Fyra år har gått!

Redan dagarna innan så känner jag av i kroppen att den här dagen närmar sig. Jag blir lite mer vass i tonen, lättirriterad, känslosam och många tankar snurrar i huvudet på mig. Först vet jag inte varför det här händer mig men så fort jag ser datumet…då förstår jag. Det har redan gått ett nytt år. Igen.

För 5 år sedan var jag 24 år och skulle precis fylla 25 bara några månader senare. Jag var sambo med Kadir och mådde jättebra. Jag var inte lika positivt och hade samma glädje i kroppen som jag kan ha idag för jag hade inte hittat den egenskapen att ta fram det på rätt sätt då. Men jag var glad och lycklig. Jag var hemma i Sverige för att hälsa på under februarimånaderna, bodde hos mamma och besökte pappa under några dagar. Allt var som det brukade vara. Då. Idag är det annorlunda.

Knappt 9 månader senare, I oktober så skulle mamma få sitt cancerbesked. Hon hade gjort första testet på sjukhuset för ”en hosta som aldrig ville ge med sig” och sedan besökt mig här i Turkiet för en skön och härlig semester. Sista kvällen när vi sagt hej då för den här gången och hon och hennes sambo hade hoppat på en buss bort till deras hotell så grät jag jättemycket. Det var alltid sorligt att säga hej då till mamma när hon hade hälsat på mig men den här gången var det fruktansvärt jobbigt. Tårarna ville aldrig ta slut och sminket bara rann ner för mina kinder. Mamma ringde mig någon timme senare och sa att hon kände samma sak. Hon hade också gråtit massor. Där och då hade vi ingen aning om hur våra liv snart skulle förändras. Just då trodde jag aldrig att jag kunde sakna någon människa mer på det sättet men jag hade fel. I 4 år har jag gått med en sådan enorm stor saknad. Ett hål i mitt hjärta och tårarna har visserligen blivit färre med tiden men hålet är fortfarande lika tomt. Något stort fattas mig. Varje dag, varje sekund.

Efter hennes semester så fick hon göra ytterligare ett test för hostan och blev sedan inkallad på ett möte med läkare. Där fick hon beskedet lungcancer. För mig var den typen av cancer förknippat med cigaretter men idag har jag lärt mig hur vanligt det är att kvinnor i ålder 40+ som INTE röker drabbas av lungcancer. Det är nog vanligare än vad man kanske tror.
Allting gick väldigt snabbt. Mamma fick sitt besked i slutet av oktober och fick snabbt reda på hur allvarligt det var. Julen kom och då fick även jag en mer inblick i hur allvarligt det var. Från första beskedet till det här datumet idag, den 21 februari så gick det knappt 4 månader. Allting gick så himla snabbt.

Under dessa 4 månader så köpte vi, jag och Kadir,  lägenheten här i Turkiet. Jag var dessutom gravid utan att veta om det när mamma berättade om hennes cancer. Och på samma strand som hon precis badat vid sista gången hon besökte Turkiet så gick Kadir ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag drogs mellan väldigt mycket glädje och sorg dessa månader. Och jag har gjort det sedan dess. Det finns så mycket som jag hade velat visa mamma. Jag hade velat visa henne våran lägenhet när den var helt färdig, berättat om att vi får nya grannar eller att solen skiner in i vårat vardagsrum. Jag hade velat skicka över bilder från våran bröllopsdag som var en vacker dag i April och min mage som bara växte och blev större.
Jag hade velat ringa mamma och säga ”Han är här nu, våran son. Adem heter han” Berättat om hur han dansar på bröllop och hur mycket han älskar att åka bil.
Jag hade velat berätta för mamma om våra planer inför våran semester i Sverige. Kadirs första resa till Sverige och planerat in något riktigt kul som vi skulle visa honom. Och han skulle få prova mammas goda mat. Jag hade då velat prata med mamma om att vi har tänkt att skaffa syskon till Adem och sen säga ”Mamma, Adem ska bli storebror”
Och sen, en fin dag i december ringa och säga ”Nu är prinsessan född. Vi har fått våran Esma” En bestämd och rolig liten tjej som har ett härligt skratt och ser upp till sin storebror.
Jag hade velat ta med mig barnen och ringa på dörren hemma hos mamma en dag i Augusti förra året och säga ”Nu är vi här!” och sedan bara njutit av goda bullar och svenskt kaffe på altanen i solskenet.
Jag vet att mamma hade blivit lika nervös som jag var bara tanken över att vi skulle öppna en butik. Men så vet jag också att mamma hade tänkt, men kanske aldrig sagt ”Ja Louise, du har alltid gått din egen väg så jag tror inte jag kan stoppa dig för det här heller” Och sen hade hon blivit jätteglad och imponerad över vad vi faktiskt har dragit igång.

Allt detta hade jag velat uppleva och berättat för mamma. Och det gör jag ibland, jag pratar med henne. Men till skillnad från förr, när jag var 24, så får jag inte längre något svar. Mycket har hänt under dessa fyra år som jag hade velat prata, berätta och visa för mamma. Men fyra år har gått och saknaden av henne är fortfarande lika stor. ♥

Manavgat-mammaPå bron i Manavgat med världens bästa mamma.

26 svar på “Fyra år har gått!”

  1. Åh jag vet precis hur det är. Min pappa gick bort för snart 14 år sedan i mars, jag saknar honom varje dag, ibland mer, ibland mindre, och det är så himla mycket jag hade velat berätta för honom… Kramar.

    1. Jag beklagar verkligen. Det är så sorligt när någon i ens närhet eller som betyder något för en bara försvinner. Vi får hålla liv i minnena med dessa människor helt enkelt. Det tycker jag iaf är lite skönt att tänka på, allt roligt vi hann med. Kram!

  2. He j Louise.

    Ditt inlägg berör, fint.
    Din mamma skulle vara glad och
    stolt. Det är svårt att prata om tomheten
    att förlora sin mamma. Jag önskar dig en
    godnatt och tänker vilken fin dotter din
    mamma fick.

    Kram Linda

  3. Vilket fint inlägg om din mamma. jag kan inte ens föreställa mig känslan (ilar i magen av bara tanken) av att inte kunna ta upp telefonen och ringa mamma. Så orättvist och överjäkligt är vad det är…
    Nu när min mamma är sjuk har jag liksom en ständig klump i magen där i bakgrunden och en känsla av att aldrig kunna bli riktigt glad igen. Men å andra sidan har jag blivit SÅ mycket bättre på att njuta av nuet och glädjas åt de små sakerna i vardagen… Att solen skiner, dotterns tittutlekar, färdiglagad lunch att micra, en chokladbit till kaffet, livet är härligt och precis här och nu.
    Hoppas dagen blir fylld av fina minnen av din mamma och härliga stunder med familjen, kramar!

    1. Tack snälla du! Usch jag kan förstå det du känner. Hur ser framtiden ut för henne? Går hon på cellgifter och så att det fungerar för henne? Ta vara på tiden ni har tillsammans och berätta hur mycket hon betyder för dig. Massa kramar till dig! <3

  4. Jag gråter när jag läser detta.
    jag har läst din blogg länge..
    Men idag tar jag åt mig mer än någonsin. Det är kanske för att jag precis blivit mamma till en fin dotter. Och min relation till min egen mamma har alltid varit stark. Men sen jag blev gravid och sen min mamma blev mormor så har vår relation blivit sjukt stark. Så att läsa detta om din fina mamma gör så ont i mitt hjärta.

    Kramar till dig ❤

    1. Tack för dina fina ord och förlåt för att jag fick dig att gråta. Vad härligt det låter att du har en sådan fin relation till din mamma och att den är ännu bättre nu. Det är så vackert och jag blir både avundsjuk men väldigt väldigt glad för din skull. Du får berätta för din mamma hur mycket du uppskattar henne, för visst vill vi höra det när våra barn växer upp sen? Massa kramar till dig!

    1. Tack Tiina. Jag tror det kan vara bra att dela med sig även om de tråkiga som sker i livet. Särskilt när man som jag oftast visar en glad och positiv sida. För jag har ju lite av båda delarna precis som alla andra 🙂 Kram!

  5. Hej, jag kan bara instämma med andra. Vilket inlägg, det berör verkligen. Din mamma hade varit stolt över dig.

    Ta hand om dig

  6. Åh Louise förstår precis min pappa gick bort Mars 2011 och det var inget konstigt han var gammal så det var väntat men jag saknar honom och tänker fortfarande på honom i princip dagligen. Förstår att för dig som är ung och precis hunnit börja ditt liv med man och barn måste saknaden vara stor.
    Kram Birgitta S

    1. Jag beklagar verkligen. Och jag tror inte att det spelar någon roll hur gamla de är, de som avlider, det är lika sorligt ändå. Men som du säger, det var kanske mer väntat än för min mamma som inte ens hunnit bli mormor ännu. Just den biten kan jag sakna mycket. Att ha en mormor till mina barn. Vi har såklart Kadirs låtsasmamma som är jättegullig och så men det är ju inte på min sida. Inte Kadirs heller iofs men du förstår säkert. Nåja, nu får vi tänka positivt när det är fredag och helg. Blir det stugan den här helgen? Kram!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.