Ett nytt besök hos doktorn!

Natten till igår sov jag inte en blund. Och då menar jag verkligen inte en endaste liten blund.
Vi bestämde oss för att ta in en stor madrass som vi har fått av Kadirs mamma, till tvrummet för att slippa värmen och kunna ha ac på och faktiskt sova utan att man vaknar i en svettpöl.
Denna madrass gjorde hans mamma till honom för att han skulle få som present den dagen han gifte sig.
Den var klar innan hon gick bort 2011 och sedan dess har hans syster bevarat den åt oss plus två kuddar som vi också har fått.
Vilket fall som helst, Kadir somnade på fem sekunder medans jag vred och vände på mig.
Jag la mig i soffan två gånger, provade att sova i sängen och höll på så fram och tillbaka.
Var uppe och drack vatten, mjölk och ayran men ingenting fungerade. Tillslut, när en mygga bet mig i lilltån så gav jag upp.
Klockan strax efter klockan 05 var det 28 grader utomhus och vid 8-tiden somnade jag för att sedan vakna 20 min senare för då var det dags att gå upp.
Klockan 9 åkte vi iväg och hämtade ut mitt visum som var klart och nu får jag vistas i Turkiet under ett helt år utan probelm.
Sedan gick vi till försäkrings-stället och uppdaterade min försäkring som jag har nu men som behövs uppdateras när man gör nytt visum och nya stämplar.
 
Efter detta var det dags för något av det bästa på hela dagen. Ett nytt besök hos doktorn.
Vi fick komma in nästan direkt och det var ultraljud med en gång.
Det tråkiga nu är att vi inte längre får bilder med oss hem efter dessa besök. Bebisen får knappt plats på skärmen och det kan vara svårt att följa med alla kroppsdelar och se hur han ser ut för oss som inte vet vad doktorn kollar efter.
Men hjärtat slog fint, det såg vi verkligen jättetydligt, och vi fick även höra det.
Sedan kollades ryggraden, huvudet och hjärnan och alla andra kroppsdelar.
Och denna gång lyssnade vi nog på vad doktorn sa om vikt och längd.
Mini är nu 49 cm lång (jag var 48 när jag föddes) och normalvikten vid denna tiden ligger på ca 2,8 kg.
Meeeen…mini är lite större och väger strax över 3 kg.
(Jag var knappt 2,8 kg)
Jag blir så himla glad för detta varje gång. Hellre över kurvan än under för det gör mig mer avslappnad eftersom jag är så liten.
Totalt har jag nu gått upp 8 kg och väger 58 kg.
Mini har inte vänt sig med huvudet neråt än och är alltså inte fixerad vilket han snart bör göra eftersom jag är förstföderska.
Görs inte detta snart så gör man ett vändningsförsök och jag tror att detta är väldigt vanligt.
Jag fick också ta blod och kissprov som jag hoppas ser bra ut som tidigare.
Sedan gjorde vi en kontroll av hjärtslagen på mini och det låg allt mellan 120-160 men mestadels runt 140 och det såg väldigt bra ut.
 
Nästa gång vi ska tillbaka är den 2 Juli för lite tester och annat. Om inte vattnet går för då ska vi komma in direkt. Jag kniper igen ett tag till alltså…
 
Tvättade för ett litet tag sedan för den allra minsta här hemma. İdag sägs det att vi ska få våran garderob men det tror jag först på när jag ser det med egna ögon.

Första månaderna på vårat nya liv!

De senaste 9 månaderna har varit fantastiska och fruktansvärda.
Jag har mått som en gudinna och jag har samtidigt känt mig absolut minst i hela världen.
Det har varit så himla mycket men pusselbit efter pusselbit har fallit på plats och när man tittar tillbaka på det så har det faktiskt varit väldigt bra,
även om jag saknar mamma varje dag.
 
Det hela började i Oktober.
Kadir har i några år pratat om att han vill köpa en lägenhet och i Oktober gjorde han det möjligt för sig själv och sin lilla, lilla familj som just då bara var på två personer.
Han visade mig område som skulle bli ‘nytt’ i Sarılar och jag var väl inte särskilt imponerad av de kullar och små, små berg vi stod och tittade på mitt i natten.
Men jag litade på Kadir och inte långt där efter skrev han på papper om att han skulle bli ägare av en nybyggd lägenhet.
Strax efteråt började dom bygga ett hus med 6 nya lägenheter på ett nytt område mellan Side och Manavgat.
Och Kadir åkte hem till sin pappa och började prata och planera förlovning denna vinter och bröllop för nästa vinter.
 
Bilden är tagen i slutet av November och där borta syns våran kommande lägenhet ta plats.
De små kullarna som fanns när vi var här första gången hade försvunnit och det hade blivit något som liknande en väg. Av något slag.
 
Den 24-25 Oktober glömmer jag aldrig.
Mamma ringde mig en kväll när jag var på jobbet och vi pratade bara alldeles kort innan jag behövde fortsätta jobba.
Dagen efter var det första dagen på den muslimska högtiden bayram.
Det var lugnt i butiken och jag skulle precis äta frukost när mamma ringde.
Vi pratade ett tag, jag var tvungen att lägga på för att gå till jobbet men säger i sista sekunden
‘Vad sa doktorn om senaste testerna?’
Mamma hade haft hosta ett bra tag som hon hade kollat upp och gjort test för. Vi båda trodde väl på lugninflammation och att antibiotka och pencilin skulle göra allt bättre.
Men hon hade fått lugncancer. För en nyttig, frisk, aktiv, ickerökare så tror man aldrig att lugncancer excisterar i ens kropp.
Att ens mamma ska få detta är som en riktigt dålig mardröm och hela min värld rasade samman.
Jag ringde Maria och bara grät och sedan sprang jag nästan hem till Sandra och Belma. Mina räddare i nöden.
Den värsta dagen i mitt liv, trodde jag då innan jag visste att det skulle bli värre.
Varken jag, Kadir, Mamma eller någon annan visste vid den här tiden att jag var gravid just då.
Och jag tror att det hela var meningen att det skulle ske. Att jag skulle bli gravid ett år tidigare än vad vi hade tänkt oss just för att jag, och mina närmsta också, skulle klara av detta.
Att mamma skulle få veta att hon skulle bli mormor. Att min syster, precis som jag, skulle få en av livets bästa överraskningar för att orka och ibland kunna tänka på framtiden som något nytt, spännande och mysigt.
För mini är sedan långt tillbaka mosters älskling.
 
Det tog ett par veckor innan vi köpte vårat första test, och även det andra och sedan också blodprov på sjukhuset där dom bekräftade att jag var gravid. Och en helt ny värld öppnade sig för mig och Kadir.
Jag var otroligt nojig över att få missfall för man blir snabbt väldigt fäst och förälskad i den lilla varelsen man går och bär på.
Kadir tillät mig inte bära någon ved, matkassar, så åt mig att sitta ner och ta det lugnt hela tiden osv.
Det var ett par dagar kvar på jobbet och varje dag vi lunch fick jag alltid knäppa upp mina byxor eftersom tarmarna och annat i magen sväller upp och ‘flyttar runt’ på sig första tiden.
Såhär såg jag ut på jobbet oftast under tjocka tröjor.
 
Vi gjorde första ultraljudet och fick en bild på ingenting. Ja bilden var kolsvart och jag trodde att det inte skulle vara något men doktorn sa att det är helt normalt och det var alldeles för tidigt för att se något än.
Ni kan läsa om ‘starten’ här
Den 30 November så hade vi tid hos doktorn igen och jag visste att vi nu skulle kunna se det lilla livet i magen. Så vi hade spanat in förlovningsringar och bestämde oss för en förlovning denna dag.
Så länge vi skulle få ett positivt besked. Skulle det däremot vara negativt så skulle vi skjuta på förlovningen ett tag. Ni kan hitta inlägget om första ‘mötet’ med mini här
 
Vi firade med att köpa ringar, skaffade oss en ny bil (som vi sedan fick punktering på under kvällen) och frieri på stranden i Everenseki.
Exakt samma strand, dock helt ovetandes om detta just då, som mamma hade varit vid ett par månader tidigare under sin semester och har på bild bland sina semesterfoton.
 
Mammas semester bild.
Varken hon, eller vi, visste att Kadir skulle fria på just denna plats ca 2,5 månader senare.
Att vi egentligen skulle åkt upp i bergen, men vi fick punktering, bytte däck och åkte hit istället denna kväll var nog också ödet…precis som allting annat som har skett dessa månader.
 
 
 
 
Sedan var det dags för adventsfika med mina svenska vänner. Sämsta lögnen någonsin kom jag på strax innan:
Jag har haft huvuvärk och tagit två alvedon idag så jag hoppar gärna över glöggen och tar cola istället.
Ja, glöggen innehöll ju vin och jag ville inte chansa.
 
 
İ början av December åkte jag hem till mamma och firade jul hemma för första gången på 5 år.
Det var också då jag fick reda på hur illa det var med mamma. Jag såg det med egna ögon.
Hon som annars vägde runt 60 kg var lika liten som mig och hon hade ingen som helst energi.
Jag fick reda på att det kanske inte ens handlade om ett år kvar för henne men samtidigt hade jag och hon inställningen att detta kommer hon fixa. Så vi pratade inte mycket om det utan såg ljust på framtiden.
Och jag kom ju hem med världens överraskning(ar) İnte bara nyförlovad utan också gravid.
Och mosterLinda blev överlycklig hon med. Hon har verkligen tagit åt sig rollen som moster och gör det helt underbart bra.
 
Denna bild la jag ut på facebook och fick frågan då av några om det inte var dags för ‘en bulle i ugnen’…Ja, det fanns det redan då.
 
 
 
Strax efter nyår fick pappa reda på att han skulle bli morfar och lillebror att han skulle bli morbror i sommar.
Och tre samtal, tre dagar i rad från blivande morfar visade verkligen hur glad han blev.
Besöket i Sverige var underbart och omtumlande på samma gång. Vad är det som händer egnetligen?
Cellgifter, prat om försäkringspengar och mammas trötthet och att hon inte orkade ut på promenad med mig och Charlie gjorde mig nervös.
Men vi hade den positiva inställingen hela tiden ihop, och jag och mamma tänkte att cellgifterna skulle fixa detta.
Mamma skulle snart vara frisk.
 
Tillbaka i Turkiet och hos min fästman strax innan nyår och jag fick två nya jeans av honom och ett par tröjor.
En av byxorna passade fortfarande trots den växande och svällande magen…trodde jag.
Jag skulle använda dom på nyår men precis när vi ska äta middag på kvällen så byter jag om till mamabyxor.
Tack och lov att de finns för det tog inte lång tid innan jag fick lägga alla mina jeans på hyllan.
Och lägenheten som vi hade köpt hade blivit så pass klar att vi kunde besöka våran lägenhet strax innan midnatt. Det var bara ett skal just då men jag såg framför mig hur underbart det skulle bli.
Och jag hade rätt…
 

İnga problem, bara mätt och glad på nyår.
 
Jo tjena, jag får knappt ner en matbit och magen svullnar ändå.
 
Här ska vi bo älskling. Ehhh….jasså?…
 

Välkommen v.37

Om barnet
I början av denna vecka är fostret 35 veckor.
Nu är hon eller han så gott som färdigutvecklad, och endast finjusteringar återstår.
Om barnet föds under denna vecka så anses det inte vara född för tidigt.
Fostret växer lite långsammare de sista veckorna, pojkar lite snabbare än flickor.
Det oljiga vaxlagret på barnets hud börjar försvinna, men  lämnar kvar lite för att underlätta under förlossningen.
 
Jag skrev förra veckan att allt var frid och fröjd och att jag mår jättebra.
Glömde dock nämna det som jag tror är foglossning och oftast alltid på högersida vid höften.
Det rycker till och gör ont ett kort tag, några sekunder bara men det är väldigt obehagligt.
Det ser ut som om jag får ryck och Kadir bara tittar på mig.
Pga värmen så har jag sen i måndags varit otroligt trött och sovit både natt och dagtid.
Alltid en timme eller två på eftermiddagen men det behöver jag nog.
Jag har även de två senaste dagarna haft nästan lite ont i händerna och fingrarna när jag kniper igen dom.
Det är värmens fel, att man blir stel och full av vatten i hela kroppen.
Men också lite extra mycket nu när jag är gravid tror jag. Och även om det inte syns så har mina fötter och vader svullnat upp en hel del.
Det ser jag själv då jag har väldigt smala fötter men jag märker det också med skor.
 
 
Bebisen bökar för fullt och dom där härliga sparkarna och buffarna är inte lika härliga längre nu när det är väldigt trångt.
Det gör faktiskt väldigt ont. Skönt att känna att han rör sig men hela jag får stanna till och ‘lugna ner honom’
İgår kväll/natt efter att Kadir kom hem från jobbet och vi hade ätit mat så gjorde det verkligen ont men när pappaKadir la handen på magen så lugnade han ner sig.
Antagligen kommer våran lilla son vara sådan ute i världen också.
Absolut inte lyssna på mig och bara busa massor sedan kommer Kadir och säger ‘stop’ och han kommer väl lyssna på honom med en gång.
Jag har en känsla av detta…
 
 
Någon gång mellan idag till tisdag ska vi på återbesök hos doktorn.
Jag tror att vi ska åka imorgon och det ska bli riktigt spännande.
Nu är det inte långt kvar och det känns både i kropp och huvudet.
Förut har jag tyckt att tiden har gått snabbt men nu börjar jag känna att vi vill faktiskt ha ut lille mini.
Undra hur han ser ut?
 
Hans garderob har fortfarande inte kommit än…suck.

Välkommen v. 36!

Om barnet
I början av denna vecka är fostret 34 veckor gammalt.
Moderkakan var länge tyngre än fostret men väger nu endast en sjundedel av fostret.
Matsmältningssystemet och inälvor på fostret är inte helt färdigutvecklade och kommer faktiskt inte att vara det förrän barnet är tre eller fyra år.
Ungefär 15 procent av fostrets vikt består nu av kroppsfett men huden är fortfarande rosaaktig eftersom blodådrorna ligger så nära yttersta hudlagret.
Nu kan man se hudveck runt barnets knän, anklar och hals. 
Till föräldrarna
Nu står livmodern som högst, precis under bröstbenet så det är inte konstigt att ha problem med matsmältningen.
Tyngden av livmodern och barnet trycker bröstet uppåt och de nedre revbenen trycks ut en aning.
Nu kan barnets huvud när som helst vändas nedåt och då blir det lättare att andas!
(Men då är det urinblåsan som utsätts för mest tryck och det blir många toalettbesök istället…)
 
 
 
İnget nytt har hänt den här veckan och jag mår lika bra som tidigare.
Trodde ett tag att mini hade vänt sig men det har jag insett att han inte har gjort för jag känner honom mycket på vänster sida och lite snett ner mot höger sida. Han ligger nog tvärs över hela magen tror jag.
Känner mig lite större för varje vecka men det syns bara, även i mina ögon, på kvällarna och när det är dags att byta om och man studerar magen.
Herregud, den är ju fantastisk måste jag säga.
Att den kan gå och bära på ett barn, få barnet att växa och samtidigt gå från liten till stor.
Och på tal om liten mage, jag satt och kollade på bilder från förra sommaren och ärligt talat: Var jag så liten verkligen?
Jag trivs jättebra i min kropp idag trots att det är tungt och jag känner att jag vill inte bli så smal igen som jag har varit de senaste 6 åren.
Jag väger hellre 50-55 än 45-50. İdag väger jag 57 kg (yeeay,1 kg extra sen sist) och jag tror att jag kommer komma tillbaka till 50 kg en vecka efter förlossningen faktiskt.
Jag känner det på mig och det är inget jag ser fram emot på samma sätt som många andra hade gjort kanske. Men så länge det inte blir mindre så är jag nöjd.
 
Mini sparkar som mest efter klockan 22.00 på kvällen och han är inte igång på morgonen förens efter klockan 10.00.
Jag hoppas verkligen att det kommer hålla i sig när han kommer ut.

Sandra har nu ställt in nedräkning på sin telefon och jag tror att Belma faktiskt vill veta om det verkligen finns en bebis i magen.

Hon har ju kommit hit med bärsele, babygym och andra saker som hon själv har haft när hon var liten.
Men den där bebisen visar sig ju aldrig och tackar för allt fint…
 
 
På tal om Belma så pussar hon inte bara på magen och saltar den med saltkaret. Hon har nu även provat babynestet som vi fick häromdagen och jag tror hon gillade det.
Och jag tror det kommer bli helt underbart för bebisen med.
Tack igen Anna, din mamma och eran familj!!
 
Det kom ingen garderob idag utan det blir imorgon eller på lördag istället.
Jag älskar att boa här hemma och den behövs för att jag ska boa klart och bli helt redo.
Jag tror och har en stark känsla av att mini kommer titta ut innan den 11 Juli.
Jag har en känsla av att Pernilla, som fyller år den 1 Juli kommer fira sin födelsedag tillsammans med en liten annan knatte eller ha sin födelsedag väldigt tätt inpå.
Men vi får se…Nästa vecka är ett nytt besök hos doktorn som gäller.

Presenter och beställningar!

Den senaste veckan så har jag träffat lite olika människor som jag på ett eller annat sätt har kontakt med på internet och det är alltid trevligt att träffa dom på plats i Side. Eller på Gekås i Sverige tillsammans med min syster med såklart.
Så det har varit en hel del kramar, gratulationer och massa prat om framtiden med dessa människor.
Och goa som dom är så har jag fått en del presenter.
Eller egentligen inte jag för allt, nästan, är ju faktiskt till mini.
Han har ett par goa vänner runt om i världen redan nu.
 
Från Bettan
 
Från Kerstin och Jerker
 
Från Anna och babynestet har hennes mamma gjort. Helt underbart fint och den kommer användas flitigt tror jag.
Fick träffa Anna och hennes mans 4 månades son idag också och han var så himla liten men fin, plus Melvin såklart.
 

Och från Kicki och Bosse 
Också hade jag gjort beställning ifrån Gekås Ullared. Lampor, nageltillbehör för mini, vattentermometer, sänglakan till mini och en grå pläd perfekt att ha i vagnen i vinter.

Välkommen v.35!

Om barnet
I början av denna vecka är fostret 33 veckor gammalt. 
Om du skulle kunna lägga ditt finger i barnets hand nu så skulle det gripa om det.
Nu är tånaglarna så långa att de når ut till tåspetsen. Navelsträngen är ungefär 0,5 meter lång och 1 till 2 centimeter tjock.
Det inre trycket i navelsträngen hindrar den från att slå knut på sig själv, och även om den skulle göra det så skulle den snabbt räta ut sig själv. Fostret använder navelsträngen som sin leksak och klämmer på den.
Lyckligtvis är inte barnet tillräckligt stark att skada navelsträngen.
Under de senaste veckorna har fostret lagt på sig mycket vikt – mer än 200 gram per vecka!
Nu har babyn utvecklat alla sinnen och upplever starkt miljön runt sig.
Att lyssna aktivt efter ljud är ett sätt för babyn att vänja sig vid världen utanför.
Det är inte för sent att börja sjunga eller läsa sagor för barnet: det kommer med största sannolikhet att känna igen era röster.

Till föräldrarna:
De sista veckorna är viktiga för att samla kraft. Se till att ladda batterierna och inte stressa.
Och du som partner gör en god investering i att passa upp ordentligt på kvinnan som ska föda ert barn!
De flesta sparar alla sina föräldradagar till efter födseln. Men det är inte dumt alls att tulla lite på dem dessförinnan. Politiska förslag har också lagts om en extra mamma-månad före förlossningen.
I skrivande stund har det dock inte gått igenom.
Oavsett så är det viktigt att dra ner på tempot och lyssna på kroppen.

Hjälp, 35 veckor har gått och 5 veckor är kvar. İdag är det dessutom 35 dagar kvar till BF men jag har en stark känsla av att denna lilla krabat kommer komma ut innan den 11 Juli.

Jag har haft denna känslan väldigt länge precis som att jag visste någon gång runt vecka 14 att det var en pojke i magen. Men vi får se hur det blir.
Han är fortfarande lika livlig och rör sig för fullt där inne. Särskilt under kvällar och efter klockan 22.
Natten till måndag så höll han mig vaken halva natten och det gjorde nästan ont i magen då.
İgår natt började han på samma sätt men med pappaKadirs hand på magen så lugnade han ner sig ganska så snart.
 
Bästa klädseln just nu. Tights från Vero Moda som sitter lite löst och skönt samt svart linne.
 
Vi var hos doktorn i Måndags och hade gissningstävling på väg dit för hur många kilo han skulle vara uppe i.
Jag gissade på 2,8 och Kadir på 2,6 tror jag han sa.
Tyvärr glömde vi helt av att fråga och doktorn mätte men glömde nämna för oss vad han väger så vi vet inte det.
Men vi vet att han är 46 cm lång nu.
 
Annars har jag börjat känna av foglossning nu vilket inte är det skönaste som jag har upplevt direkt.
Och det kommer som ‘stick’ så jag kan gå runt och prata med Kadir och helt plöstligt ‘Aj!
Det känns som om jag vill rätta till benet, som om det hoppar ur led eller något.
Tur att det är 35 dagar kvar…Nu börjar det närma sig och vi har börjat fastna för ett namn för mini.
Men det håller vi för oss själva ett tag.
İ början av nästa vecka ska vi ut för shopping.
Bodys, blöjor, tvättlappar, handdukar i olika storlekar, babygym samt babysitter bland annat. 
 
Jag hoppas att dessa 35 dagar går otroligt snabbt och samtidigt är jag så nervös för det som ska komma ut.
Det skrämmer oss lite och det känns som om den har det så tryggt och bra i magen. En säker plats. 
Herregud, vi ska ta hand om ett barn.
En bebis som ingen annan kan bestämma över utan det är helt och hållet på våra ansvar som detta gäller nu.
 
Kadir påpekade häromdagen att bakifrån så ser jag inte alls gravid ut och jag kan nog hålla med honom om detta.
Jag tror absolut att pojkar växer framåt i magform medans flickor gör att mamman blir större på bredden med magen.

40 dagar kvar till BF!

 
40 dagar kvar nu hörrni!!
Tiden går så snabbt och samtidigt går den alldeles för långsamt.
İgår kväll och natt hade jag så ont i magen av alla sparkar och buffar precis hela tiden att jag fick säga till mini att sluta knuffas sådär.
Jag kunde absolut inte somna men tillslut lugnade han nog ned sig.

Jag tror att han har vänt på sig, fixerat sig eftersom jag får mycket mer sparkar uppemot revbenen nu och sparkarna känns på ett helt annat sätt än tidigare.
Det är vid den här tiden som dom brukar/ska vända på sig men jag kan ha fel.
Vi får se på måndag för då har vi ett nytt besök hos doktorn och då ska vi gå igenom förlossning också.
Och jag ser fram emot att träffa den tysk-turkisk talande galna doktorn som kallar mig för viiiiikiiiing.

Välkommen v. 34!

Om barnet
I början av denna vecka är fostret 32 veckor gammalt.
Nu flyter det inte i fostervatten längre eftersom det är så trångt.
Barnets ögon är öppna när det är vaket och stängda när det sover.
Ögonfärgen på barnet är vanligtvis blå eftersom pigmenteringen inte är färdig ännu.
Det behövs ljus för att utveckla de sista stegen och det är inte förrän barnet är två år som ögonfärgen är som den kommer att vara resten av livet.
Nu är fingernaglarna så långa att barnet kan råka riva sig själv.

Jaha, det där med att bebisen skulle bli lugnare i magen nu de sista veckorna var ju bara en ren myt.
Han lever runt som aldrig förr och sparkarna är mer intensiva och starkare än tidigare.
Den här veckan har jag känt mig mycket tyngre och ‘större’ och det börjar kännas att man går och bär på något nu.
Jag är fortfarande liten och folk gissar på att jag är mellan 4:e-6:e månaden men om mindre än 2 veckor så är vi inne i sista månaden redan.
Nu vill vi bara att den lille ska titta ut men samtidigt är det så tryggt och säkert för den där inne.
Jag funderar mycket på första månaderna med bebisen och jag kan inte riktigt förstå att vårat första barn kommer finnas hos oss väldigt snart.
Att det kommer vara ett liv, en människa som behöver allt jag har och kan ge.
Att den här människan kommer vara mitt och Kadirs allt och att vi kommer skydda den med våra liv varenda sekund.
Det känns så overkligt men så underbart på samma gång.
Och man vill bara veta hur han ser ut. En perfekt blandning av Kadir och mig.
Jag gissar på bruna ögon och brunt hår med lite röda toner i.

Det här med doktorerna här nere har jag berättat om tidigare.
Våran doktor som kallade mig viking, bytte sjukhus under tiden jag var i Sverige och vi valde att ta en annan doktor på Anadolu sjukhuset.
Nu har denna doktor valt att öppna egen klinik som gör undersökningar och sedan rekommenderar vidare en när man är redo för förlossning till olika sjukhus.
Den nya doktorn på Anadolu kommer ifrån Konya och det är ingen som vet vem detta är.
Därför känns det osäkert att han ska vara med vid fölossningen.
Han kanske är jättebra, men ingen vet något om honom i början och därför vill inte vi vara några försökskaniner.
För två veckor sedan så föddes en dotter till en man som jobbar på restaurangen bredvid butiken som vi jobbar i.
Så vi pratade med honom och det visade sig att dom hade våran första doktor på hans nya arbetsplats när deras dotter föddes och var superbra.
Så vi siktar nu in oss på att åka till det sjukhuset nästa vecka då vi har en ny kontroll.
Då ska vi få en rundvisning av sjukhuset, se rummet vi kommer få stanna över natt i, prata om förlossning, bedövningar och andra alternativ etc.
Och sen kommer vi göra ultraljud och se så att allt är bra med mini och se hur många kilo han ligger på nu.
Jag gissar på 2,8 kg. Vad tror ni?