Våran kärlek till Adem!

Igår när jag flyttade över bilderna till min hårddisk från datorn så såg jag massa bilder på Adem när han var nyfödd.
Tänk att vi snart är där igen. Det känns så overkligt, bra och läskigt på samma gång.
Hur lyckades vi så bra med Adem egentligen? Jag menar, han är ju världens finaste kille med ett underbart leende, största hjärtat, bästa pussar och kramarna och oftast alltid så glad.
Ingenting kan mäta sig i kärleken jag har till honom, han är mitt allt.
Våran lilla kille som inte är så liten längre. Idag blir han faktiskt 2 år och 5 månader.
Och snart är han storebror, en helt ny roll för honom och även om det är stort för oss föräldrar och en ny milstolpe i vårat liv över att få ett nytt barn så är detta också en milstolpe i Adems liv också.
Jag tror att det är svårt för Adem att förstå vad som kommer hända men vi pratar dagligen om lillasyster och att hon snart kommer.
Då brukar han peka mot dörren, jag tror han menar på att hon kan få komma in till oss. Hem till oss.
Och jag tror han vet att något är på gång att hända, att en förändring är på gång men han kan såklart inte riktigt veta exakt vad det är. Eller vad som ska ske.
 
Det som jag kanske är mest nervös för just nu är allting runt omkring bebis. Och framför allt hur Adem ska ta att det kommer in ett nytt liv i vårat liv. I hans liv.
Att han ska känna sig utanför, bortglömd eller på något sätt bli avundsjuk på ett ledsamt sätt är nog min största fasa just nu.
Han kommer alltid vara precis lika älskad från första stund och hela hans liv. Men vi föräldrar måste också visa detta. Att våran kärlek och omtanke för Adem inte har förändrats och kommer inte förändras heller.
Det är viktigt att han känner och vet om detta.
 
När jag plockade i ett skåp häromdagen så hittade jag två foton som jag hade lagt i en bok. Ett var på mig i tonåren tillsammans med min fina mormor hemma på hennes altan.
Den andra var på mig som liten busunge. 2 år och 3 dagar är jag på bilden här nere.
Jag kan riktigt se och känna min busiga sida, hur jag inte brydde mig om håret var borstat eller om skorna satt på rätt fot. Så länge jag fick ha min klänning på mig så var jag nöjd.
Och om jag inte har helt fel så ligger just denna klänning i en låda här hemma i väntan på att bli använd om sisådär 1-2 år på mitt barn.
 
Jag 2 år.

Ett svar på “Våran kärlek till Adem!”

  1. Hej =)
    Jag kommer ihåg att jag sa till min mamma, när vi bara hade ett barn, att jag kommer inte kunna skaffa några fler barn, för hur ska jag kunna älska det lika mycket som jag älskar J.
    Men det kunde jag, om och om och om igen.
    Det öppnas en ny dörr i ens hjärta för varje barn (och barnbarn) man får <3
    Kram till er!

Kommentera