Luciafirande i Turkiet!

Igår hade vi luciaövning hemma hos oss. Ja, det är vad man skulle kunna tro i alla fall. Fast egentligen var det bara en ren tillfällighet. Vi firar lite jul hos oss den 24:e här i Turkiet men lucia har jag nog aldrig firat här. Det tror jag inte att jag gjorde när jag bodde i USA heller. Fast det är 8 år sedan nu så jag kanske bara inte minns. Minnet är bra men kort, ibland.
Vilket fall, på kvällen hade vi Kadir´s kusin, Kadir (Ja, dem har samma namn…) på besök hos oss och jag lagade turkisk middag och serverade te efteråt. Sedan åkte dem båda Kadir:arna (höhöhö) iväg och jag, Adem och Esma hade disco i vardagsrummet. Efter lite härliga barnsånger på tv:n från youtube så kom några jullåtar också. Passande eftersom det är lucia idag. Adem dansade loss till dem med och sjöng med allt vad han orkade och kunde.

Jag filmade ett litet klipp och la ut på min instagram igår kväll. Här nedan kan ni se den. Så nu har vi iaf tränat på lucia. Nästa år kanske vi kör all in och firar även det.

 

Kläder på morgonen!

Det regnade som sagt igår kväll och imorse när vi vaknade så var det en nästan lite krispig känsla både inne och utomhus. Jag fick känslan av försommaren i Sverige när vi vaknade vid 6-tiden idag . När det nästan är frost på morgonen men blir varmt, i svenska mått, under dagen. När jag var liten och skulle gå till skolan på morgonen och det var lite kallt fast ändå inte kallt så att man frös. Den känslan var det idag på morgonen när vi vaknade tycker jag. Temperaturerna hade gått ner till knappt 12 grader i natt utomhus, lite skillnad från de 17 grader vi annars brukar ha. Jag har tagit fram vårat duntäcke nu, det där som jag tog med mig från Sverige i somras. Så vi har sovit riktigt gott i natt och Esma vaknade nog bara en gång tror jag. Undra bara vad vi ska ha när det blir ännu kallar sen. Men då har vi våran braskamin som värmer oss under natten.

Adem är glad och energisk för att åka till förskolan på morgonen. Vi tjatar inte om att vi ska dit, just ifall att han kommer säga att han inte vill som han gjort förut. Men han har inget emot att åka dit utan tycker det är kul varje gång vi ger oss iväg på morgonen.

Min fina lilla kille. Idag var han klädd i kläder från H&M vilket inte är helt ovanligt. Kläderna han har på sig på förskolan ska vara sköna och bekväma, lätta att röra sig i, varken för varma eller för kalla och sedan är det ett plus om han tycker dem är fina. Idag kollade han sig i spegeln och sa ”fint”
Jag bestämmer vilka kläder han ska ha på sig på morgonen och han har nog aldrig sagt emot eller vägrat ta på sig något plagg. Han bara gör det och det är skönt att inte behöva ha någon fight över det. Och så länge det fungerar bra så bestämmer jag vad han ska ha på sig. Skulle han däremot säga ifrån eller vilja ha något annat på sig så får han ha det. Och skulle vi handla kläder tillsammans så får han gärna gå runt och välja så länge priset är rimligt. Men än så länge så är han inte intresserad utav det.
När han växt ut sina kläder så går dem vidare till Esma så länge dem är hela och rena. Så om ungefär 3 år kanske ni får se Esma i kläderna här nedan. Så länge hon inte säger emot det vill säga.

Ni läsare med barn i förskola-skol-åldern, vem bestämmer över klädinköpen? Och är det du eller barnet/barnen som bestämmer vilka kläder hen ska ha på morgonen?

Adem förskola Adem morgon

Gladare men hostar!

Idag lämnade jag av en glad och energisk Adem på förskolan. Den känslan av att ena dagen ha en orolig, ledsen kille på morgonen till att ha en glad och uppspelt kille som springer fram till förskolans entré är riktigt skön.
Jag blir så himla glad i hela kroppen.
Tyvärr, när jag hämtade Adem idag så var han inte lika pigg, men fortfarande väldigt glad.
Men när vi kom hem så märkte jag av att han hostade riktigt mycket och mådde inte helt 100.
Ni som läst min blogg under året vet att både Adem och Esma har varit sjuka i omgångar.
Framför allt så är det slemhosta eller rethosta som de har haft och vi har varit hos olika läkare sen i våras och alla har konstaterat samma sak.
Bronkit, eller luftrörskatarr som det också heter.
När vi var i Sverige så mådde Adem bra men Esma hade en rejäl slemhosta. Men efter 4 veckor så försvann den och barnen har varit friska.
Nu när förskolan började så började också hostan igen vilket är väldigt vanligt. Att barnen drabbas av olika sjukdomar alltså.
Det nästan hör till när det kommer till förskola och barn som umgås intenstivt i grupp.
 
Nu ikväll har vi haft besök här hemma. Jätteroligt och massa kul för oss alla, jag ska berätta mer om det senare, men Adem har i alla fall mått bra. Bättre än när han kom hem från förskolan.
Han kanske helt enkelt hade fokus på något annat, eller andra och därför kom hostan av sig.
Vi åt och drack alldeles för mycket av det goda men det får man göra när man har besök tycker jag. Även om det är mitt i veckan.
 
Håll nu tummarna för att Adem snabbt mår bättre, att hostan dämpas och försvinner omgående och att Esma slipper bli drabbad denna gång.
Vi vill avsluta de sista 3 månaderna med att vara friska. Och kan ni förstå, om tre månader så är julen över och det är dags att fira in det nya året.
 
Idag har Adem klippt med sax på förskolan berättade han för mig.

När lämningen på förskolan inte känns bra!

Idag kändes det inte alls bra att lämna Adem på förskolan. Han sa redan i helgen att han ville inte dit utan ”imorgon förskolan”
Men idag ville han inte dit och han blev ledsen redan hemma. Han hade några sådana dagar förra terminen med och jag slutade därför att prata om förskolan, vi slutade att titta på bilder därifrån, sluta prata om vad han hade gjort där och pratade inte om heller om barnen när jag kände att han inte ville dit.
De dagar som han ville dit så pratade vi mycket om förskolan och han var energisk och hade mycket att berätta.
 
Som ni kanske minns så var han jätteglad de sista dagarna på förskolan förra terminen. Han sprang dit varje dag och var som bytt vilket alla tyckte var jättekul.
Klart att man vill lämna ett barn som är glad och klart att pedagogerna tycker det känns bättre och lättare att ta emot ett barn som är glad och inte gråter.
Men idag var alltså en dag då Adem grät och jag har tidigare funderat på om jag ska ha honom hemma dessa dagar. Men efter att ha pratat med olika, utbildade pedagoger i Sverige så har jag kommit fram till att det blir inte ”bättre” för att ha jag har honom hemma. Om han inte verkligen vill eller för att han är sjuk.
Man kommer oftast inte undan de lite sämre dagarna ändå, de hör helt enkelt till.  
Han har kul på förskolan, är jätteglad när jag kommer, äter, sover och leker med alla barnen under dagen.
Det är väl bara något på morgonen som gör att han inte vill, att han blir ledsen och så fort han är i sin grupp och igång i leken så är allt bra igen.
 
Idag gjorde vi som alla andra dagar. Jag parkerade och tog ut Adem först från bilen. Esma sitter kvar i sin stol under tiden.  
Sedan pratar vi en stund, jag förklarar att jag kommer och hämtar honom om ett tag när han har lekt med sina kompisar. Som Daniel Tiger brukar säga ”Vuxna kommer tillbaks”
Ibland brukar jag fråga om han vill klippa och klistra me de andra barnen eller om han ska gunga utomhus idag.
Jag berättar att jag älskar honom och sen kramas vi. Adem tycker om sin ryggsäck väldigt mycket och blir glad över att ha den på sig.
Han var lugn och glad efter att vi hade pratat på parkeringen så jag tog ut Esma och vi går till entren.
Hans fröken möter oss och Adem kramar henne men blir ändå ledsen. Det är klart att det känns men jag känner mig också otroligt lugn med att lämna honom där.
Hans pedagog är ny för i år men otroligt snäll, omtänksam och framför allt närvarande.
Adem blir aldrig hysteriskt ledsen eller skriker utan mer ledsen utan tårar många gånger. Idag var det med tårar och då blir det mycket jobbigare att lämna tycker jag.
När de går iväg till Adems klassrum så kollar jag och Esma på tvkamerorna på tvmontern som de har.
Där ser jag att Adem har fått ta på sig sina innetofflor och sätter sig med sina kompisar och börjar leka med dem andra barnen ganska snabbt. Han är med i gänget och han är med i leken.  
Det är svårt att se ansikten ordentligt på tvmontern men det ser ut som att han är glad.
Det är bara förberedelserna på morgonen, resan till förskolan och avlämningen som kan ibland vara jobbig för honom.
Och jag tror detta är ganska så vanligt framför allt på måndagar för många barn, och föräldrar.
Vi har det inte stressigt på morgonen, äter frukost även hemma i lugn och ro och försöker göra som vi alltid gör oavsett om det är vardag eller helgdag.
 
Men jag tror att imorgon, onsdag eller kanske fredag så kommer Adem vara energisk och vilja åka till förskolan snabbare än vanligt och det är väl så med alla oss människor
-Vissa dagar är och känns det bara bättre eller sämre än andra dagar helt enkelt.
 
 

Flerspråkiga barn!

Som många flerspråkiga barn så pratar Adem alla tre språken (Svenska, Turkiska och Engelska) dagligen men lite av allt istället för mycket av ett språk.
Innan vi åkte till Sverige så pratade han överlag mer ord med turkiskan och jag upplevde det som om han förstod mer på turkiska än på svenska. Även om han inte alltid svarar vid tilltal.
Vilket inte är så konstigt, han får ta del av turkiskan på ett helt annat och större sätt än svenskan hemma i Turkiet.  
Svenska pratar han med mig, ibland med okända människor i Turkiet eftersom han inte riktigt vet att alla faktiskt inte talar svenska och han använder mer meningar i svenskan. Medans han använder mer ord i Turkiskan.
Engelskan hänger på som ett tredje språk för honom. Han rabblar hela alfabetet på engelska varje dag, flera gånger per dag och han kan även räkna från 1-19 på engelska.
Vilket jag är väldigt imponerad och stolt över. Det är mycket för en treåring att hålla reda på men han klarar det så bra.
Han kan även många ord, färger och uttryck som ”sky is blue” på engelska.
 
Efter knappt 5 dagar i Sverige så märkte jag en stor förändring med Adem. Han talade mycket mer svenska.
Enda turkiskan han får här under dessa veckor är om det visas något nyhetsinslag på tvn.
Jag talar mycket mer svenska med Adem här än vad jag gör i Turkiet. Jag själv blir påverkad av turkiskan där och använder mycket mer turkiska ord när vi är på turkisk mark.
Men det ska jag försöka att sluta med nu eftersom Adems svenska har blivit så mycket mer och utvecklat dessa veckor.
Och det är jättekul att höra honom prata så mycket mer nu. Jag börjar redan tänka på nästa gång vi åker till Sverige, förhoppningsvis nästa år, då hoppas och tror jag på en ännu mer utveckling i det svenska språket för Adem. Och kanske Esma med.
 
Jag tror också att det lossnar mer och mer i alla språk för Adem eftersom han blir äldre, vilket betyder att han kanske kommer prata mer turkiska när vi är i Turkiet igen.
Och när han börjar förskolan igen. Där pratar de bara turkiska. Ingen engelska om vi föräldrar inte väljer att ta extralektioner i engelska för honom. Men det kommer vi inte göra.
Han är dels för liten och jag tror att han lär sig mycket bättre och mer från youtubeklippen som han får titta på. Så mycket som han redan har lärt sig där ifrån.
Där är det dessutom ”ren” engelska med amerikansk eller engelsk accent där den som talar oftast har det som modersmål eller är uppväxt i respektive länder.
 
När det kommer till språk så ”ska”, ja om man vill alltså, föräldrarna tala sitt modersmål. Jag ”ska” egentligen inte tala turkiska med barnen eftersom jag är osäker på rätt uttryck och uttal ibland.
Nu gör man som man vill men jag försöker verkligen hålla mig till svenska så mycket jag kan. Medans Kadir nästan bara talar turkiska med barnen.
”ska” betyder alltså att det är rekomenderat men som sagt, alla föräldrar och människor gör det som passar dem själva bäst. 
 
Jag tror jag har fler läsare med flerspråkiga barn. Hur gör ni i eran familj? Vem talar vad med barnen och hur ser barnens språkutveckling ut?
 
 
Adem på Liseberg i lördags. När vi stod i kön till de olika åkattraktionerna så sa Adem ”Hej hej!” till flera av barnen. Han tyckte det var jättekul när de svarade tillbaka.
Innan brukade han alltid säga Merhaba till människor han träffar på, vilket betyder hej på turkiska. Men det är inte riktigt någon som svarar på det här i Sverige. Hej däremot svarar flera på. 

Förskolestart!

Är det något jag ser fram emot just nu är det Adems förskolestart. Det låter ju faktiskt lite tråkigt egentligen, för han går långa dagar och jag kommer sakna ihjäl mig när han är borta.
Men det är så kul att se han glad och framåt samtidigt som jag tydligt kan se hur han utvecklas som människa på väldigt många plan när han är med andra barn.
När han började i våras så kunde jag efter knappt en vecka till och med se hur han gick annorlunda i våran trappuppgång. Han gick inte längre ett steg i taget utan tog varannan fot på varannat trappsteg.
Hans förskola har flera våningar i byggnaden han går i och han hakade väl på hur de andra vuxna och de äldre barnen går i trappan. Som så mycket annat.
 
Jag ska vara ärlig och säga att jag är aldrig och har aldrig varit en ”lek mamma” eller ”pyssel mamma”
Jag sitter 5 minuter och leker med tåget eller målar i 10 minuter men sen blir jag rastlös.
Att stå på en lekpark och titta på går mycket bättre.
Vilket är lite komiskt eftersom jag också har varit au pair åt tre barn i åldrarna 4-7 år. Men å andra sidan hade de för mycket aktiviteter på veckorna så de ”hann” aldrig riktigt leka så mycket.
 
 
Därför ser jag också fram emot Adems förskolestart eftersom jag vet att han får pyssla och leka på ett hel annat sätt än när han är hemma.
 
Jag har alltid sagt dagis när jag talar om förskolan med mina vänner och bekanta. Jag är själv utbildad barnskötare och jag vet hur viktigt det är att faktiskt säga förskola, men det har aldrig kommit naturligt för mig att säga förskola.
Jag är lite slarvig av mig och att säga dagis är slarvigt. Föris är inte heller korrekt utan en förkortning av förskolan som många idag säger till sina barn. Aldrig ett ord jag har tanke på att använda dock.
Men en sak tycker jag är vitkigt. Och det är att lära Adem och Esma de rätta orden från början.
Dem har turkiskan överallt i sin vardag och de får höra och lära sig massa olika uttryck och slangord på turkiska framför allt.
Men svenskan är ganska så begränsad för dem. Den lär dem sig ifrån mig, mina vänner när vi umgås och från barnprogram och serier.
Sitter jag då och lär Adem att säga dagis eller ännu värre, föris, så kommer han aldrig att lära sig det korrekta ordet förskola som det faktiskt heter. Eller så lär han sig det framöver, kanske om några år.
Det heter ”egentligen” inte dagis idag. Det ordet ändrades 1998 i samband när läroplanen för förskolan tillkom, LPFÖ.
När jag talar med vänner och bekanta så börjar jag alltid med att säga förskola. Skulle dem använda sig av ordet dagis så gör jag det med.
Och jag skulle aldrig gå in och rätta någon annan om de använde ordet dagis. Eller föris.
Inte om de använder ordet till mig, i vår konverastion eller till sina barn. Däremot vet inte Adem vad dagis är för något och frågar man honom om han vill åka till dagis så får man mest troligt inget svar.
Frågar man om han vill åka till förskolan så vet han vad det är och svarar för det mesta med ett glatt ”Jaa!”
Jag kommer utveckla vårat språk ju äldre han blir och jag lär honom idag olika ord som kan betyda samma sak. Men eftersom förskolan är en ganska ny grej för honom, och för oss eftersom han började i våras så kommer jag inte blanda in massa nya ord för den platsen.
Idag säger vi förskolan och om 4 år så kanske han har lärt sig att det finns fler ord som man kan använda men grundordet är förskola.
 
 

 Med förskola så kommer, tyvärr, en massa nya bacieller. Vi har haft en skitjobbig vår och försommar med just detta men nu är framför allt Esma äldre och jag tror och hoppas verkligen att vi fixar dessa bacieller bättre.

Och vi är nog ännu mer förberedda på dessa bacieller som kommer drabba oss.
 
En sak som jag såg fram emot med denna resa till Sverige var just att kunna få andas ut lite, vilket jag verkligen har fått göra.
Det var för mycket för mig och jag var på bristningsgränsen med det mesta innan vi åkte till Sverige. De sista veckorna så längtade jag så otroligt mycket att bara få komma iväg, få andas lite frisk luft och känna lite svala temperaturer.
Men jag har verkligen kunnat få slappna av och vila ut även om det inte betyder just att sova ut eller sitta i soffan en hel dag. Men bara få vara ute med barnen och inte tänka på att det är alldeles för varmt, för stark sol och barnen som är sjuka det är vila för mig.
Andas in, andas ut. Det har jag kunnat göra här i Sverige och nu känner jag att jag har energi för att ta mig ann hösten i Turkiet igen.
 
Nu börjar jag dessutom få lite hemlängtan. Vi har det jättebra här i Sverige och det enda vi väntar på nu är att mitt körkort ska komma. Sedan kan vi återvända till Turkiet, vårat hem och min man igen.
Som vi saknar honom. Vi pratar nästan varje dag och barnen skiner upp. Jag skickar massa bilder och videos till honom och han saknar barnen, och mig.
Det måste vara jättetomt för honom.
Inom kort så kommer vi boka resa till Turkiet och den 19 September så är det förskolestart igen.
Det ser vi fram emot. Fast jag kommer sakna Adem massor när han inte är hemma. Min stora, lilla pojke.
 
 

 
Alla bilder i detta inlägg är från Adems förskola i våras. De har gjort massa pyssel under förra läsåret och på avslutningsdagen så visade barnen även upp en sång med rörelser som de övat på, för oss föräldrar.
Adem var nog den som inte missade en enda rörelse, hade gunget i benen och verkligen tog i
både i sång och i rörelserna. Något av det roligaste och finaste jag har sett.

Adem 3 år!

Ännu ett år har gått. Fullt av överraskningar, upptåg och lärdom. Adem har lärt mig att det bästa som finns är våra barn. 
Så idag har vi firat Adems 3 års dag. För han är vårat liv och det bästa som finns. 
Och det vill jag fira. 
 
 
 

Adems lilla hyss!

Så…Här kommer nästa historia från dagen. 
 
När man kommer hem till oss så har vi hallen sedan kök, vardagsrum och extrarum till höger. Och sedan en dörr till vänster och rätt fram där så kommer man till ena badrummet och sedan till sovrummet precis brevid. 
Vi har egentligen inga nycklar till rummen ifall någon får för sig att låsa och bli fast…
Ikväll åt Adem, Esma och jag middag i vardagsrummet som vanligt och Adem sa tack för maten medans jag och Esma fortsätter att äta klart. 
Adem går iväg och leker lite för sig själv precis som han brukar göra. Jag hör någonstans i bakhuvudet hur han stänger en dörr, vilket inte är helt ovanligt.  
När jag sedan går och kollar vart han är så inser jag att han har stängt dörren som leder till badrummet och sovrummet. 
OCH vridit om nyckeln som vi tydligen har där!! 
Jag tänker direkt att om jag brusar upp så kommer det att göra Adem nervös. Så med en mjuuuk och lugn röst så säger jag till Adem att öppna dörren. 
Han rycker i handtaget och förstår att det inte går. Inga problem, han är fortfarande lugn. 
Jag försöker få Adem att förstå att han ska vrida om nyckeln. Men det går sådär, i början sa han bara okej men sedan försökte han utan resultat. 
Hela tiden går han ifrån dörren och leker med annat så jag sa både att vi skulle dricka äpplejuice och åka till babaKadir i butiken. 
Allt lockade men det var inget som fick Adem att förstå hur och att han skulle vrida om nyckeln igen. 
Nyckeln som inte satt i dörren för 3 veckor sedan,  3 månader sedan och de senaste 3 åren. Men tydligen precis just idag. 
 
Jag försöker med allt för att få upp dörren men det är hopplöst. Tack och lov så står inte Adem och gråter på andra sidan utan är coollugn som alltid. 
Jag drar mig för att ringa Kadir. Han fastar, har varken ätit eller druckit något sen kl 05 och detta var ungefär 45 minuter innan solen går ner och fastan bryts igen. 
Det var inte riktigt rätt tidpunkt men tillslut var jag tvungen att ringa och han fick åka hem och hjälpa oss. 
 
Han var nog också stressad i början att Adem var ledsen och rädd men när han inser att Adem är okej så blir Kadir mer lugn också. 
Han försöker få Adem att han ska vrida om nyckeln eller ta ut nyckeln ut hålet men ingenting går. 
Tillslut tat Kadir en mejsel och lyckas få ut nyckeln på Adems sida som i sin tur tar den och ger oss under dörren genom dörrspringan. 
Och vi kan låsa upp. 
 
Ut kommer en nöjd Adem som är jätteglad över att se Kadir hemma. Men han åkte till jobbet igen och jag la bort varenda nyckel i lägenheten. 
 
Imorgon blir Adem 3 år. Han har under dessa tre år gjort ganska så lite hyss. Han har lärt sig att säga nej och inte lyssna på mig men aldrig några direkta, stora hyss och påhitt.  
Så jag är lite nervös. Var detta hyss, att vrida om nyckeln i låset ett kanske ”avslut” på 2 år-året. Imorgon går vi in på året som treåring.  
Eller….var detta bara början på vad som komma skall. En treåring som kommer fortsätta att säga emot sin mamma hela tiden OCH dessutom….gör sånt man absolut inte får göra. 
Jag är rädd för det sistnämnda. Att detta bara var början. 
 
Adem min Adem, världens goaste,  tokigaste och finaste pojke. 
 

Lika olika?

Jag tycker att det är kulatt jämföra våra barn både i utvevklingsstadie men framför allt utseende. 
När det kommer till utveckling så handlar det inte om vem som gjorde vad först. Det får aldrig bli eb tävling mellan dem båda så länge det inte är i form av lek och då i deras nivå. 
Esma får ärva mycket kläder från Adem och igår hade hon på sig kläder som han hade vid ungefär samma ålder. 
Kläderna kommer från HM (såklart) och byxorna, sweatshirt byxor i mjukt material,är absolut favoriten. 
Jag hoppas att de kommer finnas när H&M öppnar i Manavgat snart. 
 
Utseendemässigt så är Adem och Esma många gånger väldigt lika varandra. Men annars så är de ganska olika när de kommer till mat, sömn etc. 
Vad tycker ni? Är dem lika varandra på bilden här nedanför? 
 
 

28 grader I skuggan, varmt och kallt!

28 grader i skuggan, det är vad vi hade som högsta temperatur idag. Just då hade vi kommit in från utelek och det var ganska så skönt att vara inne när det var som varmast. 
Tacka vet jag sol och fint väder men jag lär mig mer för varje år att vara försiktig i solen. Förra året gick det väldigt bra men då var jag också extra nogrann med mat, vatten och tiden på dygnet efetrsom jag var gravid då. 
I år får jag vara extra noga med att Esma klarar värmen som är så liten och självklart Adem också.  
 
Vi var iaf ute idag och kastade boll. Jag gjorde lunch tidigt så att vi kunde vara på vårat gräsområde i skuggan där det är svalt och skönt. 
Vi tog en promenad till våran market också och köpte en liten, liten chokladbit var. Bara för att hitta på något annat och få promenera lite även om det bara är över vägen och en liten bit till. 
Esma sov i bärselen under tiden och Adem höll mig i handen och gick närmast vägkanten. 
 
Igår sjöng och pratade de om varmt och kallt på tvn och jag fick plötsligt en idé om att prata med Adem om detta. 
Han säger ofta ”oohhh varmt” eller ibland ”sicak” som det heter på turkiska. Varmt alltså. 
Så jag tog fram två skålar och fyllde de med vatten. Den ena ganska så varm men ändå tillräckligt svalt för att vi ska kunna stoppa fingrarna i eller hela handen.  
Den andra med kallt vatten och ett par isbitar i för att det verkligen ska kännas kallt.  
Sedan satte jag mig med Adem och bad han känna i vattnet, en i taget och förklarade samtidigt att den ena var kall och den andra var varm. 
Jättepedagogiskt, jag vet. Haha. Det var iaf kul att se hur Adem reagerade på att de var olika. 
Det är klart att han har känt på varmt och kallt innan men det blir en annan sak om man sitter ner och känner och pratar om det samtidigt. 
Och Adem tyckte nog att det var lite kul och kunde koppla det till tvprogramet trots att de och jag talade olika språk men om samma sak. 
 
 

Spädbarnskolik!

När Adem var nyfödd så var allting nytt för mig och Kadir och trots att jag hade läst massor och försökt förbereda mig på att bli mamma så lär man sig under tiden bebisen har kommit, växer och blir större.
Alla barn är unika och den eller de som spenderar mest tid med bebisen, oftast föräldrarna, lär sig tyda bebisens signaler först och bäst.
En sak jag hade läst om, och som verkade extremt jobbigt var kolik. I mina öron så lät det hemskt och något jag verkligen inte ville skulle drabba oss. Allra minst vårat barn.
Men jag var lite dum att inte läsa på om det ordentligt. Det insåg jag ett halvår senare då Adems kolik var borta och vi äntligen hade en bebis som var nöjd och glad om kvällarna. Flera av er läsare skrev tom att han kanske hade kolik och gav bra tips när jag skrev om skriken på kvällarna.
Det hela började ganska exakt 10 dagar efter att Adem föddes. Det har jag koll på för då hade Kadir börjat jobba och fick aldrig ”ta del av” den värsta tiden.
Och det började inte direkt med massa skrik utan det blev successivt blev mer och mer. Jag visste såklart att bebisar skrek och att bebisar behöver närhet. Men att skrika från kl 19-23 och ibland längre, konstant, nästan varje kväll är inget som ”alla bebisar gör” 
För våra barns del handlade koliken om magknip, som mer eller mindre de flesta bebisarna har de 4 första månaderna innan tarmarna är helt redo, som sker oftast på kvällarna i 3 timmar/3 dagar i veckan eller mer. Skriker de så ofta/mycket så kallar man det för kolik. 
Ungefär vart sjätte barn får kolik så det är ganska många barn och föräldrar som går igenom detta. 
Som tur är så finns det olika hjälp att få. Massage, akupunktur, magdroppar och olika sätt att hålla bebisen för att gör det lättare och skönare framför allt. Man kan också se till att rapa bebisen så ofta man kan efter att hen har ätit.
Har bebisen inte lyckats rapa på 5 minuter så kan man prova efter nästa måltid.
Med Adem så bar jag runt på honom, vyssade, lekte, klappa händerna, gjorde ljud med munnen, ja allt sånt där för att få han glad. Men istället lät han som om tåget hade kört över hans fot och jag skämdes för att grannarna skulle höra honom och tycka att jag var en dålig mamma.
Eftersom jag inte kopplade skriket med just kolik och att han då skulle skrika varje kväll kl 19-20 så lyckades jag aldrig förbereda middagen i tid.
Så det blev många middagar på stående fot, ibland ingen alls för att jag inte hade händerna fria och kunna göra någon mat och ibland blev det bränd fisk kl 22.30 med Adem helt utmattade och sovande i sitt babynest liggandes på köksbordet.
Vissa gånger skrek han så pass mycket att han tillslut blev helt illröd i ansiktet och nästan lila. Jag minns att jag tänkte flera gånger att han kommer tappa andan helt. Det var en hemskt känsla, både för mig och för Adem med såklart. Jag var livrädd.
Inte konstigt att jag var helt slut första tiden som mamma. Det är jag inte alls denna gång, långt ifrån.
Kadir kom hem vid 01 på natten från jobbet och tyckte att det var så tyst och lugnt i lägenheten. Han märkte aldrig av dessa tuffa kvällarna på samma sätt men han lyssnade såklart när jag berättade om det.
Tillslut hittade vi en bra barnläkare och förklarade detta för honom. Direkt sa han att Adem har antagligen gas i magen vilket gör att han får ont i magen, magknip. Och när de sker så ofta så kallas de för kolik när han skriker så.
Vi fick magdroppar och jag satte mig och googlade. Igenkännighetsfaktor var hög. Det var PRECIS detta Adem hade.
Eftersom Adem var strax under 3 månader redan så skulle nog magknipet ha tunnats ut mer allt eftersom ändå men vi märkte skillnad inom en vecka med magdropparna och det blev verkligen räddningen.
Jag blev som en ny människa, som en ny mamma.
Magdropparna vi fick utav barnläkaren heter sab simplex och finns runt om i världen. Hurvidare de finns i Sverige eller inte är jag osäker på.
Ett sätt att underlätta för magknipet är att låta bebisen på ligga på ditt knä med magen. 
Här under tiden jag och min syster åt våfflor. 
Innan Esma föddes så var jag lite rädd för första halvåret som tvåbarnsmamma. Adems första halvår var bra men det var också tufft och det hade satt sina spår.
Men första veckan med Esma gick jättebra och både jag och Kadir sa att detta var ju inga problem. Lika bra att skaffa fler barn.
Fast på skoj sa vi det såklart. Men så började kvällarna bli lite mer…tuffa.
Esma blev mer och mer ledsen och det var sällan jag hann att få iordning en middag när Kadir kom hem från jobbet vid 19 – tiden. Jag hade inte hunnit förbereda allting förens Esma vaknade och vägrade lämna min famn.
Tacka vet jag rester från föregående dag.
Ju mer dagarna gick ju mer märkte jag av detta mönster på Esma som Adem hade. Hon blev allt mer ledsnare på kvällarna och vi stod och vyssade för fulla muggar efter middagen.
Den här gången var Kadir hemma och fick uppleva en viss del av hur jag hade det med Adem. Så jag påpekade ganska så tidigt att detta inte är som det ska vara vilekt han höll med om.
Jag minns så väl att det var en fredag som vi började tala om kolik och att vi behövde magdroppar för henne.
Man skulle kunna åka till apoteket och be apotekaren ge oss någon sort men vi ville ha något bra, som faktiskt hjälper och bestämde oss för att träffa en läkare som kunde titta på Esma och konstatera hennes magknip och sedan skriva ner vad vi behöver.
Det var nog den längsta helgen i mitt liv och jag var så glad när det äntligen var måndag igen och vi åkte till sjukhuset. Mycket riktigt konstaterades det att hon hade mycket gas i magen, därav antagligen magknip också och eftersom skriket varade i flera timmar varje kväll så kallas det för kolik.
Vi fick magdroppar och märkte skillnad redan första kvällen, andra kvällen var också väldigt bra och jag jublade högt.
Tredje kvällen var vi tillbaka på ruta ett igen och det kändes skitjobbigt att ta ut segern i förskott. Men efter en vecka var vi på banan och jag jublade inombords av glädje.
Esma är idag 6 veckor gammal och vi har bra kvällar utan skrik förens vid 22-tiden. Då kommer det alltid en kvarts ihållande skrik och man märker att hon är övertrött.
Inga små ben som drar sig upp mot magen just då och inget ansiktet som blir helt rött av allt skrik.
Vid 6 tiden på morgonen brukar hon få ont och när vi vaknar vid 7 så ligger hon alltid och pruttar en hel del. Jag och Kadir har skrattat så många gånger åt detta sista tiden nu. En härlig start på morgonen.
Förutom magdroppar så brukar jag ge magmassage ett par gånger om dagen. Jag följer rörelserna som de gör i videon här nedanför i detta inlägg.
Jag ser också till att försöka rapa henne efter en del av måltiderna. Ibland glömmer jag och på nätterna låter jag hon få sova istället. Och jag med.
När jag ser att hon försöker fisa så hjälper jag henne att hålla benen i grodposition mot magen och lyfta lite på rumpan. Sedan sträcka ut benen. Ett par gånger upp och ned med benen så här så släpper det oftast.
Vi har också testat pysventil Windi som fungerade jättebra innan vi hade magdropparna. Nu har vi inte behövt använda det sen efter nyår men det är skönt att ha hemma i reserv.
Ett annat tips är att byta ut de oljebaserande d-vitamin dropparna man får från BVC och istället köpa vattenbaserade på apoteket. Många gånger hjälper även det en hel del.
Har du en bebis som skriker flera timmar varje kväll och drar benen upp mot magen så tveka inte att be om hjälp.
Från dina nära och kära och kanske en barnläkare.
Att få höra från någon att ”alla barn har kolik…det går över” kan vara något av det jobbigaste som finns. För det är skitjobbigt med kolik. Både för bebisen och för föräldern/föräldrarna.
Men det finns hjälp att få så ge inte upp.
Mim fina vän Kristina var tillsamans med sin dotter Elsa på besök hos oss när Adem var bebis.
Och hon gav många tips på hur jag kunde underlätta magknipet. Som ni ser på bilden, låt bebisen hänga på armen med en hand på magen.
Det passade unge, herr Adem väldigt bra. Som ni kan se.
I Turkiet och även i Finland så säljs alltså magdroppar som heter Sab simplex, de sägs vara mer effektiva än semper och minifom som säljs och oftast används i Sverige.
En annan sak att tänka på är hur ofta man ammar på kvällarna. När barnet har ont och söker tröst så vill de automatiskt amma mer då det är en trygghet för bebisen.
Problemet är då att det kan förvärra magknipet. Försök istället att ha barnet nära dig, använd napp om det hjälper men låt bebisen och du får lite paus mellan ammningstillfällerna.
Sitt inte i timmar och bara amma konstant om bebisen inte blir helt nöjd och inte vill äta utan egentligen söker tröst.
Den här massagen gör jag på Esma några gånger per dag.
En glad Esma efter att ha lättat på trycket på morgonen. 

Shopping tips, REA!

Strax innan jul så upptäckte jag att H&M startade en storrea som hade mycket bra priser och i storlek för Adem i höst och även för Esma i höst och nästa vinter.
Det gäller att ligga steget före och tänka framåt ibland. Det kommer en höst och vinter om mindre än ett år igen, barnen kommer ha växt ur sina nuvarande kläder och då är det perfekt att redan nu ha kläder redo och framför allt ha köpt det på rea.
Istället för att köpa ”samma” kläder till fullpris.
Problemet för mig är att H&M, där jag är nöjd med barnkläderna innan och deras storlekar för mina barn, inte fraktar till Turkiet. Butik finns i Antalya, men dit åker jag sällan.
Men då får man lösa det på annat sätt. Jag kommer berätta mer om det när jag vet att paketet kommer fram ordentligt. Jag vågar inte ta ut något i förskott.
Jag har haft två vänner som har skickat paket till mig och det har gått bra båda gångerna och jag får även brev från Sverige ett par gånger om året som kommer fram varje gång, om än lite senare än beräknat ibland.  
Men jag vet också att det försvinner paket för vissa som har skickat och fått det skickat till sig. Oftast paket där man har skickat någon form av elektronik.
 
Över till beställningen. H&M rear fortfarande bland både dam, herr, barn och inredning även om det inte är lika mycket som när jag beställde vid nyår. Det börjar ta slut i lagret och vårnyheterna börjar fyllas på.
Jag tycker att storlekarna har passat bra till Adem efter hur deras storleksguide är på hemsidan, fram tills nu.
Han har idag 98-104. Mest 104 och det är vad jag räknar att han kommer ha över sommaren också.
Fram till hösten så kommer han gå på 110. Tyvärr är dubbelstorlekarna lite fel enligt Adems storlek men jag beställde nu 110-116 i tröjor och 104 i byxor.
Jag hoppas att det kommer passa i höst.
 
Med Esma är det svårare eftersom hon växer snabbt nu första året och framför allt växer förbi storlekarna så man knappt hinner använda kläderna. Har man köpt något fint så vill man gärna använda det ofta och länge.
Jag har dessutom skrivit upp en lista på vad vi behöver framöver och vad vi INTE behöver.
Stora bokstäver hade jag skrivit att vi inte behöver långärmade bodys i storlek 80-86, det hade vi tydligen mycket utav från Adem.
Däremot varma tröjor och mjukisbyxor i storlek 80-86. Och det fanns såklart inte mycket sparat då det var sommar när Adem hade den storleken. .
Jag räknar med att hon kommer ha 68-74 i sommar. Det är samma storlek som Adem hade vid den tiden, fast då var det vinter så vi har jättefina tjocka vintertröjor till Esma som tyvärr inte kommer bli använda.
Sedan räknar jag med 80-86 under hösten och vintern, eventuellt också 92.
Så nu hoppas jag att det är rätt uträknat så att vi inte behöver använda fodrade jeans i augusti månad. Skämt och sido, blir det helt fel med storleken så gör det inget eftersom det var rea på allting jag köpte.
Samtidigt hoppas jag såklart att det passar.
 
Förra året när vi var hemma i Sverige så köpte jag ett par jeans från H&M till mig själv med raka ben och hög midja, även då på rea för 200 kronor.  
Och de är ett utav mina favoritjeans nu så jag köpte ett par nya denna gång, i annan färg och slitning.  
Som tur var så provade jag favoritjeansen här hemma häromdagen och det visade sig att de passade och satt lika bra som innan denna graviditet så jag valde rätt storlek i alla fall på de nya.
 
Nu får vi se ifall paketet kommer fram ordentligt och ifall kläderna är som de visas på hemsidan och passar i storlek framöver.
 
Här är en liten del av det jag beställde.
Den randiga tröjan, högst upp till vänster, till Adem har han haft innan i en annan färg men nu köpte vi större storlek också.
Sweatshirt byxorna längst ner i mitten har jag haft till Adem när han var liten och älskar dem eftersom de håller bra/länge och är sköna för barn när de leker och börjar röra på sig.
Hellre mjuka, sköna kläder än stela men fina kläder som inte går att leka i för barn har jag lärt mig.
Sen måste inte allt vara rosa och sockersött utan nu blev det ett par mörkgrå till Esma.
Pyjamas i mitten får Esma ha om ett år först. 130 kronor på rea för båda och så fina de var.
Mina jeans ser ni förresten längst bort i mitten. Tror ni de blir bra?
 
 

Rea från H&M vinter 2015-2016.

När storebror mötte lillasyster!

Jag hade länge bara kunnat fantisera om hur det skulle vara när Adem skulle träffa sin lillasyster för första gången.
Hur skulle han reagera och hur skulle han vara som storebror? Skulle han bli glad eller skulle han bli avundsjuk och känna sig bortglömd?
Jag kommer berätta mer om valet av Esmas namn men någon gång strax efter graviditetsvecka 32 så började vi tilltala bebisen i magen som Esma här hemma. Jag och Kadir alltså.
Adem hade ett helt annat namn till henne nämligen Elmast. Han använder det namnet idag också och jag vet inte om eller när han kommer börja säga Esma. Elmast är inget ”riktigt” namn utan bara något som han själv har hittat på.
Och VÄGRAR ändra på. Vi blir inte arga på honom när han säger Elmast, men han är den enda som säger det och det är inget namn vi kommer säga till Esma. Hon är bara Esma och ingenting annat.
 
Så kom dagen och kvällen när Adem kom på besök på sjukhuset när Esma var nyfödd. Först såg han Kadir och blev jätteglad.
Sedan såg han mig i min sjukhussäng och blev också glad men lite förvånad. Varför låg jag i en säng för?
När vi hade kramats och pratat lite så pekade vi mot sängen, den lilla plastlådan Esma låg i och sa ”där borta ligger Esma”
Han tittade dit men var inte direkt intresserad. Kadir lyfte upp honom och han fick kika på henne men nej, det var inte så intressant för honom.
Han ville mer hoppa upp hos mig och krama mig. Och det var väldigt skönt att få se min lilla Adem igen, som nu hade blivit storebror.
Men jag tror det tog ett tag innan han förstod att vi faktiskt har en ny liten tjej i familjen.
Andra dagen på sjukhuset var Adem på besök igen hos oss och även då kikade han på Esma men det var såklart roligare att springa i korridoren med kusinEmine.
 
I början hemma i lägenheten så visade Adem lite rädsla för Esma. Han vågade sig inte riktigt fram till henne och jag tror han tyckte det var lite läskigt i början. En liten men livs levande människa, mycket mindre än han själv.
När vi bad honom komma närmare för att titta på henne så avböjde han och ville inte alls.
Men som med allting annat så måste Adem få göra sitt i sin egna takt. Sakta, sakta vågade han närma sig Esma, titta på henne och vara med när vi höll i henne.
Vi flyttade in skötbordet i vardagsrummet ganska direkt eftersom vi spenderar så mycket tid där och det är smidigare för oss att ha skötbordet nära till hands.
Så när jag bytte blöja en dag på henne så satt Adem bredvid och kunde titta på. Där och då började han våga närma sig lillasyster Esma.
En dag senare så hade han hoppat upp i hennes säng och satt bredvid och prata med henne när vi föräldrar inte var i närheten. Det var så fint att se.
 
Första inspektionen av blöjbytet här hemma.
Idag ropar Adem på mig om Esma skriker och jag inte är där precis då ”Titta Elmast!” ropar han till mig.
Han ger henne pussar men bara försiktigt och någon gång i taget. Han klappar henne på huvudet och har lärt sig nu att man inte kan knacka henne på huvudet. Då kan hon få ont.
Han busar med henne ibland också och killar henne under fötterna samtidigt som han säger ”killikillikill”
Han kan ställa sig vid hennes säng och prata med henne en kort stund och de senaste dagarna har han visat intresse i att han också ville hålla i henne.
Då får han göra det, fast egentligen är det jag som håller i henne men jag tror han känner att det är han som håller i Esma och blir glad för det.
Som en stolt storebror!
 
Jag är lite rädd för att han ska slå henne för hårt eller att han ska göra något som kan göra ont på henne eftersom han själv inte förstår i hans ålder riktigt vad man kan och inte kan göra med en bebis.
Men allt eftersom så lär han sig och jag kan också slappna av med Adem när han närmar sig Esma.
Det är hans lillasyster och jag vill att de ska ha kul ihop. Jag vill också att Adem ska få vara delaktig så mycket det bara går och därför vill jag inte säga nej när han vill vara med.
 
 
Han får också nu lära sig att vänta. Vilket har resulterat i att vi använder oss lite för mycket utav tvn.
Innan vi har kommit in i allt och för att få det att gå ihop här hemma, framför allt när jag är själv med Adem och Esma mycket nu i början, så får Adem aktivera sig med det som han gillar och som jag samtidigt kan ha lite kontroll över.
När jag ska amma och Adem hellre vill att jag sitter på golvet och bygger duplo så passar ett kort avsnitt av något barnprogram på tvn bättre under den stunden. Då är han under kontroll samtidigt som jag kan koncentrera mig på att få Esma mätt och nöjd.
Sedan får vi bygga duplo när Esma är klar och förhoppningsvis sover.
Men orden ”nu får du vänta en liten stund” används väldigt ofta här hemma. Jag tror det kommer bli bättre framöver.
Och när Kadir är hemma från jobbet så turas vi om med barnen. Ibland tar jag Adem och Kadir byter blöja eller lägger Esma i hennes säng.
Eller så tar jag hand om köket och Kadir sköter barnen. Jag får bra avlastning så fort Kadir är hemma och det är skönt det för även om barnen är jättesnälla och fina så blir det jobbigt att ta hand om två barn från morgon till kväll samt vakna nätter som det är nu.
Dessutom blir Adem superglad så fort busbaba Kadir kommer hem. ”Åh..busa!” säger Adem då.
Morgonmys hemma hos oss denna morgon med storebror och lillasyster.

Våran kärlek till Adem!

Igår när jag flyttade över bilderna till min hårddisk från datorn så såg jag massa bilder på Adem när han var nyfödd.
Tänk att vi snart är där igen. Det känns så overkligt, bra och läskigt på samma gång.
Hur lyckades vi så bra med Adem egentligen? Jag menar, han är ju världens finaste kille med ett underbart leende, största hjärtat, bästa pussar och kramarna och oftast alltid så glad.
Ingenting kan mäta sig i kärleken jag har till honom, han är mitt allt.
Våran lilla kille som inte är så liten längre. Idag blir han faktiskt 2 år och 5 månader.
Och snart är han storebror, en helt ny roll för honom och även om det är stort för oss föräldrar och en ny milstolpe i vårat liv över att få ett nytt barn så är detta också en milstolpe i Adems liv också.
Jag tror att det är svårt för Adem att förstå vad som kommer hända men vi pratar dagligen om lillasyster och att hon snart kommer.
Då brukar han peka mot dörren, jag tror han menar på att hon kan få komma in till oss. Hem till oss.
Och jag tror han vet att något är på gång att hända, att en förändring är på gång men han kan såklart inte riktigt veta exakt vad det är. Eller vad som ska ske.
 
Det som jag kanske är mest nervös för just nu är allting runt omkring bebis. Och framför allt hur Adem ska ta att det kommer in ett nytt liv i vårat liv. I hans liv.
Att han ska känna sig utanför, bortglömd eller på något sätt bli avundsjuk på ett ledsamt sätt är nog min största fasa just nu.
Han kommer alltid vara precis lika älskad från första stund och hela hans liv. Men vi föräldrar måste också visa detta. Att våran kärlek och omtanke för Adem inte har förändrats och kommer inte förändras heller.
Det är viktigt att han känner och vet om detta.
 
När jag plockade i ett skåp häromdagen så hittade jag två foton som jag hade lagt i en bok. Ett var på mig i tonåren tillsammans med min fina mormor hemma på hennes altan.
Den andra var på mig som liten busunge. 2 år och 3 dagar är jag på bilden här nere.
Jag kan riktigt se och känna min busiga sida, hur jag inte brydde mig om håret var borstat eller om skorna satt på rätt fot. Så länge jag fick ha min klänning på mig så var jag nöjd.
Och om jag inte har helt fel så ligger just denna klänning i en låda här hemma i väntan på att bli använd om sisådär 1-2 år på mitt barn.
 
Jag 2 år.

Flerspråkiga barn!

Ibland får jag lite frågor om vilket språk Adem pratar och vilket språk vi föräldrar pratar med honom.
 
Jag försöker att bara hålla mig till svenska men vissa ord på turkiska slinker in då och då.
Men jag försöker ändå vara konsekvent och bara mala på med svenska, för hur ska han annars lära sig?
Dessutom har vi böcker på svenska som jag läser ibland, vi ser på svenska barnprogram och just nu är det Daniel Tiger som är favoriten. (UggaMugga!)
Ni med flerspråkiga barn, sök på Daniel Tiger svenska på youtube.
Vi lyssnar också dagligen på Radioapans god natt kvart på Sveriges radio med mysiga sånger och visor.
Jag uppskattar att jag har många vänner och bekanta som är svenskar och pratar svenska med Adem. Det hjälper väldigt mycket för att han ska lära sig språket och att höra någon mer än mig tala det.
Det är genom mig som han kommer få det svenska språket gratis vilket jag tror han kommer uppskatta när han blir vuxen framför allt.
 
Kadir pratar bara turkiska med Adem men även för honom kan det slinka in lite svenska ord i deras samtal.
Det turkiska språket hör Adem på tvn varje dag, från grannarna och Kadirs arbetskollegor, släkt och vänner, kvinnan på mataffären, läkaren etc. pratar turkiska med Adem.
Han kommer även lära sig ännu mer när han börjar skolan och får många, nya vänner.
Det turkiska språket kommer Adem få gratis vare sig han vill eller inte och just därför är det viktigt att jag håller mig till svenskan när det kommer till Adem. Så att han får med sig det i framtiden också.
 
Men Adem är inte ett tvåspråkigt barn, han är flerspråkig.
Jag och Kadir pratar engelska med varandra, och då slinker det även in svenska och turkiska ord och uttryck.
Adem snappar såklart upp detta men det är inte från oss han har lärt sig ett tredje språk.
Adem pratar även engelska, väldigt mycket faktiskt. Jag tror faktiskt att Adem talar mest engelska ord som inte är dagliga vardagsord och uttryck.
På engelska kan han säga;
Olika fordon, ex. car, motorcycle, trucks, ambulance, helicopter, monster truck, bus, bicycle. etc.
Former ex. square, triangle, rectangle, oval, diamond, star, circle, heart. etc.
Färger ex. yellow, green, blue, red, brown, orange, purple, white, pink etc.  
Siffror från 1-12. Han säger dem inte i tur och ordning på samma gång men han räknar ibland 1-2-3. Ibland börjar han på 4 och fortsätter till 7. osv.
Han använder sig också utav uttryck som ”How do you do?”, ”Shake it” och ”Whats inside?”
Och han kan också bokstavera, när han ser bokstäver, på engelska.
Hur har han lärt sig detta då? För vi föräldrar har varken pratat om fordon, former eller räknat på engelska för att han ska lära sig?
Jo, Youtube. När Adem får låna surfplattan ibland så har han hittat roliga, små klipp, kollat och dessutom lärt sig massor av engelska ord.
Det är nästan så att jag vill säga att han pratar engelska som förstaspråk.
Och detta tror jag kommer gynna honom väl i framtiden. Tänk själva att kunna prata tre språk innan man ens börjat skolan. Eller innan man är 2,5 år gammal.
Det är ingenting vi vill hindra honom från och även om många av de turkiska barnen vi träffar i samma ålder kanske idag har större ordförråd så kommer Adem komma ikapp med turkiskan och dessutom ha både svenska och engelska att kunna använda sig utav när det väl kommer igång.
 
Är det fler här med två eller flerspråkiga barn? Hur har ni gjort med språken, vem pratar vad och hur strikta är ni på respektive språk? 
 
 
Här kommer ett klipp som jag filmade i veckan där han bokstaverar LACOSTE…på engelska.