Another day, another time!

Jag vet inte hur jag lyckas ibland men jag tror det är lika bra att jag förvarnar redan här att detta är ett ganska så långt inlägg med mycket olika känslor bakom. För er som inte orkar läsa. ♥

Det har varit en känslosam berg-och-dal-bana den senaste veckan, eller dagarna kanske jag ska säga. Adem är tre år och den åldern är inte lätt. Framför allt för honom. Han lär sig vem han själv är och hur världen fungerar. Och jag måste påminna mig själv ibland om att han bara är tre år, han håller på att lära sig för fullt och tills det att han vet hur allting i hela världen fungerar, hur man ”ska” bete sig och vad man inte får göra så måste man få göra misstag och fel. Det har jag själv gjort och det måste han också få göra.
Jag säger dagligen, flera gånger per dag till och med, att jag älskar honom och Esma. Jag vill att de ska få höra detta ofta. Idag sa Adem helt spontant till mig ”Älskar dig mamma” Oftast säger han det när jag har sagt det till honom först därför värmde det lite extra mycket när det var så spontant.
Om jag är arg eller höjer rösten emot honom så säger jag alltid senare förlåt och jag försöker också komma ihåg att förklara varför jag gjorde som jag gjorde. Jag säger också ofta att jag inte vill vara en arg mamma utan att jag vill vara en glad mamma. För det vill man ju.
Jag tror att Adem mår bra av att gå på förskolan, leka med kompisar, lyssna och lära från andra vuxna och helt enkelt bara inte ha mig bredvid sig hela tiden. Nu när han och Esma har varit sjuka dessa dagar så har allting blivit så intensivt och därför har han testat sina gränser lite mot mig och jag har glömt att räkna till 8 innan jag säger något.
Men nu mår barnen bra och det känns jätteskönt och bra. När de är sjuka så blir jag stressad och lättirriterad dessutom.

Jag tänker också mycket på halloween nu när det börjar skrivas och diskuteras om det på internet och olika sociala medier så här års. Jag minns när jag var i USA och hade min grymt coola Swedish police-kostym. Väldigt vågad, urringad och cool dräkt som jag själv skrev ”Swedish police” på ryggen i färg som lös i mörker. Det var jag då, i mina unga 20-års dagar och jag var au pair i USA. Jag älskade den tiden då men jag skulle inte vilja göra om det idag, göra det på samma sätt idag eller vilja gå tillbaka till den tiden. Jag var stark men samtidigt så svag och osäker då. Jag var som jag ville vara. Då. Och ja, jag var ta mig tusan skitsnygg på halloween.

Idag har mycket tankar gått till min mamma. Denna dag…på något sätt är den här dagen och morgondagen så mycket starkare överlag än vad jag kan minnas dagen då mamma somnade in. Jag tror att allt blir grått och som i en dimma när man mister någon så nära och därför är det svårt att kunna komma ihåg så mycket. Idag var dagen mamma fick besked om att hon hade fått cancer. Hon ringde mig denna dag, sent på kvällen men jag hann inte prata så länge då. Så vi hördes av morgonen därefter, den 25:e det vill säga imorgon.
Jag minns det så tydligt, jag satt vid vårat köksbord och åt frukost. Kadir var iväg till hans familj eftersom det var en högtidsdag här i Turkiet. Mamma ringde och precis innan vi la på så frågade jag hur det hade gått hos läkaren dagen innan. Hon hade en hosta som inte ville ge med sig. Den märktes av när hon hälsade på mig i Turkiet bara någon månad tidigare. En irriterande hosta som kom lite då och då. Hon hade varit hos läkaren för en undersökning och nu hade hon fått svar. Det var cancer. Jag skrev om denna dag ett år senare, det inlägget finns att läsa HÄR 

Livet är fantastiskt. Det finns så mycket saker att se, göra, känna av, känna till, uppleva. Jag älskar mitt liv just för att jag är så himla glad över att få ha så otroligt fina barn, underbar man och alla som verkligen finns i mitt liv. Vissa människor behöver jag inte höra av från ofta, men vi vet på något sätt att vi har varandra. Jag har gått i 1.5 månad utan något fungerande telefonnummer, ingen har kunnat nå mig på telefon men tack och lov för att internet finns. Min familj är, vad jag vet i alla fall, inte ett dugg orolig för mig. Med eller utan telefonnummer. De vet att jag har det bra och de vet att jag mår bra. (Tack vare bloggen bland annat) Nu har jag fixat ett mobilnummer så nu går det bra om internet skulle sluta fungera och dem måste nå mig.
Livet rullar på, det går upp och ner hela tiden. Ibland är det djupa dalar men ibland, nu tillexempel så är vi på väg uppför en ganska hög topp. Det är något speciellt med den 24:e och 25 oktober för mig år 2012 efter det där samtalet med mamma, det har satt sig i kroppen hos mig. Men från och med i år så har dessa dagar en annan innebörd också. En bättre och roligare innebörd.
Det är ingenting jag kommer berätta om just nu men tids nog så lovar jag att skriva om det. Och denna gång är det något riktigt kul.

Ta hand om er och era närmaste. Låt livet ha sina dalar, toppar och allt däremellan.

Mamma dotter

Manavgat

8 svar på “Another day, another time!”

    1. Nu efter att vi har skrivit till varandra privat så är det lite kul att du inte lyckades pricka rätt, men ändå har varit inne på det rätta spåret tidigare. Här bakas inga bullar i ugnen och jag är nöjd med två barn för ett tag. Ingen mer bebis på ett år eller två 😉

  1. Hörru att göra en sådär riktigt nyfiken är inte snällt 😉 men den som väntar på något gott brukar dom väl säga? 😉

  2. Går inte ens att föreställa sig att ha ett sådant samtal med sin mamma och att sedan förlora henne. Känns då roligt att dagarna kompletterats med en bättre och roligare innebörd.. kram!

  3. Hej!
    Jag förlorade min pappa 2011 och han var gammal 85 år men det gör inte sorgen lättare och att förlora en förälder till sjukdom för tidigt är ännu värre min man gjorde det 1990 hans pappa barnens farfar fick aldrig träffas. Så jag förstår dig och känner med dig. Min mamma lever 86 år tyvärr dement men hon minns mig oftast när jag besöker henne är där en gång i veckan.
    Kram Birgitta S

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.