Ska vi ta allting från början? Hela den här gravidgrejen chockade oss och kanske några av er också.
Fast jag menar…ny lägenhet….förlovning….vad kommer sen? Bröllop och barn såklart.
Nu blev det dock i en lite annorlunda ordning.
Jag minns det som igår när jag, Sandra och Belma köpte glass innan jag skulle börja jobba och jag säger till Sandra ”Herregud, jag kanske är gravid. Min mens har inte kommit än”
Sandra är, efter snart 3 års vänskap, väldigt van vid den här meningen ifrån mig. Jag brukar oroa mig i onödan hela tiden om allt.
Men när Sandra frågar HUR sen jag är och jag börjar räkna 1..2…3…4..5..dagar kanske…
Så inser jag att det är nu jag borde vara orolig.
Några dagar senare gick Kadir och jag efter jobbet och köpte ett test. Testet visade den fredagsmorgonen positiv och jag skakade i chock och frågade Kadir om jag verkligen läst av det rätt.
Morgonen därpå köpte jag ännu ett nytt. Även detta visade positivt och jag kände mig ganska så övertygad.
Men vi åkte till doktorn på måndag för att VERKLIGEN få det hela svart på vitt genom ett blodtest.
Svaret skulle komma 2 timmar senare och det var den längsta tiden i mitt liv. Vi åkte hem och pratade om allt ang. barn. Vi har pratat om barn tidigare väldigt mycket men jag tror att vi båda ville veta till 100% vart vi hade varandra. Precis just nu.
Och på något sätt visste vi att även detta test skulle visa sig vara positivt även om vi inte riktigt kunde tro på det än.
Sedan åkte vi tillbaka till sjukhuset och där berättade doktorn på turkiska att jag var gravid och 3 sköterskor nickade instämande och log.
Jag visste inte om jag hade hört rätt men under tiden som doktorn skrev ut recept på multivitamin och järn till mig så tittade Kadir på mig och nickade.
Ehh…jahaappp…jag är alltså gravid.
Detta var i början på November och jag jobbade fortfarande. Det var skitsvårt att inte låta bli att le varje gång jag tittade på Kadir i butiken. Och varje morgon gick det bra att knäppa byxorna. Men efter varje lunch fick jag lov att knäppa upp dom i smyg för att få någon luft. Tarmarna ändras om och magens svullnar upp så i början.
När jag slutade jobba så kände jag direkt av första jobbiga tiden som gravid. Jag var trött konstant i två veckor, och jag sov konstant i två veckor. Jag kunde inte komma upp på morgonen och göra frukost och dom gångerna Kadir gjorde det så åt jag sovandes och gick sedan och la mig och sov i 2 timmar till efter att Kadir hade åkt till jobbet.
Sedan gjorde jag absolut ingenting under dagen mer än åt lunch och tittade på serier på datorn innan jag sov mellan 15-17 igen och vaknade i tid en kvart innan Kadir kom hem.
Några mornar så mådde jag så dåligt direkt när jag vaknade och satt en stund över toalettstolen.
På ett dygn så sov jag säkert 14-15 timmar totalt.
När jag åkte hem till Sverige vid jul så mådde jag bra. Då var jag runt vecka 8 och började känna mig som en människa igen.
Efter en heldag på stan så var jag rätt trött men överlag mådde jag bra. Några få gånger hängde jag även här över toastolen.
Däremot när jag kom tillbaka till Turkiet igen så började jag må dåligt.
Jag hade jättesvårt för att äta maten och kunde inte tugga och svälja något alls knappt.
Soppa och lätta sallader eller piyaz gick jättebra, men kyckling som vi äter väldigt ofta har jag fortfarande problem med. Det växer i munnen på mig.
Efter några veckor började jag också må dåligt på morgonen igen och ett par gånger så hängde jag över toastolen innan frukost igen. Jag som trodde det hade gått över när man kom till den magiska vecka 13.
Men som sagt var, förutom uppsvllen mage, extrem trötthet och att kräkas upp gallan på morgonen ett par gånger så har jag hittills mått otroligt bra till skillnad från många andra som kan må riktigt skit.
Senaste megalånga promenaden som jag och Kadir gjorde i Side för ett par veckor sedan gjorde mig såklart trött. Men jag lyssnade hela tiden på min kropp och jag känner av när det blir för jobbigt och måste sakta ner eller ta en paus.
Ja, och här är vi nu 3 månader efter att jag fått reda på att jag och Kadir ska ha barn i sommar.
Ni som fullkomligt avskyr sånt där bebis snack, graviditetssnack, kärleksnack, lyckliga moln och annat gulligull får nog sluta läsa min blogg framöver. För det är vad mitt liv kretsar om.
Också familjen såklart. Det är så skönt att bara kunna tänka på annat vissa stunder, att tänka på framtiden utan att skämmas samtidigt som jag befinner mig på sjukhuset dag som natt för att vara med mamma varenda sekund.
Men den biten, den kommer jag knappt skriva om här. Nej, jag lever för dagen och blickar samtidigt framåt.
Kärlek till er alla!
Dagarna kan ändras lite till och från och beroende på om det är morgon eller kväll.
Morgon förra veckan Samma dag, men kväll
En sak är säker nu iaf. Jag kan inte längre knäppa igen mina sista icke-slimmade jeans. Det är dags att köpa på sig ett par nya mammabyxor ifrån H&M innan jag sliter ut mitt första par därifrån.
Jag är verkligen en jeansmänniska och det är sorligt att jag har lagt undan 8 par där hemma som kommer kunna användas först i höst. Nu åker även dessa jeans dit och jag längtar tills det blir dags för leggings och tights.
Men mammajeansen gör att jag överlever ett par få månader till.
