Föda barn i Turkiet

Jag tänkte berätta vad jag tänker kring förlossningen, att föda barn i Turkiet och hur jag faktiskt känner inför detta. Och även hur jag tänkte förra gången.
Detta kommer bli uppdelat i två delar eftersom jag insåg att det blir väldigt mycket text annars och jobbigt för er att läsa.
Del 1 är detta och handlar mer om hur jag kände och tänkte förra gången jag var gravid och varför jag gjorde kejsarsnitt då m.m.
 
 
Jag har i 9 av 10 fallen alltid hört mer skräckhistorier om hur det är att föda barn än om hur underbart det är.
Alltså det är alltid en skräckhistoria som avrundas något i stil med; 
”…men det var värt den smärtan när man såg sitt barn”
Det ger inte en särskilt inspirerande bild inför ens egna förlossning. Jag vill inte ha några falska bilder om hur man upplevde det. Är det hemskt, fruktansvärt och det värsta man varit med om så tycker jag att man ska säga det.
Men alla upplever sina förlossningar på olika sätt. En del tycker att det var värt smärtan medans andra säger ”aldrig mer igen”
Det sa även jag, efter att jag gjorde kejsarsnitt. Och varför gjorde jag kejsarsnitt?
 
För er som kanske är nya läsare och inte riktigt vet om vad som hände under min gravdititet med Adem så tänkte jag ta det kortfattat från början.
Ganska exakt samtidigt som jag blev oplanerat gravid 2012 så fick min mamma reda på att hon hade lungcancer.
Hon var inte rökare och levde inte heller ihop med någon som rökte. Lungcancer är en av de mest vanliga cancertyper för kvinnor över 40 år och drabbar också framför allt icke-rökande kvinnor.
Detta kom såklart som en chock för oss alla och samtidigt ville inte mamma att jag skulle veta hur allvarligt det var från början. Så under halva tiden trodde och var jag helt inställd på att detta ska botas och försvinna.
Mamma ska ju fixa detta.
I samma veva som jag berättar om förlovningen och bebisen i magen för henne så får jag reda på att mamma har en obotlig cancertyp och eventuellt något år kvar att leva, men det kan lika gärna handla om månader eller kanske veckor.
 
När jag var i vecka 19, efter att ha spenderat nästan en månad på sjukhuset med mamma i Sverige och efter att nästan precis ha gjort rutinultraljud och fått nya, skarpa, fina bilder därifrån på min och Kadirs lilla mirakelbebis så somnar mamma in i slutet av februari 2013 efter knappt 4 månaders vetskap om att hon har cancer.
Efter det var allting väldigt kaosartat i mitt liv. Mamma har precis gått bort och kvar står jag och min syster i världens…kaos. Jag hade en tidspress på mig att göra klart allting i Sverige för att kunna resa tillbaka till Turkiet där jag faktiskt bor och ska föda barn.
Och vi har SÅ mycket att fixa med.
 
Jag försökte ta in allting i min graviditet, känna efter, vara närvarande, tänka mig för och faktiskt få vara gravid. Men det gick upp och ner, med allt. Och jag kunde aldrig riktigt andas ut.
Innan jag åkte till Turkiet så tog jag och min syster in på hotell under 2 nätter i Stockholm. Vi behövde det verkligen. Vi behövde avsluta dessa veckor, månader utav kaos på ett bra sätt.
Vi behövde må bra.
I v.26 kom jag tillbaka till Turkiet igen med en större mage och ett stort tomrum efter min mamma. Min man, eller blivande man var ett oerhört stort stöd hela tiden och den 25 April gifte vi oss.
Och ett tu tre så var det dags att föda barn, nästan.
Jag hade inte haft tid att få andas ut. Förutom begravning, flytt och utrensning i Sverige så hade vi dessutom våran lägenhet klar i Turkiet och det var flytt, möbelköp, doktorbesök och giftermål direkt när jag kom hem till Turkiet igen.
Allt detta i Sverige och Turkiet skedde på 3 månader. Jag hade ingen tid att reflektera eller tänka över min förlossning, inte så pass som jag hade velat. Inte som denna graviditet med bebis nummer två.
Dessutom…jag befann mig i Turkiet. Doktorn var bra men på just det sjukhuset vi hade valt så fick männen inte vara med under förlossningen.
Tänk dig tanken att du ska föda barn i ett land som du inte är född i, du talar inte språket för att kunna förstå vad krysta, samandragning eller moderkaka heter och du har ingen som kan vara ditt stöd under förlossningen som du känner den tillit till.
Så jag ställde snabbt in mig på kejsarsnitt, jag var ju redan förlossningsrädd innan efter alla historier jag hade hört och att inte få ha med min man på förlossningen gjorde bara mitt val ännu lättare.
Min doktor sa att jag har alla förutsättningar för en bra, vaginal förlossning men han visste inte om vilket kaos jag hade precis genomgått i mitt liv. Vilket kaos min kropp och mitt huvud var i.
Och vem visste och kunde förstå det egentligen? Knappt jag själv.
Ett datum för kejsarsnitt sattes på midsommarafton 2013 och jag valde själv att det skulle bli den 3 Juli, för att inte krocka med USA´s nationaldag den 4 Juli.
Dagen innan kejsarsnittet så hade vi en rutinkontroll inför dagen med stort D och när doktorn upptäckte att Adem inte hade vänt sig i magen ännu så tyckte han att ett kejsarsnitt var det bästa för mig.
Och jag var helnöjd, jag skulle ju få sova igenom allting och bara vakna upp med en enorm smärta men slippa ”vara där”
Trodde jag ja…
Ni som vill läsa min, kanske lite speciella förlossningsberättelse hittar den HÄR 
 
Adem någon timme gammal knappt.
 
Precis som nu så frågade många mig innan hur jag kommer föda när det väl är dags. Jag ville inte vara rak på sak när det inte var helt bestämt men sa att det blir nog kejsarsnitt.
Vet ni vad jag fick för reaktion? De flesta kvinnorna som jag talade med, inte turkiska alltså utan skandinaviska kvinnor hade alla något att säga om detta.
Nästan alla förklarade för mig att det var inte bra, det var en dum idé, då blir det svårt att amma sen, de berättade också hur ont det gör, infektionsrisken i denna värme vi har i Turkiet och så vidare.
Och vet ni vad de mest intressanta var? De som avrådde mig till kejsarsnitt av en eller annan anledning, ingen av dem hade någonsin gjort kejsarsnitt.
Men de hade såklart hört en massa…
De skandinaviska kvinnor som jag pratade med om kejsarsnitt och som själva hade gjort detta var alla positiva till sina snitt och var väldigt nöjda med sina val. Ingen av dem ångrade eller var missnöjd över att de hade gjort kejsarsnitt.
Men som de alla sa; Det är klart att det är ”lätt” att göra ett snitt men det är samtidigt en bukoperation och det kommer göra ont efteråt. För en del mer, för andra mindre.
För mig var det väldigt mycket mer ont och det går inte att förklara hur det känns. 
Att jag dessutom skulle vara vaken under snittet var jag inte inställd på så det blev väl lite mer chockerat än vad jag hade trott och föreställt mig.
Och jag sa efteråt Aldrig mer igen. Men efter 10 dagar så var jag helnöjd med mitt val och är än idag.
Mitt ärr efteråt syns knappt ens och även om det är en bagatell så är jag väldigt glad för det.
Och…Adem ammades tills han var 15 månader utan några problem eller ersättning. Precis som jag hade hoppats på.
 

På kvällen den 3 Juli 2013.  
Fortsätt läsa

Denna dag går inte att glömma!

25 Oktober. Den dagen kommer alltid ha ett starkt minne för mig.
Jag kommer alltid minnas allt från denna dag, i detalj.
För att göra det enkelt för mig, och er, så kommer jag kopiera texten jag skrev förra året fast gårdagen.
En dag då redan allt förändrades men idag, för 2 år sedan, var dagen då jag fick reda på det.
Beskedet som förändrade allt.
 
Varning för lång text, men ibland är det bästa och lättaste som finns att skriva av sig.
Texten är väl inte alls rolig att läsa men med ett litet lyckligt slut på allt det tragiska.
 
Den här dagen för ett år sedan…Ja, jag förstår det fortfarande inte.
Samtidigt är det så tomt så jag förstår faktiskt att det inte är en dålig mardröm jag lever i.
Just den här dagen för ett år sedan är för mig inte lika hemsk, som morgondagen.
Men det måste ha varit den värsta dagen i min mammas liv.
Hon skulle bara åka in och få reda på varför hon hostade så mycket, varför hon aldrig blev frisk.
Men hon kunde nog aldrig tro att hon skulle åka in och få ett cancerbesked.
Att hon hade cancer.
 
Den här dagen för ett år sedan så pratade jag med mamma i telefonen på kvällen när jag var på jobbet.
Hon ringde och vi pratade lite om dagen och de kommande dagarna då det var bayram.
Hon ringde av en helt annan anledning men det insåg hon nog snabbt att hon inte kunde berätta om när jag stod på jobbet.
Dagen efter, den 25 Oktober förändrades hela min syn på livet.
För helt ärligt, även om det inte alltid märks eller man själv känner av det så vet jag själv att jag tänker på ett helt annat sätt nu. Saker och ting har fått en helt annan innerbörd.
Det är svårt att förklara men det är något jag tänker på ofta.
Jag minns den här dagen, morgondagen, och just den morgonen för ett år sedan som om det skulle hänt igår.
Jag minns hur Maria hade sagt att jag inte behövde stressa till jobbet för just då var det lugnt.
Mamma ringde och vi pratade om allt möjligt och jag skulle precis lägga på men så hinner jag fråga hur det gick hos doktorn dagen innan. Hon skulle ju dit och kolla sin hosta.
Jag är glad över att vi ännu en gång inte hann lägga på luren. Men jag var inte alls förberedd på vad hon skulle säga. Det var nog ingen.
”Jag har cancer”
Jag kan fortfarande höra och minnas allting i detalj. Detta var en grå dag som för mig blev den gråaste dagen någonsin.
Mitt i samtalet hörde jag hur det pep i telefonen och efter lite ”vi fixar detta”-pepp så la vi på och jag ringde Maria direkt och berättade vad som hade hänt. Det kändes som om hela butiken stannad upp bakom henne i luren, men självklart var det inte så utan allting fortsätter som vanligt.
Det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna jobba denna dag.
 
Jag minns hur jag hade en enda tanke i mitt huvud. Jag måste hem till Sandra.
Jag nästan halvsprang hem till henne, var helt andfådd när jag stod utanför hennes dörr.
Nu vet jag att det berodde på en annan anledning än att jag hade halvsprungit hem till henne som jag strax kommer till.
 
Jag var hela dagen hemma hos Sandra och Belma. En sådan fruktansvärd dag så kunde jag bara göra det bästa, och det var att få umgås med dom. Efter flera timmar så sa jag att jag måste gå hem.
Och väl hemma så tänkte jag att jag måste till min familj.
Ja, jag har faktiskt två familjer och under hela den här hemska vintern så har min andra familj, min turkiska familj, varit ett stort stöd.
Vi kanske inte talar samma språk men vi förstår varandra.
Och min svenska familj var i Sverige men en del av min turkiska familj och framför allt min pojkvän och sambo befann sig i butiken denna kväll så jag gick dit.
Det borde kännas jobbigt att gå till sitt jobb och se alla kunder men det var det bästa jag kunde göra och jag kände verkligen vilket enormt stöd jag fick. Jag själv var ju på väg att trilla ihop.
Men alla där, kusiner, bröder, systrar, svägerskor, kollegor…alla fanns där. Och det behövde jag.
 
För mig är det lättare att skriva känslor och händelser än att berätta dom. Det vet ni säkert vid det här lagret eftersom jag berättar allt som om det vore en film.
Därför startade jag en blogg några veckor senare. Jag satte lösenord på den direkt och jag minns inte vad lösenordet var, jag har bara skrivit tre inlägg som handlar om dessa två dagarna och bloggens namn heter ”Vifixardettamamma”
Vi fixar detta mamma. Ja, vill skulle ju fixa detta.
 

Jag och mamma i Manavgat 2010.
 
Mitt i detta elände, i allt det hemska, i dessa gråa dagar och jag som kände att världen rasade samman, allt var grått och fruktansvärt onödigt och jag var dessutom andfådd hela tiden…Mitt i detta elände…så var jag gravid.
Och det hade varken jag eller Kadir någon aning om just då.
Vårt lilla mirakel Adem var redan i magen och han har nog räddat mig och Kadir men jag tror han har gett ljus till flera nära i min familj och bekantskapskrets.
Till min underbara syster, teyze/moster Linda.
Han är vårt lilla mirakel och underbara pojk som visste precis när vi skulle behöva honom som mest.”
 

Adem förra hösten, så liten och lika underbar då som nu.
Fortsätt läsa

Kräm som minskar bristningar för gravida!

Den senaste veckan så har jag läst eller fått reda på att minst tre par, varav tjejen är svensk och mannen är turk, som ska ha barn i Januari. Babyboom för den månaden tror jag.
Är det fler som ska ha barn snart?
 
Jag har sett på googelsökningar att många gravida hittar till min blogg och det är jättekul. Jag älskade att vara gravid själv och hade lätt de bästa 9 månaderna, för att vara gravid.
På mitt personliga plan med ”det verkliga livet” så var det kanske värre.
Under mina första 6 månader som gravid så fick jag reda på att mamma hade drabbats utav cancer, jag fick senare reda på att den var obotlig, sen blev jag hemkallad till Sverige i all hast bara 1 månad efter att jag hade åkt därifrån och knappt en månad senare så avled mamma.
Sedan var det begravning, ta hand om allt som måste ordnas med efteråt, sälja mammas hus och tömma på alla hennes värdesaker och hela min barndom. Huset har jag bott i tills jag började flytta utomlands vid 20-års ålder och det har varit min hempunkt i Sverige.
Usch, det var en jobbig tid.
Och samtidigt som sagt var det en fantastisk tid.
Att få reda på att man är gravid, jag och min man förlovade oss den dagen vi fick se mini på UL ljudet för första gången.
Jag kände första sparken, eller fladdret som de kändes som då, på Kadirs födelsedag när jag låg på sjukhuset med mamma.
Sen växte magen och den blev större och större.
Tänk er Kadirs reaktion när han såg mig på flygplatsen 10 veckor senare. Haha. Åker hem med en helt vanlig, relativt platt och liten mage, kommer tillbaka med en stor ballong.
Tur att vi kunde skypea under dessa veckor så att han inte fick sig en allt för stor chock.
 
Första bilden är från kvällen jag åkte från Turkiet och skulle avslöja nyheten där hemma.
Andra bilden är i runt vecka 20. Vecka 17-32 var nog de lättaste men också roligaste veckorna som gravid. Då hände det mycket men det var inte särskilt jobbigt.
 
 
 
Nyår 2012-2013. Vanlig enkel bloggbild mot bild som jag inte kunde lägga ut just då. Uppsvullen och för stor om magen för mina nya jeans som Kadir hade köpt.
Här börjar tights och gravidbyxor livet.
 
Resterande 3 månader av graviditeten så flyttade vi in i våran lägenhet, köpte och möblerade den från grunden vilket var jättekul. Och sedan gifte vi oss. 
Dagen innan bröllopsdagen, den 24 april så fick vi reda på att mini var en pojke och vi åkte raka vägen och köpte en blå säng och en blå-grå barnvagn och bilstol.
3 Juli 2013 föddes lilla mini som fick namnet Adem. 
 

Kl 07.00 Sista magbilden och redo för att träffa Mini.
 
Jag var väldigt pigg och verkligen på hugget ända fram till förlossningen, planerat kejsarsnitt, och jag minns när jag stod i butiken kvällen innan med Kadirs alla syskon och släktingar som jobbar där och som önskade lycka till.
”Japp, imorgon smäller det. Då ska han ut. Jaha…vad ska vi hitta på nu då? Ska vi gå någonstans kanske?”
Jag hade några samandragningar och lite ischias som kändes av under graviditen. Och lite halsbränna. Men annars gick allt väldigt bra i 9 månader. Som gravid.
Jag håller verkligen tummarna för att jag i framtiden kommer ha lika lätta graviditeter och även lika lätta bebisar som Adem är.
 
 

 
 
Även om jag var liten om magen så växten magen från 0-100 på 9 månader. Det var kanske en ”liten” kula för många men magen töjs ut och sträcker på sig rejält.
Jag hade nog inte varit ledsen om jag fick några bristningar men jag kan även erkänna att jag är nöjd att jag inte fick några också.
50-90% får bristningar och det är bara att acceptera helt enkelt.
En del tror att man kan köpa dyra, eller billiga, mirakelkrämer mot bristningar på magen, rumpa och lår när man är gravid men ingenting funkar. Får man det så får man det helt enkelt.
Du kan ha anlag för det, öka snabbt i vikt (vilket man gör som gravid), huden tänjs ut mycket på kort tid som gravid.
Det är vävnader under huden, på insidan, som gör att bristningar förekommer så att behandla på utsidan hjälper inte då det inte kommer åt där ”problemet” är.
 
Däremot kan det vara väldigt skönt att smörja in en växande mage.
Jag tyckte det och besökte därför The body shop. Jag hade hört att en kräm, Cocoa butter body butter, skulle vara extra fet och väldigt skön att smörja in med för gravida.
Doften är lite speciell, vissa avskyr den andra gillar den. Jag tyckte att den luktade gott och det är värt att testa.
Nästa gång ska jag köpa på mig lite olika bara för att det är så skönt och luktar så gott.
Men tänk på att inte lägga några dyra pengar på onödiga krämer som sägs ska minska risken för bristningar, för sådana finns inte.

Bild från http://www.thebodyshop.se/

Just nu följer jag 21åriga Sandra på blogg och instagram som väntar sitt tredje barn. Hon är även med i youtube serien gravid vecka för vecka.

Det är spännande att följa någons graviditet och sedan ”vara med” när den lilla kommer till världen. Man vill ju se hur den ser ut, veta hur det har gått vid förlossningen, höra vilket namn det blir osv.
Fortsätt läsa

Planerat kejsarsnitt!

Jag tänkte berätta om själva förlossningsdagen och det var en operation som jag gjorde så ni känsliga läsare bör kanske inte läsa hela detta inlägg.
 
På midsommarafton så fick vi ett datum då jag skulle göra ett planerat kejsarsnitt.
Eller vi fick välja mellan 3:e och 4:e juli.
Dagen innan, den 2:e Juli så skulle vi på ytterligare en kontroll och då skulle vi fastställa om jag/vi ville göra kejsarsnitt eller vänta ut tiden och ha en normal förlossning.
Jag har tidigt känt mig rädd för förlossningen men under tiden jag var i Sverige så började jag ändå överväga det och känna av det.
När vi sedan hade en engelsktalande läkare på Anadolu sjukhuset i Side så kände jag mig mer säker för en normal förlossning.
Men när han sedan bytte arbetsplats och vi gick tillbaka till min första läkare, fast på ett annat sjukhus så kände jag mig osäker igen eftersom hans engelska var allt annat än bra.
När vi sedan dessutom fick reda på att Kadir inte kommer få närvara vid en normal förlossning så blev jag väldigt osäker på hur jag skulle klara det.
Att han inte kan vara med och stötta och hjälpa mig var en sak.
Men att inte läkaren eller någon annan pratar knappt någon engelska och min turkiska inte alls skulle kunna hjälpa mig i ett sådant läge. Det blev en slags stress redan innan och det hade inte blivit bättre med tiden direkt.
Så jag valde planerat kejsarsnitt vilket Kadir inte gillade men han stöttade mig och mitt beslut.
 

Sista magbilderna, morgonen den 3 Juli
Kvällen innan så fick jag inte äta eller dricka något från midnatt och det var fruktansvärt svårt.
Kadir kom hem från jobbet och åt mat medan jag fixade det sista här hemma och klockan 3 på natten stod jag i duschen.
Bra planerat!
När jag ställde alarmet den natten så var det 4 timmar kvar till uppstigning.
Och jag sov kanske en timme av den tiden.
På morgonen den 3:e gjorde vi klart allting och åkte iväg till sjukhuset som ligger 2 minuter från våran lägenhet.
Klockan 8 var vi där och fick vårat rum, sedan var det en lång väntan.
Det var 5 planerade förlossningar denna dag och kvinnan innan mig hade dom brottom med sa dom.
Sandra ringde flera gånger och frågade om det hade kommit någon pojk ännu och det hade det inte.
Sedan kom dom och satte in katetern.
En av de sakerna jag verkligen inte såg fram emot och jag var riktigt rädd men det gick bra och det var inte så farligt.
Jag sa till Kadir ‘är påsen fast så att jag bara kan kissa nu?
‘Det har du redan gjort’ sa Kadir och skrattade. Haha.
 
 
Under den här väntan så grät jag flera gånger. Tanken på att bli nedsövd var jobbig men samtidigt visste jag att detta skulle vara det bästa för mig. Sandra ringde igen och då kom dom in med operationssängen och jag sa bara till henne ‘jag ska åka iväg nu, vi hörs sen’
Då frågade dom mig om jag vill göra en halv bedövning.
Normalt så blir man helt nedsövd men eftersom jag var från utlandet där man oftast blir sövd från magen och ner så hade doktorn ordnat så att vi kunde göra en sådan operation på mig.
Jag frågade Kadir vad han tyckte och han sa att eftersom jag är inställd på att bli helt sövd så kanske jag borde ta det. Och det sa jag att jag ville göra då.
Sedan åkte vi iväg och Kadir och hans syster var med.
Vi åkte hiss ner, stannade vid en dörr och sedan körde dom in mig i ett rum och jag ser bara hur Kadir stannar vid dörren.
Både han och jag visste inte att det var hans ‘stop’ där så jag trodde han skulle komma in men insåg snabbt att han inte skulle det.
Och han började gråta för han visste inte att han inte skulle få följa med längre. Stackare.
(fast det får jag säkert inte berätta men jag tyckte det var så fint så jag var bara tvungen)
 
İnne i operationssalen så var det iskallt, plåtigt och kändes väldigt kalt.
Doktorn kom fram och rekomenderade mig att ta ‘halv sövning’ som dom gör i europa och jag sa okej till det.
Så jag fick sätta mig på sängkanten och ryggbedövningen skulle sättas in.
Jag satt och skaka, tänkte mycket på mamma, kände mig riktigt ledsen och samtidigt tänkt ‘okej, nu kör vi. Nu ska vi göra det här’
Ganska snart kände jag stickningar i benen och assistenterna i rummet la mig på sängen, satte fast ena armen och båda benen, la på skynken som var varma och smörjade in mig med såndär brun kräm.
Eftersom jag var vaken och egentligen inte inställd på det så försökte jag känna efter allting dom gjorde.
Vilket jag absolut inte rekomenderar. Det bästa är att bara slappna av men jag kunde inte.
Jag kände ju hur dom smörjade in mig och att dom tog i mig, la lakan på mig osv. Så jag var ju redo att säga ‘stop, jag har fortfarande känsel kvar’
 
När dom satte igång så kände jag givetvis ingenting.
Men jag kände hur dom tog i mig på armar och jag var ju medveten när dom rörde på kroppen och det var fruktansvärt hemskt och jobbigt.
Jag låg och sa ‘aaaj aja aaj aaj aj ‘ heeeela tiden. Jag svor alla svenska svordommar jag kunde och jag kände mig illamående och ville bara spy.
Hade jag varit inställd på att vara vaken under ingreppet så hade jag nog inte svurit eller sagt aj men nu visste jag inte om jag egentligen skulle känna något eller inte.
Doktorn sa hela tiden till mig ‘you dont feel pain, you just feel me moving you’ och det var ju sant.
Men det gjorde det hela inte bättre.
 
Tillslut sa han ‘the baby is here and he is crying’…och det enda jag hörde var eeh…eh..ehhh.
Efter några minuter höll dom honom ovanför mitt ansikte så att jag såg honom och sedan nuddade hans huvud min kind och det var den bästa känslan någonsin.
Och det gjorde denna vakna operation helt klart värt det tusen gånger om. Det var en underbar känsla.
Sedan skulle jag bli ihopsydd och jag bara aja-de mig.
Dom ropade ut Adems gram och för att jag skulle tänka på annat så ropade jag tillbaka till dom, på turkiska, ‘hur många gram vägde han?’
Jag tror alla 5 turkiska personerna i rummet blev förvånade över att deras ‘turist’ helt plötsligt talade turkiska vilket dom hade blivit informerade om att jag inte kunde.
 
Hela ingreppet tog 33 minuter och från det att dom lägger mig på en ny säng till att vi åker upp till mitt rum igen så har jag inget som helst minne av det. Det är helt svart för mig.
 
Men väl där stod en stolt pappaKadir och Adem låg i sin säng bredvid mig.
Kadirs brors fru var hos oss hela dagen och hjälpte till med allt verkligen. Tack vare henne och Kadirs 3 systrar så har amningen kommit igång för mig ordentligt och det var verkligen något jag såg fram emot och kunde drömma om under graviditeten.
Och jag visste att det kunde bli svårt men när det väl kom igång och nu när jag också kan sitta upp och amma så är det toppen.
 
Under dagen kom Kadirs syskon med respektive på besök, Sandra och Belma hälsade på (Belma kunde peka ut Adem men när vi frågade vart bebisen var så pekade hon på min mage…haha sötis)
Hasan och Maria var på besök och Adem fick sin första guldpaljett av dom.
 

Bild från Sandras blogg
 
Under natten sov både Kadir och hans syster i rummet med mig.
Jag sov med Adem bredvid mig men det var inte många timmars sömn.
Jag fick inte heller äta eller dricka mer än kakor och lite juice och vatten. Jag jag längtade verkligen efter vatten hela tiden.
Kadir och hans syster fick också hjälpa mig på toaletten, dom hjälpte mig när jag skulle upp och ta några steg i korridoren för att komma upp benen igen och när jag började känna av att det gjorde ont i och runt magen så kallade vi på sköterska så att jag fick något som dämpade det.
Med all den här hjälp som behövdes hela tiden, samtidigt som jag kände mig ganska så klar i huvudet så tänkte jag att detta var precis som mamma hade det sista tiden på sjukhuset.
Man vill egentligen inte be om hjälp för att ta sig upp ur sängen men man har inget annat val.
 
Nästa dag fick jag komma igång med att äta lite grann och det som passade min mage och jag var också uppe och gick några gånger. Vid 17-tiden fick vi åka hem medans de andra 4 mammorna fick stanna kvar på sjukhuset en natt till.
På sjukhuset tänkte jag ‘aldrig mer planerat kejsarsnitt om jag inte är helt nedsövd. Hellre en vanlig förlossning isf’
Men nu efteråt känns det jättebra och jag var snabbt uppe på benen. Och det första mötet med Adem, att vara vaken och se honom någon minut efter att han har kommit ut, det var underbart.
Fortsätt läsa

Vilken omkrets jag har!

Jag vill bara ta ett litet tillfälle och tacka massor av människor i mitt liv som de senaste 9 månaderna verkligen har visat sin bästa och underbaraste sida.
 
Mina vänner.
Vad skulle jag göra utan er? En del av er har jag kanske inte träffat på över ett år.
Andra träffar jag nästan varje vecka. Men att ni har hört av er de senaste halvåret har betydit så mycket för mig.
Det har gjort mig stark och framför allt glad. Johanna, Frida, Emma, Sandra, Sara, Anna, Martina, Hanna, Pernilla, Therese, Linda, Sofia, Moa, Amanda, Jennie..
Jag stannar där för egentligen ska man inte börja skriva namn för då är det alltid någon man glömmer skriva med för stunden.
Men jag glömmer aldrig vilka som har hört av sig. Via internet, i verkligheten, i butiken, i Sverige, i Turkiet, i telefon eller på sms. Det är guld värt.
Och utan er så hade jag aldrig varit så glad som jag faktiskt är idag.
Och sett fram emot det lilla charmtrollet i magen så här mycket.
 
Mammas vänner har varit helt underbara.
İ fiera år och jag har alltid fått en härlig dos uppdatering ifrån mamma när ett nytt barnbarn kommit till värden, när någon har besökt mamma i hennes stuga, när det har vankats fest eller födelsedag.
Att ha vänner är otroligt viktigt. İnte hur många utan vilka vänner man har.
Och mamma har haft lika tur som jag och haft dom bästa.
Hon har alltid varit så glad i er alla och det har märkts så väl under alla våra samtal vi hade flera gånger i veckan. Ni gjorde henne otroligt glad vilket gjorde och gör mig fortfarande otroligt glad.
Hon trivdes verkligen på jobbet och tyckte om att gå och jobba pga. sina arbetskamrater, hon såg fram emot när någon skulle komma på besök i hennes sommarstuga och hon trivdes verkligen bland folk och att ha vänner omkring sig.
Mammas vänner har också varit ett stort stöd för mig och min syster under tiden mamma var sjuk.
Och vi kommer alltid vara tacksama för all den hjälp vi fick efteråt.
Precis som vi, så sörjde ni också men det var ni som fanns där för oss när vi precis hade förlorat våran älskade mamma.
När vi behövde någon som mest.
 
Min älskade syster, lillebror, pappa, farmor och Kalle och övriga familjemedlemmar.
Vad gör man utan familjen? Hur trotsig och tonårig jag har varit under mina år så vet jag att min familj alltid kommer stå bakom mig.
Trots mina misstag och konstiga äventyr.
Jag vet att jag har min familj bakom mig i alla mina beslut här i livet. Bra som dåliga.
Det är klart att ens mamma och pappa inte vill att deras dotter ska flytta utomlands och bosätta sig där i första hand, det förstår jag också och jag vet att både mamma och pappa hade velat ha mig i samma stad eller närliggande i alla fall.
Men trots det så har dom stöttat mig och hjälpt mig.
Och dom har tyckt om att hälsa på mig precis som min syster och även min farmor och Kalle som hälsade på mig i Side förra hösten och verkligen gillade detta ställe. Det glädjer mig eftersom detta är mitt hem nu.
Och jag vet egentligen inte vem som hade varit bättre storasyster till mig än min egna.
Hon är mycket tuffare än mig och medans jag glider runt på ett räkmacka så är det hon som skalar räkorna. Ungefär.
Som jag sagt så många gånger tidigare. Jag hade aldrig fixat tiden i Sverige utan henne och jag hade gett upp för länge sen.
Men tack vare henne så kämpade vi oss igenom dagarna, fick mycket klart innan jag åkte tillbaka till Turkiet och sedan kämpade hon sista tiden själv.
Vart hon fick kraft ifrån vet jag inte men hon fixade det och det hade inte jag gjort.
Men så har jag lärt mig massor ifrån henne och hon kommer bli den bästa mostern genom tiderna.
Precis som Oscar aka Justin Bieber kommer bli den bästa och roligaste morbrorn. Lillen på räcket.
Han kommer ju verkligen göra min son till ett fotbollsproffs, precis som han själv är.
En annan som tillhör min familj och varit ett stort stöd är Lindas sambo Peter.
Bara det att han är pilot gör han 1000 gånger coolare.
Men han fanns verkligen där för mig med under tiden jag var i Sverige och jag såg fram emot varje gång han kom och hälsade på oss och verkligen muntrade upp oss alla.
Under tiden gick han igenom precis samma sak med sin pappa som hade cancer och gick bort en vecka innan mamma.
Och trots det så fanns han där för oss och fick oss på bättre humör. Jag vet att mamma var minst lika glad i Peter som hon var i Kadir och jag tror hon kände sig trygg med att både jag och min syster har träffat två fina killar med hjärtat på det rätta stället.
 
Kadir och hans familj vet jag inte vad jag hade gjort utan under denna tid.
Dom är lika viktiga för mig som min egna familj och jag berättar detta för Kadir flera gånger i veckan.
Han har samanlagt 7 syskon och under tiden jag var i Sverige så frågade alla inklusive deras respektive samt Kadirs pappa om hur jag mådde men också hur mamma mådde.
Det är bara 2 av syskonen som har träffat mamma men alla brydde sig lika mycket.
Och alla är otroligt hjälpsamma med allting och har verkligen välkomnat mig in i familjen.
Vi kanske inte kan kommunicera helt och hållet men det behövs inte för jag kan se och känna allt ändå.
När jag besökte butiken förra veckan så gick jag som vanligt fram och hälsade på Kadirs pappa som är där om dagarna och hela han sken upp och sa ‘åh, hej min dotter! Hur mår du?’
(Att kalla sin sons fru för dotter är ett vänlig och kärleksfullt uttryck bland turkarna)
Han har ett stort hjärta och min man har verkligen blivit bra uppfostrad och fått ett lika stort hjärta han.
Nu ska detta gå vidare till våran son och det tror jag inte kommer vara några som helst problem.
Och min man, Kadir. Han är helt underbar, har varit mitt största stöd genom hela graviditeten från dag ett.
Jag kan fortfarande tänka tillbaka på första morgonen då vi hade fått ett plus på stickan, jag bara skakade och skrattade hysteriskt och frågade vad två streck betyder.
Eller alla hans leende vid varje ultraljudskontroller.
Framför allt den gången vi fick se våran son för första gången, den 30 November 2012.
Det leendet glömmer jag aldrig och inte den dagen heller för då förlovade vi oss.
Och de gånger vi har pratat om min mamma, hans mamma som gick bort 2011 och hans bror som dog i en trafikolycka när Kadir var mindre. De känslor och tårar men också glädje vi har tack vare dom.
Mamma tyckte verkligen om Kadir så otroligt mycket och Kadir säger ofta att han vill att jag ska vara som min mamma var gentemot mina barn.
Och det tänker jag vara också.
Med världens största hjärta precis som hon.
 
Fortsätt läsa

Sista tiden som gravid!

Jag fortsätter med samanfattningen eftersom jag vill gärna ha den klar innan mini kommer ut.
Och han kan ju komma vilken dag som helst, nu är vi inne i den magiska månaden Juli. ♥
 
Så jag var tillbaka i Turkiet och äntligen hos min fästman igen.
Han var halvt förstörd av att jag var borta så pass länge men samtidigt förstod han mig och kunde inget annat än att bara vänta och finnas där för mig i telefon och på internet så fort jag behövde honom.
Skillnaden nu från att vara i Sverige var enorm.
Förut hade jag honom och min syster ett telefonsamtal bort eller precis vid min sida. Samma sak nu fast att dom bytte plats.
Men nu slapp jag ha ögon i nacken, tänka på varenda rörelse jag gjorde eller sa så att det inte skulle bli fel och slippa hela tiden tänka på om det jag hörde verkligen var sant eller om det var något påhittat ännu en gång från en tredje part. Jag hade dom två i mitt liv som gav mig all styrka, bredvid mig och ett telefonsamtal bort.
Jag kunde för en gång skull på väldigt länge slappna av, vara mig själv och faktiskt njuta av att vara gravid och fästmö.
Samtidigt kom då alla känslor på en och samma gång och jag glömmer aldrig första riktiga dagen när vi var i lägenheten och skulle planera vilka möbler vi skulle ut och titta på och köpa.
Lägenheten var helt perfekt och verkligen ett drömställe.
Vi har under 4 år bott väldigt enkelt och billigt allt för att komma till just detta.
Fast jag trodde aldrig att det skulle bli såhär bra.
Jag skrev om detta här men jag glömmer aldrig den förmiddagen och vilka starka känslor som kom ut från mig och vilken glädje jag hade samtidigt som jag fick ångest över att JAG skulle få ha det så bra när jag vet att så många i världen inte ens är i närheten av detta.
Girighet har lämnat mig för längesen och jag är tacksam för varje dag som kommer. Jag är glad varje dag jag vaknar just för att det är en ny dag.
 
  

Det var dags att kolla ut möbler till lägenheten och soffan visste jag precis hur jag ville ha det och Kadir gillade det också eftersom det skulle bli lite mer manligt än vad det annars kanske är här i Turkiet.
Jag hade också en deal med mamma som jag hade pratat med henne om vid jul.
İ vintras berättade hon för mig att hon skulle få pengar från ett försäkringsbolag för hennes sjukdom.
Och hon ville dela med sig av detta till mig och min syster.
Så en dag när hon vilade och jag spelade spel på min telefon så berättade jag att jag har bestämt mig för vad jag ska göra med pengarna. Men jag ville ha hennes ‘godkännande’ för det.
Jag skulle köpa en soffa och ett soffbord som en present från henne till oss.
Jag ville använda dom på ett bra sätt och jag ville att mamma skulle veta om det.
Och hon tyckte att det var en riktigt bra ide. 
Det blev en soffa, två fotöljer, soffbord, garderob och byrå tillslut. Varje möbel vi valde ut så tänkte jag en extra gång om mamma hade gillat det i färg och form.
Mina bäst spenderade pengar och jag är väldigt nöjd med våran inredning och att jag kan verkligen känna varje dag att detta är mammas flytta in/bröllop/välkommen bebis-present till oss från henne.
 
 
Resten av möblerna som vi köpte är presenter ifrån Kadirs familj eller saker som Kadir har köpt men allting har vi valt ut tillsammans.
Jag har väl bestämt och han har fått säga nej om han verkligen inte gillar det.
Ni kan läsa alla inlägg om lägenheten under kategorin ‘Våran nya lägenhet’ som ni hittar här
 
När vi var precis klara med alla möbelköp så var det dags för pappersarbete och i ett par dagar åkte vi fram och tillbaka till översättningsadvokat, skatteverket och andra ställen för den 25 April skrev vi under papper som man och hustru.
Det var en riktigt fin dag och allting blev alldeles perfekt och på vårat sätt.
 
 
 
 
 
 
Dagen innan kunde vi inte hålla oss.
Vi skulle betala 35 lira för att göra en vanlig graviditetskontroll som herr och fru, 90 lira om vi valde att göra det tidigare.
Så vi gjorde det tidigare eftersom vi visste då att vi skulle få veta om vi väntade en pojke eller flicka och vi var så himla nyfikna.
När vi kom fram till sjukhuset så satte sig en nyckelpiga på mig.
Kanske låter helt normalt men jag har knappt sett några nyckelpigor i Turkiet någonsin.
Det är mer vanligt att se en orm eller en ödla än en nyckelpiga tror jag.
Jag tror också att detta var något slags ‘tecken’ från våra fina mammor uppe i himlen som sa att dom var med oss.
Och som ni alla nu vet så fick vi reda på att lilla mini i magen var en liten pojke.
 
Maj kom och Kadir hade börjat jobba.
Jag gick hemma och husfruade men det var fruktansvärt tråkigt ska jag erkänna så när Hasan frågade mig igen om jag ville börja jobba så kunde jag inte säga nej.
Och det var riktigt, riktigt kul men sista tiden var det också jobbigt.
İnte jobbet och inte kunderna utan kroppen. Den blev tung och den sa nog stopp tror jag.
Precis i lagom tid till sista maj då vi hade bestämt från början att jag skulle sluta jobba.
 

 
Sedan har jag haft Juni månad på mig att husfrua vilket denna gång var kul och skönt.
Jag känner att vi kommer i orndning med allt tillslut, kläderna och sakerna till mini är klara och vi känner oss redo.
Under April- Juni så har jag kunnat fokusera på framtiden istället för att tänka bakåt eller bara här och nu.
Jag har kunnat föreställa mig tiden som mamma, jag har kunnat föreställa mig hur Kadir och jag kommer leva och jag har kunnat framför allt känna efter hur jag mår, dagliga krämpor, magsyran som far upp och ner, fokusera på vilken maträtt jag ska laga till middag.
Under Juni månad så har jag passat på att träffa alla mina goa vänner här i Side också eftersom dom är något av det viktigaste jag har i livet.
Jag har kunnat njuta av stunden och jag har även kunnat få sörja efter mamma men samtidigt kunnat få skratta och må bra.
 
 
Kadir och jag har redan börjat prata om syskon även om det inte blir än på några år.
Ja, vi är inte riktigt kloka men ärligt talat, mår jag så här bra varje gång jag är gravid då blir det ett fotbollslag tillslut för det har varit 9 helt fantastiska månader och de små krämpor (förutom foglossningen/ischias som jag har fått nu) jag har haft under tiden är ingenting när man lägger sig på en sjukhussäng och får se en levande varelse på en skärm som bara vill komma ut. En bebis. En blandning av mig och Kadir.
 
Nu är det bara att vänta sista tiden…och vänta och vänta…
 
Fortsätt läsa

Graviditeten i Sverige

Fortsättning av min samanfattning från denna graviditet och detta är tiden Januari-April. Då jag befann mig i Sverige. Kom ihåg att detta är hur jag såg och upplevde allting.
 
Ultraljud strax efter nyår och det börjar kännas mer och mer verkligt nu.
 
Nyår gick förbi och mamma blev aldrig bättre med hjälp av cellgifterna så hennes doktor beslutade att dom skulle se hur cancern såg ut innan hennes behandling var klar.
Hon hade en cellgiftsbehandling kvar men dom tyckte att det var bättre att kolla upp detta med en gång.
Vi hoppades på bra resultat men tyvärr hade inte cellgifterna gjort någonting alls.
Cancern såg ut precis som när dom började och det enda positiva var väl att den inte hade blitvit större.
Ja, det var så jag och mamma såg på det hela. För vi ville tänka positivt.
Detta var det värsta svaret vi kunde få kanske men vi vände på det och ville se det positivt.
Nu skulle mamma få göra strålning eller ta en annan cellgift. Tyvärr blev detta aldrig av.
Mamma fick lugninflammation och blev akut inlagd på lugnavdelningen på sjukhuset i Skövde med syrgas en vecka senare.
Dagen efter var Kadir och jag och tittade till vårat kommande hem, lägenheten, vi åkte vidare mot vattenfallet när min syster ringde mig.
 
 
Lägenheten i slutet av Januari och vägen utanför.
 
Hon sa att mamma var dålig och att jag måste komma hem nu.
Jag tänkte direkt att jag får kolla vad det går för resor denna veckan men plötsligt säger Linda
‘det går ett flyg klockan 4 imorgon bitti, kan du ta det?’
Det var då jag insåg att nu betyder NU. Klockan var runt 16-tiden på eftermiddagen och 12 timmar senare flög jag till İstanbul och sedan vidare hem till Sverige där Lindas sambo Peter hämtade upp mig och vi åkte raka vägen till sjukhuset.
Att komma in i ett rum och se sin mamma med syrgas men annars precis lika glad som vanligt var jobbigt och skönt på samma gång.
Jag pratade med en sjuksköterska som sa att mamma hade dagar kanske någon vecka kvar att leva.
Fast den mamman jag såg framför mig, hon såg inte utan att ge upp i första taget. Och det gjorde hon inte.
Ena dagen kunde hon vara riktigt dålig.
Andra dagen kunde hon vara uppe och gå med hjälp av en rullator och jag såg hur sjuksköterskorna tittade förvånande och jag kände hur dom verkligen tänkte ‘Men oj, är hon uppe och går’
 
Jag var rädd att sova på sjukhuset i början och åkte hem de första dagarna.
Men jag ville vara där tidigt och jag ville åka hem när mamma skulle sova eftersom jag ville spendera all min tid med henne.
Det var därför jag var där, för att vara med mamma.
Men eftersom det inte var möjligt då jag åkte med mammas sambo till och från sjukhuset och han inte ville vara där lika mycket så började jag sova på sjukhuset i en sjukhussäng i samma rum som mamma och det gick jättebra.
Linda sov i anhörigrummet som var bokat för oss och vi hade det verkligen bra ihop.
Mamma, min syster och jag.
Vi pratade, skrattade, hjälpte till, såg till att hon åt ordentligt, fikade, blåste och fixade håret efter tvätt, såg mellodifestivalen och antikrundan, vi läste skvallertidningar, åt godis och gick igenom allmenackan på bebisnamn.
Det kanske låter konstigt men detta var den bästa tiden jag kunde ha.
Jag pratade med mamma om hur det var när hon var gravid, Kadir skickade bilder från lägenheten och jag fick chans att visa mamma hur det såg ut.
Hon var så himla glad för att vi hade köpt den och hade jättegärna velat se den med egna ögon.
Men hon visste att det inte var möjligt så hon var jätteglad för bilderna hon fick se.
 

 

 
Hon var också otroligt glad för besök av sina vänner. Men i slutet var hon väldigtt trött och hon bad oss säga att hon orkade inte mer besök.
Och vi gjorde allt för att hennes ord skulle gå fram.
 
Den 2 februari gick jag ut med graviditeten bland vänner och bekanta och bästa sättet är via internet.
İnstagram, blogg och facebook.
Och jag kan säga att detta var rena kärleksdagen(dagarna) för jag och Kadir fick massa lyckoönskningar och ALLA var verkligen otroligt glada för våran skull.
Varför det blev just denna dag var för att det kändes bra och dessutom var det Kadirs födelsedag.
Dagen kunde inte bli bättre trodde jag…Men det blev den.
Jag hade precis pratat med Kadir i telefonen på kvällen, låg i sängen och spelade spel innan jag skulle sova när jag känner något i magen. Precis som en fisk som fladdrar till.
Det var så mamma förklarade att första sparkarna känns och det var precis det jag kände i magen.
Jag skickade ett sms till Kadir som det stod något i stil med
‘Grattis igen på födelsedagen från mig och bebisen. För bebisen rörde sig precis och jag kände det. Jag tror den ville säga grattis till pappaKadir’
Han blev överlycklig och det var nog bästa presenten han kunde få.
 
 
 
En vecka senare när jag låg i sängen med ena handen på magen och Linda hade precis kommit in i rummet till mig och mamma så får jag en ordentlig dunk på handflatan innifrån magen.
Jag blev rädd men också jätteglad för jag förstod direkt vad det var. İ början var sparkarna lite läskiga men nu är det de bästa som finns, när det inte gör ont dvs.
Den 18 februari väldigt tidigt på morgonen så var jag och Linda uppe och redo för ultraljud på samma sjukhus men några korridorer bort.
Jag trodde nog kanske inte riktigt att jag skulle hinna göra detta ultraljud så att mamma kunde få se bilder men det gjorde jag och jag var otroligt glad över det.
Och glad över att mosterLinda var med mig och fick uppleva detta med mig.
Mini rörde sig för fullt såg vi på tvskärmen men just då kände jag det inte alls.
Barnmorskan gick igenom allt och det var verkligen helt fantastiskt. Jag ville inte gå därifrån men efter 20 minuter var det hela över och med mig fick jag 4 stycken jättefina bilder.
På en av dom ser man minis läppar tydligt och jag hoppas verkligen att han får Kadirs glada mun.
Mamma tyckte det var riktigt kul att se dessa bilder för dom var så tydliga och fina. Och vi hade dom i hennes rum så att alla, inklusive sköterskorna kunde titta på dom när dom ville.
Vid den här tiden började magen att växa sakta men säkert och mina sista ‘normala’ byxor fick läggas på hyllan.
 
 
Och mamma blev mer trött och sämre.
Det märktes kanske inte om man kom på besök en stund men efter att ha spenderat all sin vakna tid med henne så märkte jag och min syster av det. De tre sista dagarna var hon väldigt dålig. İnte bara att hon var trött, för det var hon de sista två veckorna men man märkte en tydlig skillnad.
Och det är svårt att förklara på vilket sätt man såg det men vi som var där kunde direkt märka skillnad från första dåliga dagen.
Trots det hade jag hoppet kvar. Men jag och min syster bestämde oss för att sova skavfötters i bäddsoffan inne i anhörigrummet.
Klockan 02.15 den 22 februari vaknade jag och fick byta sovställning pga magen.
Samtidigt råkade jag väcka Linda lite lätt men vi somnade snabbt om igen.
20 minuter senare knackar det på dörren till vårat rum och en sköterska berättade att mamma hade somnat in ca 10 minuter tidigare.
 
 
De kommande 1,5 månaderna var det värsta i mitt liv.
Och samtidigt fanns det bra dagar också och jag och min syster blev bara starkare och starkare tillsammans.
İngen och inget kunde krossa oss.
Vi köpte en bil tillsammans för att kunna klara oss.
För att vi ens skulle kunna åka och köpa mat så behövde vi en bil så vi fick köpa en och det var en häftig känsla.
För att kunna ta oss någonstans, för att kunna ordna med papper eller mammas begravning så behövde vi en bil.
 
Coolaste taket i våran bil.
 
Och mammas begravning sen.
Den var så otroligt fin och när mina vänner efteråt frågade hur det hade gått så önskade jag bara att dom hade varit där.
Jag ville visa dom eftersom den var så ljus och fin. Ljus framför allt.
Precis som mamma hade önskat sig.
Hon hade pratat med oss barn och skrivit ner på papper precis hur hon ville ha det och begravningen var inget som jag och Linda bestämde över egentligen.
Vi framförde hennes önskningar. Allt från kista, musik och klädsel gick enligt hennes önskemål.
Hon hade önskat att de som kom inte bara hade svarta och mörka kläder på sig för det är så dystert.
 
İ annonsen som satt i tidningarna så valde vi att ta med en text som Sandra hade valt ut på ett telegram som jag fick hemskickat till mig där det stod
‘Den ro du länge sökte, den kom till dig tillslut. Nu borta är bekymmer, Nu får du vila ut’
Vi ville också tacka mammas vänner i denna text eftersom dom har varit så fantastiska emot henne, samt något med sol och solsken så det stod även
‘Den värme du gav dina vänner, Den ger de oss idag. Tack för allt, vår älskade mamma. Solen kommer alltid lysa där du är’
När begravningen var så sken solen otroligt vackert och buketten från mig och Linda var precis som vi hade sagt till henne under sjukhusetiden att den skulle vara.
Hon visste att det skulle vara ett hjärta med fina röda rosor.
När vi stod vid kistan för ett sista farväl så känner jag solen skina rakt i ansiktet på mig väldigt starkt.
Jag kunde ha flyttat mig lite åt sidan för att slippa bli bländad men jag stod kvar för jag visste att det var mamma.
 
När jag och Linda lämnade Axvall för sista gången så var jag helt slut.
All min kraft var över samtidigt som jag var glad för att jag visste att det var över för min del.
Jag slapp de psykiska påfrestningarna som hade varit under ett par veckor för jag skulle lämna mammas hus och antagligen aldrig komma tillbaka på samma sätt.
Jag visste också att den dagen vi lämnade Axvall så förändrades allt och något som jag, och jag tror även min syster kommer ta med sig är att vi aldrig kommer acceptera folk som spelar offer eller vänder kappan efter vinden.
Och vi kommer ha otroligt svårt att acceptera någon som ljuger för oss igen.
Då lämnar jag hellre den personen där den är och går vidare för det är inte värt det.
 
Min älskade Charlie som jag saknar så!
 
Jag sov hela tiden under denna period på en hård bäddsoffa hemma i huset och det kändes i kroppen. Jag hade konstant ont i ryggen varje dag.
Sista besöket hos barnmorskan så fick jag bra besked om att mini låg lite över det normala i utvecklingskurvan vilket glädje mig eftersom jag var liten, trots att jag hade vid den här tiden fått en mage.
Men jag fick också en utskällning.
Barnmorskan hade blivit uppdaterad från start om min situtıon om mamma och hennes sjukdom och att jag skulle föda i Turkiet.
Hon ifrågasatte varför jag hade blivit tvungen att sova på en bäddsoffa och varför jag varje morgon och kväll måste väckla upp och ner den.
Hon ifrågasätte också varför jag var med och bar på flyttkartonger och varför jag skulle hjälpa till att bära när någon annan skulle flytta iväg på sina saker.
Varför jag utsatte mig för denna stress fast att det inte var jag som skulle flytta på mig.
Jag hade inga svar på detta mer än vissa människor är otroligt egoistiska och tänker inte bara i första hand, utan snarare hela tiden på sig själva. Enbart.
Och jag önskar att jag var mer bestämd och in accepterade allt men man lär sig tillslut.
 
Under dessa veckor vistades jag med en människa i samma rum, samma hus som mig som aldrig någonsin frågade hur jag mådde, hur jag mådde med tanke på graviditeten eller om jag saknade mamma.
Aldrig någonsin.
 
Jag och min syster gjorde det så fint i våran sommarstuga och köpte nya möbler eftersom vi bara hade kvar de som mamma har ärvt ifrån våran mormor och morfar.
Och samtidigt fick vi chans att bygga upp det i våran stil. Och få bort en massa skit också för den delen.
Det är väl nu man önskar att man hade närmare till Sverige så att man faktiskt kunde njuta av det fina vi bygger upp med hjälp av mamma och minnen av henne.
 
Detta lilla bord och stolar har våran morfar gjort för ca 25 år sedan.
Som vi nu igen kan använda till våra barn, precis som vi själva har använt det under våran uppväxt.
 
Ryggen började kännas bättre när jag äntligen sov i en riktig säng, jag fick min stora dröm uppfylld vilket var två dagar på Gekås och sedan åkte Linda, jag och Peter till Stockholm där jag och min syster bodde två dagar på hotell.
Vi behövde det och vi var värda det. Ett helt perfekt avslut på denna svåra och jobbiga tid.
 
 
 
 
Jag såg ut så här när jag åkte från Turkiet, och tyckte att man kunde se en mage.
 
Kom tillbaka med denna magen istället.
 
Magen från Januari till April
Fortsätt läsa

Välkommen v.38!

Om barnet
I början av denna vecka är fostret 36 veckor gammalt.
Nu är gripreflexerna starka och hon eller han reagerar mer tydligt  på ljus och ljud.
Nu är kroppen ganska rund och i barnets mage finns det en hel del mekonium –den första avföringen – som behöver komma ut.
D
e flesta barn ligger nu med huvudet nedåt.
Nu är det så trångt om utrymme att armar och ben ligger klistrade längs med kroppen.
Nästan alla ben i kroppen har hårdnat, men några hinner inte bli det före födseln.
Barnets skalle är inte helt ihopväxt. Anledningen är att huvudet ska vara följsamt under förlossningen.
En del barn har därför lustig huvudform när de kommer ut, men det kommer att återställas efterhand.

Till föräldrarna:
Bli inte alldeles fixerad vid det beräknade förlossningsdatumet!
”Plus minus 14 dagar” är det som gäller vilket innebär att barnet kan födas NU eller om en månad.
För många är det jobbigt, men faktum är att det är väldigt lite vi har kontroll över när det gäller barnafödande.
Kroppen gör som den vill ändå.



Denna veckan har jag känt mig mer trött än vanligt men jag har också sett till att sova ordentligt även om dagarna.
Jag har också gått upp ett kilo denna veckan men mina fötter har svullnat upp riktigt ordentligt och även mina händer och mitt ansikte.
İnte så att det är farligt eller tecken på havandeskapsförgiftning men jag sitter och skrattar när jag ser mina fötter nu.
İ tonåren hade jag nästa komplex för att dom var så otroligt smala och spretiga på något vis. Nu när jag tittar på dom så ser det ut som dåligt ditmålade fötter i en animerad film.
Egentligen ser dom helt normala ut säkert för en annan men jag ser stor skillnad.
Några tips på vad jag kan göra åt denna vattensamling i fötter, händer och ansikte?
Jag dricker massor av vatten eftersom det sägs hjälpa en hel del, och sedan slänger jag upp fötterna högt upp på soffan så mycket jag kan men det hjälper ju inte för händer och fötter.
Mina pekfingrar gör nästan ont att böja på förmiddagarna och jag är glad över att det inte är långt kvar av graviditeten. 
Jag hade aldrig orkat gå såhär svullen och varm under hela sommaren.
Min förlovningsring kan jag inte längre ha eftersom den var perfekt storlek när vi köpte den och jag är rädd att den snart kommer fastna. 
Men vigselringen som var för stor när vi köpte den och ska förminskas i vinter kan jag fortfarande ha på handen.
Till och med Pernilla kunde se att mina fötter och händer har svullnat upp idag.

Senaste proverna på sjukhuset såg jättebra ut men mini har fortfarande inte vänt på sig. På tisdag ska vi till sjukhuset igen för kontroll och ta nya prover.
Annars har inget särskilt hänt och jag hoppas att jag inte går 14 dagar över tiden, eller mer.
På måndag går vi in i en ny månad och det ser jag verkligen fram emot, några steg närmare förlossningsdatumet.
Jag måste besegra gravidbacken en dag nu snart också tillsammans med Sandra…

 
Fortsätt läsa