Samtal och shopping!

Hejsan alla!
Nu är jag hemma i Axvall för att tvätta lite kläder, duscha och prata med Kadir på msn så att jag får se honom lite också.
Vi pratar varje dag i telefonen men det är så skönt att få se honom lite då och då. På telefonen kan man prata om allt men man ser inte den andra i ögonen där all sanning kommer fram.
Det blir ännu mer personligt och verkligt även om det är via en webbkamera.
 
Annars händer inte mycket hos mig. Jag och storasyster får dagarna att gå på sjukhuset tillsammans med mamma.
Vi har fått till en fin vardag med sköna rutiner tycker jag. Och allt känns väldigt bra, trots att allting är väldigt tråkigt.
Man måste se ljuset i det mörka tror jag. Vara glad för det lilla helt enkelt.
 
Besöket på mödravården i onsdags gick bra.
Vi pratade mycket först om hela min situation som jag befinner mig i och hon tog även upp det här med samtal hos kurator, vilket även finns på sjukhuset såklart, men eftersom jag också är i en helt ny och annan situation under det hela också gällande graviditet och barn så kan det vara bra att ha nummer till någon att kunna ringa och prata och ställa frågor ang. det också.
Jag frågade över något som har oroat mig också lite nämligen det här om barnet i magen kan ta skada när allting jobbigt, tråkigt och det händer. Jag vet ju själv att kroppen känns helt förstörd när något extremt jobbigt händer och man bara gråter dagarna igenom och vet varken ut eller in.
Men hon sa att så länge jag inte slutar äta eller blir helt apatisk så är det ingen fara.
Och även om jag ibland har känt mig helt apatisk under särskilda stunder då det har varit jobbigt så tänker jag alltid att jag måste skärpa till mig och ta mig framåt för barnets skull.
 
Annars pratade vi mycket om Side, eftersom barnmorskan hade varit där för några år sedan, vi gick igenom mina blodtester och allting var på topp men jag behöver köpa nya järntabletter eftersom de ifrån Turkiet är slut nu.
Och sedan pratade vi även om sjukdomar i släkten såsom diabetes, om det finns tvillingar i släkten etc. Som tur är så känner jag till Kadirs familj så pass att jag kunde svara från hans sida också.
Och slutligen gick vi igenom nästa besök hos barnmorskan vilket blir i slutet av Mars, flygförbudet för min del och även det bästa av allt:
Ultraljud på måndag. Jag längtar redan massor efter att få se den där inne igen.
 
Jag och storasyster handlade lite inne i stan efteråt.
Jag handlade första bebiskläderna, tights, tröja och byxor (eftersom jag bara har ett par som jag kan använda numera) och vi avslutade det hela genom att handla med oss var sin jättegod smörgås ifrån nyöppnade Subway inne på Commerce i Skövde.
 

Hur söt är inte dessa pyjamaser? 149 kr på H&M
 
Storasyster tog en bild i morses på mig i min nya tröja, också den ifrån H&M 99 kr.
Passar ett tag till sen tar jag fram den i höst igen.
 

Inskrivning på mödravårdcentralen!

 Idag är det onsdag och jag har inskrivning hos barnmorskan i Skövde på MVC.
Min doktor i Turkiet, en manlig sådan, är skitcool och när jag har varit på kontroll där så pratar (eller rättare sagt skriker) han om Isaksson, den svenska målvakten så att alla andra gravida kvinnor och oroande män också hör.
Eller så ropar han ”Ooohhh Viikiiing”
Och han blandar lite turkiska, engelska och tyska när han pratar med mig.
Men trots allt detta så är jag väldigt bekväm med att gå dit varje gång och jag riktigt längtar dit inför varje besök.
Därför var det lite svårt att ställa om sig, skriva in sig och träffa barnmorska i Sverige men eftersom jag kanske blir kvar här i Sverige till Mars-April någon gång så känner jag att jag måste ha lite koll på mig själv och min kropp.
Innan mitt flygförbud som gravid går ut så kommer jag flyga tillbaka till Turkiet och alltså föda barn där.
 
Jag känner att innan och efter graviditeten så vill jag vara hemma och jag känner mig inte hemma-hemma på det sättet här i Sverige och i huset här. Det är inte som när man var ung och tonåring längre utan mitt hem, min säng, mitt kylskåp och allt det där är hemma i Turkiet.
Och sedan måste man komma ihåg att det är inte bara JAG som ska ha barn utan jag och Kadir.
Kadir är minst lika delaktig och ansvarig för allting som jag är och jag skulle aldrig låta han inte vara med när hans första barn föds.
Han kan självklart komma hit till Sverige men då måste han ha papper för visum och det gör man inte på en dag direkt. Sedan kan han stanna i 3 månader och möjligvis få förlängt 3 månader till. Men eftersom vi har precis köpt en lägenhet och dessutom kommer ha en mindre inkomst i år så är det extra viktigt att han jobbar och kan försörja sin familj sen.
Och som jag skrev tidigare så är jag väldigt bekväm med min doktor i Turkiet.
 
Hoppas ni får en bra dag! Detta är ett förinställt inlägg så jag återkommer om några dagar igen.
 

Från början

Ska vi ta allting från början? Hela den här gravidgrejen chockade oss och kanske några av er också.
Fast jag menar…ny lägenhet….förlovning….vad kommer sen? Bröllop och barn såklart.
Nu blev det dock i en lite annorlunda ordning.
 
Jag minns det som igår när jag, Sandra och Belma köpte glass innan jag skulle börja jobba och jag säger till Sandra ”Herregud, jag kanske är gravid. Min mens har inte kommit än”
Sandra är, efter snart 3 års vänskap, väldigt van vid den här meningen ifrån mig. Jag brukar oroa mig i onödan hela tiden om allt.
Men när Sandra frågar HUR sen jag är och jag börjar räkna 1..2…3…4..5..dagar kanske…
Så inser jag att det är nu jag borde vara orolig.
Några dagar senare gick Kadir och jag efter jobbet och köpte ett test. Testet visade den fredagsmorgonen positiv och jag skakade i chock och frågade Kadir om jag verkligen läst av det rätt.
Morgonen därpå köpte jag ännu ett nytt. Även detta visade positivt och jag kände mig ganska så övertygad.
Men vi åkte till doktorn på måndag för att VERKLIGEN få det hela svart på vitt genom ett blodtest.
Svaret skulle komma 2 timmar senare och det var den längsta tiden i mitt liv. Vi åkte hem och pratade om allt ang. barn. Vi har pratat om barn tidigare väldigt mycket men jag tror att vi båda ville veta till 100% vart vi hade varandra. Precis just nu.
Och på något sätt visste vi att även detta test skulle visa sig vara positivt även om vi inte riktigt kunde tro på det än.
 
Sedan åkte vi tillbaka till sjukhuset och där berättade doktorn på turkiska att jag var gravid och 3 sköterskor nickade instämande och log.
Jag visste inte om jag hade hört rätt men under tiden som doktorn skrev ut recept på multivitamin och järn till mig så tittade Kadir på mig och nickade.
Ehh…jahaappp…jag är alltså gravid.
 
Detta var i början på November och jag jobbade fortfarande. Det var skitsvårt att inte låta bli att le varje gång jag tittade på Kadir i butiken. Och varje morgon gick det bra att knäppa byxorna. Men efter varje lunch fick jag lov att knäppa upp dom i smyg för att få någon luft. Tarmarna ändras om och magens svullnar upp så i början.
 
 
När jag slutade jobba så kände jag direkt av första jobbiga tiden som gravid. Jag var trött konstant i två veckor, och jag sov konstant i två veckor. Jag kunde inte komma upp på morgonen och göra frukost och dom gångerna Kadir gjorde det så åt jag sovandes och gick sedan och la mig och sov i 2 timmar till efter att Kadir hade åkt till jobbet.
Sedan gjorde jag absolut ingenting under dagen mer än åt lunch och tittade på serier på datorn innan jag sov mellan 15-17 igen och vaknade i tid en kvart innan Kadir kom hem.
Några mornar så mådde jag så dåligt direkt när jag vaknade och satt en stund över toalettstolen.
På ett dygn så sov jag säkert 14-15 timmar totalt.
 
När jag åkte hem till Sverige vid jul så mådde jag bra. Då var jag runt vecka 8 och började känna mig som en människa igen.
Efter en heldag på stan så var jag rätt trött men överlag mådde jag bra. Några få gånger hängde jag även här över toastolen.
Däremot när jag kom tillbaka till Turkiet igen så började jag må dåligt.
Jag hade jättesvårt för att äta maten och kunde inte tugga och svälja något alls knappt.
Soppa och lätta sallader eller piyaz gick jättebra, men kyckling som vi äter väldigt ofta har jag fortfarande problem med. Det växer i munnen på mig.
Efter några veckor började jag också må dåligt på morgonen igen och ett par gånger så hängde jag över toastolen innan frukost igen. Jag som trodde det hade gått över när man kom till den magiska vecka 13.
 
Men som sagt var, förutom uppsvllen mage, extrem trötthet och att kräkas upp gallan på morgonen ett par gånger så har jag hittills mått otroligt bra till skillnad från många andra som kan må riktigt skit.
Senaste megalånga promenaden som jag och Kadir gjorde i Side för ett par veckor sedan gjorde mig såklart trött. Men jag lyssnade hela tiden på min kropp och jag känner av när det blir för jobbigt och måste sakta ner eller ta en paus.
 
 
Ja, och här är vi nu 3 månader efter att jag fått reda på att jag och Kadir ska ha barn i sommar.
Ni som fullkomligt avskyr sånt där bebis snack, graviditetssnack, kärleksnack, lyckliga moln och annat gulligull får nog sluta läsa min blogg framöver. För det är vad mitt liv kretsar om.
Också familjen såklart. Det är så skönt att bara kunna tänka på annat vissa stunder, att tänka på framtiden utan att skämmas samtidigt som jag befinner mig på sjukhuset dag som natt för att vara med mamma varenda sekund.
Men den biten, den kommer jag knappt skriva om här. Nej, jag lever för dagen och blickar samtidigt framåt.
Kärlek till er alla!
 
Dagarna kan ändras lite till och från och beroende på om det är morgon eller kväll.
 
 
Morgon förra veckan                                                           Samma dag, men kväll
 
En sak är säker nu iaf. Jag kan inte längre knäppa igen mina sista icke-slimmade jeans. Det är dags att köpa på sig ett par nya mammabyxor ifrån H&M innan jag sliter ut mitt första par därifrån.
Jag är verkligen en jeansmänniska och det är sorligt att jag har lagt undan 8 par där hemma som kommer kunna användas först i höst. Nu åker även dessa jeans dit och jag längtar tills det blir dags för leggings och tights.
Men mammajeansen gör att jag överlever ett par få månader till.
 

 

Jag bär på en hemlighet!

I alla denna tragedi, sjukhusbesök och sorg så går jag och bär på en hemlighet.
En hemlighet som mamma har vetat om ganska så länge nu.
Hon ska bli mormor i början av juli.
Och jag och Kadir ska bli föräldrar till vårat första barn.
 
Det kom som en chock för oss alla men det har samtidigt varit välkomnat från första stund.
Och början av juli….ja, det är då den varmaste tiden börjar i Side och sedan har vi även augusti också efter det.
Men när vi har flyttat in i våran lägenhet, om inte tidigare, så ska två ac installeras och jag tror att jag kommer klara det väldigt bra. Genom att hålla mig inomhus så mycket det bara går.
Och hitills har jag mått nästan oförskämt bra. Hängt några gånger över toastolen innan frukost och sovit både förmiddagar och eftermiddagar.
Sedan dag ett så har Kadir passat upp på mig, låter mig inte lyfta någon ved in i lägenheten eller ens lyfta vårat matbord i vecka 7 ens. Och han är med och ser alla småklipp och hör om all info mina 4 gravidappar på telefonen talar om. Haha.
 
Så när jag är som mest ledsam så finns det också en påminnelse om en framtid hela tiden.
Och som en vän till familljen sa ”trots allt detta tråkiga så strålar det lite extra om Louise”
 
Idag är det den blivande pappans födelsedag. Hipp, hipp, hurra till världens bästa man!
 
 
Detta är en ultraljudsbild från att jag var i vecka 13.
Nu är jag i vecka 18 och man kan knappt ana en mage på mig. Möjligtvis om jag har någon tight tshirt på mig men på bilder eller i verkligheten så kan man inte misstänka mer än ”en semla för mycket kanske”