som en vaginal förlossning, tom bättre! Tycker inte folk ska skämmas eller känna sig rädda inför det. Däremot är det ju viktigt att vara väl förberedd. Tycker vården funkade bra här i sverige med mycket möten och information innan. Jag var inte ett dugg orolig inför op. Att du inte fick veta innan att du skulle vara vaken under op låter ju hemskt! Aldrig hört om någon som fått sova igenom om det integrerande är väldigt allvarligt. Finns många myter om kejsarsnitt faktiskt som måste spräckas. Lycka till på nästa förlossning vad det än blir. För min del blir det ett till kejsarsnitt. Lite tur i oturen så är min moderkaka formad på ett sätt så barnet inte kan vända runt, tänk så det kan bli

Kommentera