Fotoutmaningen 2015, Lugnet före stormen!

Lugnet före stormen. Den där känslan när man både känner men framför allt ser att det ska bli regn. 
Jag har inte alltid varit så här galen i regn innan men sen jag flyttade hit så har jag älskat det och det blir bara värre och värre för varje år.
Det är såååå mysigt och ännu mer mysigt nu när jag är hemma med Adem. 
Det var mysigt när jag stod i butiken också och det blev halvgalet kaos bland alla kläder och mannekänger. 
Mysigt, kallt och blött. 
Men att sätta sig i soffan med en kopp kaffe och titta, lyssna och till och med lukta och andas in regnet är bättre än något annat. 
Precis innan regnet kommer, när jag ser att det är på gång så springer jag mellan våra balkonger och tittar ut. 
När kommer det, vart kommer det och kommer det komma till oss eller drar det förbi? 
Vi är ju ett gäng svenska kvinnor som bor i Side och Manavgat och jag minns förra året när det där första höstregnet skulle komma. 
Vi satt nog nästan allihopa och uppdaterade Facebook samtidigt om detta och var riktigt spända och taggade, det märkte man på våra uppdateringar stup i kvarten. 
Vad tror ni hände då? Jo, det drog förbi.
Det var mörkt på himlen, det hängde i luften men det kom aldrig något regn. 
Stor besvikelse!
Den 15 Oktober kom det sen tillslut. Då var vi riktigt nöjda allihopa tror jag. Lite lagom med regn och sedan hade vi sol dagarna efter det, precis som det alltid blir här vid medelhavskuten. 
Efter regn kommer solsken, garanterat.  
Den här bilden tog jag strax innan regnet kom och förväntningarna var höga. 
 
 
 
Denna bild är mitt bidrag i fotoutmaningen ”53 fotoveckor” En kul utmaning som du kan haka på när du vill och hur du vill. Läs HÄR om utmaningen, hur du gör och vilka teman som gäller för vilka veckor. 
Glöm inte att lägga in ditt bidrag som kommentar på min blogg också eller tagga din bild på instagram med #53fotoveckor  

Fotoutmaningen 2015, Blickfång!

Jag älskar den här bilden. Vet inte varför  egentligen men det var nog bara dagen som riktigt bra, Adems kläder från Gekås (Body) och H&M (Jeans och strumpor) är så himla fina på honom och jag fotade för fullt med min, då, nya mobiltelefon Samsung galaxy s4 som gav betydligt bättre bilder än min förra telefon.
 
Och Adem har blicken ut mot gatan, mot alla bilar som åkte förbi denna dag och blickade ut mot världen. 
 

Nya teman klara!

Nu när nya veckoteman är uppdaterade på fotoutmaningen 53 fotoveckor så vill jag passa på att påminna er om detta.
Kanske något att köra igång hösten med?
Hur denna fotoutmaning fungerar och vad som ”krävs”, vilket är väldigt enkelt, hittar ni HÄR 
Där finner ni också alla teman som varit och några av de kommande veckornas teman.
 
Denna vecka är temat Blickfång. Mitt bidrag kommer senare i veckan.
 
 
 

Fotoutmaningen 2015, Mamma!

Mamma, det är nog min finaste titel jag har. Och då har jag några att välja på som fru, lillasyster, kusin, vän, dotter etc.
Det sägs att man förändras när man blir förälder. En del mer andra mindre.
Jag tror inte att man förändras egentligen utan att man får på sig en ny roll som mamma eller pappa och man utvidgas ytterligare.
Precis som när man går från barn till tonåring, eller från mamma till mormor.
Man får lite mer erfarenheter i livet, blir förhoppningsvis lite klokare men det hänger väl ihop med att man lär sig saker om sig själv, om barn och om livet som man faktiskt inte visste innan.
Vare sig hur många kusinbarn, syskon, bebisar man har tagit hand om ett par timmar eller dagar om året. Eller hur mycket utbildning man har inom barnomsorg.
Allt det där är ingenting mot när man har egna barn. Du lär dig något helt nytt när du får barn. Både om dig själv men också om ditt barn.
Och mitt barn är det bara jag och Kadir som vet exakt hur vi ska hantera, vad som gäller, varför han gör som han gör etc. Det är vi som vet hur han fungerar allra bäst.
Jag tar ofta gärna emot tips och råd för att göra vardagen lättare med barn. Jag är väldigt öppen för förslag och tar åt mig mycket utav bra och positiva idéer.
För att kunna utveckla mig själv men också kunna underlätta mycket för mig och för Adem i olika situationer.
Sen jag blev mamma så har jag lärt mig otroligt mycket. Jag vill lära mig och jag är mottaglig för information. Och vet ni vad, jag har faktiskt fått väldigt mycket information från internet.
Inte bäst från informationssidor utan från andra föräldrar som berättar om deras erfarenheter och deras upplevelser. 
För det är oftast genom egna erfarenheter och upplevelser som vi lär oss, det bra och det dåliga.
 
När det kommer till min egna mamma så var vi aldrig några bästa kompisar utan vi var mor och dotter och hade ett bra förhållande till varandra.
Det var min mamma som jag hade bäst kontakt med i min familj och det var hon jag pratade mest med i Sverige.
Nästan varje veckodag när jag skulle gå till jobbet så ringde jag hennes telefon en signal när jag steg utanför dörren där vi bodde i Side.
Sedan ringde hon upp mig strax därefter och vi pratade hela vägen till butiken vilket tog ungefär 7 minuter.
Men det var precis lagom för att gå igenom dagens eller gårdagens händelser.
I februari 2013 avled mamma efter en kort tids sjukdom i cancer och jag har saknat henne sen dess.
För även om hon inte var min bästa kompis så var hon min mamma och det finns aldrig någon som kan ta över den rollen.
Då och då drömmer jag om mamma och det är så verkliga drömmar. Då känns det extra tomt efteråt.
Ibland påminner jag mig själv att Adem har faktiskt aldrig träffat sin mormor. Han är så stor nu och har funnits i vårat liv så länge samtidigt som jag fortfarande har så starka minnen av mamma och det känns som hon levde för bara några månader sedan.
Och på samma gång känns det som en evighet sedan vi pratade sist, jag och min mamma.
 
Dagens höjdpunkt varje morgon är när Adem vaknar och säger ”Hej mamma!”
Det finns nog ingen bättre start på morgonen. Eller bättre titel att få vara någons mamma.
 

 
Veckans tema i årets fotoutmaning är alltså Mamma. Lägg upp en bild på din mamma, dig själv som mamma, någon bra mamma eller vad du vill inom temat mamma. Skicka sedan en länk till ditt blogginägg till mig som en kommentar i detta inlägg.
Du kan också vara med på instagram och hashtagga din bild med #53fotoveckor.
Läs mer om det HÄR

Fotoutmaning 2015, Hem!

”Älskling, här ska vi bo”
Jag glömmer aldrig den där natten när Kadir och jag åkte moppe ut till Sarilar för att titta på ett område som han ville köpa en lägenhet i.
Vi kom ut i något som såg ut som ingenstans, det var bara massa småkullar och inga lägenheter eller hus just där.
Inte ens en väg.
Där ville han bo!!
 
Då var jag varken gravid, förlovad eller gift men oerhört lycklig och visste att detta var mannen i mitt liv som just då hade visat vart han ville bo.
Inte direkt det jag hade tänkt mig, vart vi skulle bo alltså.
Vi åkte dit igen en dag för att ens kunna se någonting ordentligt i dagsljus och åkte runt i området.
Området närmast där vi skulle bo hade ett par jättefina nybyggda lägenheter men de flesta var ändå lite…nergånga.
Just då bodde vi i en billig lägenhet inne i Side och jag ville bo någonstans som kändes som vårat hem. Inte något halvtråkig lägenhet där fönsterna var så gamla att vinden susade igenom på vintern.
Så när jag såg den där åkern, eller området med alla småkullar så var jag väldigt skeptiskt. Men jag litar på min man och jag vet att han vet vad han gör.
 
Sedan dess har det hänt mycket. Vi har massa nya lägenheter runt omkring vårat område nu, det byggs 3 stycken inom bara ett par 500 meter för tillfället och mer kommer det bli.
Hela området Sarilar har verkligen kommit upp sig och det enda som fattas är dem där förb—— bussarna som borde gå utanför våran väg.
 
Sedan vi köpte lägenheten här så har jag fotat gatan i omgångar och det är kul att se alla förändringar. Även uppbyggnaden av vårat eget hus som vi bor i idag.
Mer om vårat hem hittar ni i kategorin ”Så här bor vi”
 
Här byggs första lägenheten på den nya, numera platta gatan. Inga gräskullar längre och det är alltså våran lägenhet som byggs här.

 
Slutet av Januari 2013 såg det ut så här. Vi flyttade sedan in i April 2013.
 
Här bakom Kadir ser ni ”kullarna” Så var det i hela området när Kadir visade det första gången.
Idag finns inte dessa på bilden kvar utan istället står det lägenhet på en sida som byggs för fullt just nu. Och plan byggmark för kommande lägenhet på andra sidan.
 
 

 Nyinflyttade och vi har nu även fått en asfalterad väg ut mot stora D400 vägen, Alanya-Antalya vägen.
 
Tyvärr har jag ingen nuytagen bild på varken vägen eller lägenheten så det är nog dags att ta nya bilder snart innan det blir allt för stora förändringar.
 
 
Och här i vårat hem sitter jag nu. Mitt hem, min borg.
 
Det är inte för sent att hoppa med in i fotoutmaningen 53 fotoveckor. Läs mer om det HÄR

Fotoutmaning, Något ytligt men viktigt i din vardag!

Något ytligt men viktigt i min vardag.
15-åriga Louise hade med all säkerhet svarat smink men det är något jag använder mer än sällan numera.
Om jag ska ut och träffa vänner så sminkar jag mig men är jag hemma så är det sällan jag sminkar mig numera.
Kanske tråkigt ibland men också skönt, min hy och mitt ansikte behöver andas och vara sminkfritt ibland också.
 
En sak som jag skulle kunna nämna som är viktigt är mitt körkort. Jag hade suttit fast i lägenheten utan körkort och när vädret är dåligt så tar Kadir bilen till jobbet.
Då är jag ganska så fast i lägenheten beroende på väder, vid regn eller riktigt varmt väder så väljer jag att inte ta bussen med Adem.
Okej, ärligt talat…jag har aldrig åkt buss med Adem här i Turkiet. Jag har tur som har tillgång till bil för det mesta samtidigt som det ibland krockar med bestämda fikaträffar eller annat.
 
Det viktigaste ytligaste saken i min vardag är nog min telefon. Jag gillar att vara uppkopplad samtidigt som jag inte har massa appar och jag spelar knappt spel på telefonen längre.
När jag kommer hem till vänner eller är på restaurang så frågar jag inte om wifi-kod om jag inte behöver visa något på internet eller kanske låta Adem få spela några spel.
Jag behöver inte vara uppkopplad överallt och man lär sig att vara utan wifi och el i det här landet under vintern när strömmen hela tiden försvinner en eller ett par timmar lite då och då.
 
Men med telefonen tar jag mycket bilder. På mat, på platser, solnedgång, shopping, screenshot på något jag ser på internet från telefonen, händelser i mitt liv, äventyr och störst och mest av allt; Adem och hans utveckling.
Jag har en samsung galaxy s4 och jag är fortfarande nöjd med den efter 1½ år. Kameran är fantastisk och alla bilder ni ser här på bloggen tar jag med telefonen utan någon retuschering eller filter för att göra bilden bättre eller snyggare.
Lägger jag upp en bild på Instagram, och sedan här på bloggen, så kan det hända att jag använder filter däremot.
Sist jag använde min vanliga kamera var när Adem var bebis och några veckor gammal. Sen slutade jag använda den, kanske i samband när jag skaffade den här telefonen förresten.
Jag vill uppdatera mig på en ny telefon men än så länge så finns det ingen telefon till bra pris som är stor skillnad från min nuvarande.  
Kameran måste vara bra framför allt men sedan lite mer uppdateringar runt själva telefonens finesser måste det finnas om jag ska skaffa mig en ny.
Att gå från en Samsung s4 till en s6 är inte så jättestort steg. Då väntar jag hellre ut kommande telefoner för ett större steg och förändring.
Och så länge telefonen fungerar bra så går det alldeles utmärkt.
 
Här är en av de första bilderna jag tog med telefonen, där den syns, och ser ni hur liten Adem var här.
Och jag var mycket mer blond dessutom.
 

Fotoutmaningen, Klockan 12!

Som jag skrivit innan så har vi fullt upp i 2 veckor och det känns som om vi alltid är ute och åker om dagarna nu.
Till skillnad från tidigare.
När jag vet att vi kommer ha besök framöver så brukar jag några veckor innan försöka att vara hemma lite extra mycket.
Det blir så intensivt vid besök hemifrån men samtidigt är det den bästa tiden och roligaste såklart.
 
Och i och med detta så glömde jag förra veckans fotoutmaning och dessutom uppdatera listan på de kommande veckornas teman.
Jag har iaf uppdaterat nu och ni hittar de kommande veckorna och hur fotoutmaningen går till HÄR 
 
Denna vecka är temat ”Klockan 12” och jag funderade ett tag på vad jag skulle ha för bild, och kanske text till det.
På fredag är det Adems födelsedag och jag tänker såklart mycket på dagen han föddes. Alla tider, alla händelser, alla känslor. Oj, det var så spännande och så overkligt på samma gång.
Jag var rädd och jag var överlycklig. Något sa mig att det kanske är bättre om han stannar i magen där det är tryggt och säkert.
Men jag är glad varenda sekund sen han föddes den 3 Juli. Det var med ett planerat kejsarsnitt och tiden var 11.15.
Klockan 12 var jag tillbaka på mitt rum tillsammans med Kadir, hans syster och våran nykomling Adem som sov just då.
Jag minns också att jag var lite rädd för att träffa honom, våran Adem. Jag fick se han ett kort tag efter operationen precis när de hade plockat ut honom men nu, klockan 12, så var allt på riktigt. Han var här och han var våran.
En alldeles perfekt blandning av mig och Kadir.
 
Denna bild togs inte klockan 12 men däremot några timmar senare. Våran lilla Adem.

Fotoutmaningen 2015, Midsommar!

Glad midsommar allihopa!
Hur har ni det, har ni börjat firandet ännu? Ätit sill och min favorit, färskpotatis? Har ni dansat små grodorna ännu?
 
Jag är lika tråkig som förra året denna dag, de flesta jag känner jobbar, ingen på besök i Side just nu, Kadir jobbar OCH fastar och jag bara laddar till en vecka framåt för då har vi besök.
Adem hade säkert tyckt det var roligt att åka någonstans idag för att dansa små grodorna, eller dansa överhuvudtaget. Men jag tror vi stannar hemma nu under kvällen som kommer faktiskt.
Och det beror mest på vädret. Jag tyckte jag hörde åskan precis och det mulnar bara på ännu mer just nu.
Igår och idag har det verkligen varit behagligt väder, inga varma vindar men däremot blåsigt ändå.
 
Men lite kul har jag och Adem haft idag. Vi åkte in till Manavgat idag för en del viktig shopping.
Jag behövde köpa ett minneskort till min telefon sedan vill jag kolla utbudet på gravidbyxor och shorts igen.
Tyvärr var det lika kasst som tidigare men De Facto har öppnat en ny, stor och fräsch lokal nästan mitt emot Lc Waikiki. Jag såg massa snygga kläder där men de kändes bara dumt att ens prova eftersom jag inte kommer kunna använda det på ett halvår eller mer om det inte är oversize storlek.
För det första vill jag inte ha åtsittande eller varma plagg under de kommande 2 månaderna.
Och om 2 månader så kanske jag är dubbelt så stor som idag. Då är jag ändå inne i v. 24 och större kommer jag att bli efter det.
Så jag tänkte ekonomiskt och smart. Nya kläder i storlek small och medium får jag köpa nästa år.
Jag tittade på kläder till Adem med, vi har insett att han faktiskt inte har något linne alls längre och tshirt funkar bra men 2-3 linnen hade varit bra att ha också.
Men de som fanns var inte alls roliga så vi hoppade över det med.
Går man över bron på huvudgatan i Manavgat så finns det större utbud på barnkläder bland bakgatorna.
Men magen kurrade och Adem sa ”åka, åka, åka” hela tiden. Men jag visste nog vad han ville göra, eller i själva verket varför jag fick sånt sug att åka till Manavgat just idag.
Istället för att åka hem så svängde vi in på Mc Donalds. Utbudet på menyer är inte så jättemycket men de vanligaste finns och jag valde en dubbel cheesburger meny till mig och en happy meal till Adem.
 
Adem åt upp nästan hela sin hamburgare och hälften av pommes frites, han äter inte mycket den pojken nu i värmen men detta gick ner utan problem.
Bakom oss på väggen så var det ett stort, rött äpple målat och Adem berättade flera gånger för mig att det var ett äpple och att äpplet var rött.
Från morgon till kväll numera pratar och pekar han på färger här hemma. Svart boll, blåa shorts och röd tshirt.
Men det roligaste är kanske att han varvar mellan svenska och engelska. Röd, yellow, vit, black, grön, blå, purple. Alla färger på olika språk, allt tack vare youtube.
Idag har jag ett lila linne på mig och Adem var snabb att berätta för mig att det var purple.
Yellow uttalar han dessutom som yowyow. Så himla söt.
Jag talar inte om färgerna på turkiska. Det får Kadir sköta helt enkelt.
Man ska tala sitt modersmål har jag fått veta och att jag som inte kan turkiska helt flytande ska egentligen undvika att tala det med Adem. Men det slinker in vissa ord ändå som tamam, bak och at.
Men jag försöker hålla mig till svenska hela tiden för Adem skull.
För min egen del så hade det varit bra att prata mer turkiska hemma men jag vill att Adem ska kunna prata och förstå svenska så jag tänker hålla mig till det, vare sig han vill eller inte.
Och turkiska kommer han prata flytande utan min hjälp tack vare familj, släkt, vänner, tv, skola, människor runt omkring ute på stan etc.
Svenska däremot får han inte lika lätt om inte jag pratar det med honom.
 
Ikväll blir det potatis, kyckling, dippsås gjord på turkisk yoghurt. Sedan har jag ostbågar, Marabou choklad, vattenmelon och några jordgubbar.
Det är bara dem 7 sorters blommorna som fattas men det behöver jag nog inte längre.
 
Midsommar, veckans tema i fotoutmaningen 53 fotoveckor. Läs om fotoutmaningen HÄR
Här kommer två bilder från dagen.
 
Adem på Mc Donalds i Manavgat.
 
 
På väg tillbaka till bilen gick vi längst Manavgatfloden och jag hann fota denna vackra moské.

Fotoutmaning 2015, Frukost!

Svensk frukost vs. Turkisk frukost. Jag kan faktiskt inte bestämma mig för vad som är godast.
Den svenska frukosten är till viss del mer nyttig och alla de där smakerna från min barn och ungdomstid. Allt jag saknar när jag är i Turkiet.
Men den turkiska frukosten är full med massa gott, vissa onyttiga saker. Grönsaker som faktiskt har smak av riktig gurka och tomater. Mycket att plocka och välja mellan. Det turkiska te´t eller färskpressad apelsinjuice slår nog nästan ett glas mellanmjölk med oboy i.
 
Men en sak är säker, jag måste alltid äta frukost för att få en bra start på dagen.
 

Fotoutmaningen 2015, Juni, Juli, Augusti!

Sista minuten som vanligt, men här är iaf bild för veckans tema ”Juni, Juli, Augusti” från mig.
Då; En liten kille på knappt 1 år som fick hjälp att hålla sig i så att han inte tog ostadiga men snabba steg mot vattnet.
Till skillnad från idag, årets första dopp då han sprang i nästan självmant och idag precis som då älskar allt som har med vatten, bad och bus att göra.
Mamman här hade gärna velat ha några fler plusgrader i vattnet idag, och då tror jag att det var upp emot nästan 25 grader idag. Well well…
 

Fotoutmaning 2015, Nytt!

Hej hopp!
Efter en helg med sjukdom så är jag åter här. Och väldigt pigg med tanke på senaste dagarna.
 
Eftersom jag missade förra veckans fotoutmaning så tar vi det med en gång. Fast jag fuskar lite eftersom bilden är från idag, och kör en blandning mellan fotoutmaningen 53 fotoveckor och en graviduppdatering.
 
Igår, fast framflyttad till idag, så gick jag in i v14 som gravid. Bf är 6 december och det är 188 dagar kvar dit.
När man räknar veckorna så är det lite komplicerat men jag ska försöka förklara för er.
Är man i exempelvis vecka 5 plus 3 dagar, alltså 3 dagar in i vecka 5 så heter det att man är i v6.
Du har gått 5 fulla veckor och 3 dagar = v6
v 6+3=v7
v8+5=v9
v13+0=v14
Hänger ni med?
Detta är jättekomplicerat och jag tror att förra gången jag var gravid så blev jag så trött på alla siffror så jag räknade det bara det som var lättast.
Är man i v18 och 3 dagar så var jag då i v18 men egentligen enligt rätt ”tabell” så var jag i v19.
 
Idag är jag alltså i v14 (13 fulla veckor och 0 dagar) och jag väger nu 49 kg. En minskning med 1,5 kg sen förra månaden och antagligen hände detta nu under helgen.
Jag mår väldigt bra och är varken särskilt trött eller mår dåligt på något vis. Jag har fått en liten kula som blir större mot kvällen medans den är nästan osynlig på morgonen.
Mycket kläder börjar sitta tight nu men som tur är så har jag några oversize toppar och några gravidkläder sen sist.
Vi var inne i Manavgat för ett tag sedan och jag var på jakt efter byxor och shorts att ha i sommar men utbudet på gravidkläderna var riktigt dåligt så det blev aldrig någon shopping.
Byxorna var i tjockare tyg som inte kommer funka i sommar, vanliga svarta tights har jag redan och shorts fanns inga.
Riktigt tråkigt och jag hoppas att de kommer komma in mer snart.
Jag kan känna mig mer andfådd när jag går i trappor och har inte riktigt samma höga tempo som innan. Men jag tar det i min egna takt.
Än så länge har jag inget särskilt som jag är väldigt sugen på, inte mer än de vanliga svenska som jag saknar året om.
Och det är faktiskt väldigt skönt att inte ha det behovet. Jag dricker mycket mer vatten nu än innan vilket är jättebra.
 
Adem har inte visat att han har förstått att han ska bli storebror. Vi pratar om det ofta, om han tror att det ska bli en lillebror eller lillasyster, att jag har en bebis i magen osv.
Han kan också säga abi, vilket betyder storebror på turkiska och säger det när det visas en bebis på tvn tillexempel.
Han är nog mer medveten om det nya som skall komma än vad han visar och jag tror att i takt med att magen växer så kommer även han förstå mer.
 
Bebisen är nu ca 8 cm lång från huvudet till rumpan och väger ca 25 gr.
Nu finns det en chans att se vilket kön den har, men vi har ännu inte gjort det.
I slutet av Juni ska vi på en ny kontroll hos doktorn och då kommer vi mest troligt få veta ifall det blir en lillebror eller en lillasyster denna gång. 
Det är något de berättar på undersökningarna här i Turkiet och vill man inte veta så måste man vara tydlig med att de inte får säga något.
 
Eftersom jag blev så sjuk i helgen så ville Kadir åka in och kolla så att allt såg bra ut med bebisen idag.
När man blir så sjuk att man inte kan behålla något man äter eller dricker så drabbas inte bebisen av det, så länge det inte går en längre tid.
Bebisen får i sig det den behöver utav mamman ändå men det kan finnas risk för att man behöver behöva åka in för att få dropp så att man får i sig vätska ordentligt. Mest för mammans skull men tillslut också för bebisen när det har gått en längre tid.  
Idag åkte vi till privatsjukhuset där Adem föddes på här i Manavgat och vi fick både höra hjärtat slå och såg så att allting såg bra ut.
Med oss fick vi en liten bild på den lilla bebisen.
Vi ser fram emot det nya lilla miraklet som vi väntar (veckans tema, Nytt)
 
 
Mage v14

Fotoutmaningen 2015, Jag!

Kommer ni ihåg när Jennifer Lopez släppte singeln ”Jenny from the block” där hon sjöng texten ”I´m still Jenny from the block” vilket bettyde att även om hon hade blivit en rik megastjärna så var hon fortfarande lilla Jennifer Lopez från hennes kvarter på gatan i Bronx som hon kom ifrån. 
Jag tyckte låten var skitcool och kände verkligen samma sak, jag är minsann lilla Louise som jag alltid har varit och kommer alltid vara.
Men så har jag funderat på det där framför allt sen jag blev mamma. Är jag fortfarande samma person idag?
 
Jag tror att gamla vänner från barndomen skulle nog säga det, och min familj och de som verkligen har känt mig sedan jag var liten säger att jag är samma person. För det är jag ju. Jag är Louise.
Men samtidigt har mycket, väldigt mycket förändrats.
Alla går igenom saker i livet och man kommer till en punkt, som man kanske ser först efteråt och som man kan kalla för milstolpe.
Jag kan titta tillbaka på dessa snart två år med Adem och minnas flera punkter där han har ”förändrats” och växt upp men framför allt utvecklats som människa.  
För 22 månader sedan var han en bebis som bara åt, sov, kissade, bajsade, grät och var nöjd och glad.
Och väldigt liten.
Idag har vi en lång kille som är väldigt bestämd av sig och på väg rakt in i tvåårs trotsen.
Det är hårda bud, väldigt mycket vilja men så otroligt mycket kärlek och glädje.
Han vet vad han vill, ibland, och han berättar mer än gärna det. Han har växt som person under 22 månader och formats till en människa med ett stort hjärta.
 
För min egna del börjar jag väl komma ihåg och kan ”se” mina milstolpar från tonåren och framåt.
Men det är framför allt efter gymnasiet som jag kan se det mer tydligt.
 
Sen jag träffade Kadir under sommaren 2009 så har jag så många milstolpar och framför allt aha-upplevelser så jag kan knappt räkna dem alla.
Jag inser nu i efterhand hur trångsynt jag var, över mycket, och hur lite jag var villig att lära mig innan.
Då var jag en nej-sägare till saker som ex. testa nya maträtter som jag aldrig har hört talas om innan, lyssna på människor som inte var eller såg ut som mig själv, våga gå utanför min egna box och mina egna linjer helt enkelt.
När jag träffade Kadir och lärde känna honom, höra om hans uppväxt, hans liv, kultur och så vidare så har jag verkligen öppnat mina ögon.
Och gjort saker jag trodde jag aldrig skulle ha gjort innan. Jag har även sett platser, träffat människor och ätit mat jag aldrig trodde jag skulle ha gjort innan.
Och under årens gång så har jag framför allt växt som människa men jag har också öppnat mina ögon så otroligt mycket mer.
Jag är inte lika trångsynt idag som jag en gång var och det är väldigt härligt att kunna erkänna en sådan sak.
 
Jag skulle aldrig kunna blir arg på tiggare på stan idag. Jag vet att detta är ett stort problem i Sverige och att många avskyr dessa tiggare.
Man klagar på att de röker, har mobiltelefon, de åker bil till platsen de tigger på.
Och jag bor inte i Sverige och ser inte dessa varje gång jag ska gå in i en mataffär här i Turkiet.
Men jag tror inte jag ändrar min uppfattning om jag hade gjort det. För vet ni vad, it’s not my business vad de gör, hur de lever sina liv eller hur mycket de tjänar och de förhindrar inte mig att leva som jag gör eller tvingar mig att skänka pengar.  
Har de någonsin tvingat er om ni valt att bara gå förbi?
Det skär i hjärtat på mig när jag ser dessa tiggare för de finns dem som faktiskt har det svårt och faktiskt samlar in pengar för att klara sig.
Och man kan aldrig se på en människa vad för liv han eller hon lever eller vad han eller hon har gått igenom.
När vi var i Manavgat häromdagen så gick det runt en liten flicka på ca 10 år och tiggde pengar. Hon gick fram till människor och bad om pengar helt enkelt.
Detta är inte lika vanligt/synligt som romerna i Sverige men jag har ändå sett de ofta under mina år här. Är det värre när det är barn i bilden, synligt, som tigger pengar?
Har de värre ställt än romerna i Sverige?
Vem vet, kanske….kanske inte…
 
När jag, Kadir och Adem gick i gamla stan i Stockholm så satt det flera romer och tiggde. De sa hej, vi sa hej och log. Och vi fick ett leende tillbaka. Vet ni hur gott det kändes i hjärtat för mig?
Ett hej och ett leende, det behövs inte mer än så. Vi blev inte tvingade till att skänka pengar, eller säga hej.
Men vi sa hej och det gjorde oss, och kanske dem glada.
En av sakerna jag har lärt mig utav Kadir och hans liv och uppväxt; Förvänta dig inget tillbaka varje gång du gör en god gärning eller något snällt/bra, det kommer av sig självt om du gör det från hjärtat.
Karma mina vänner, karma!
 
2013 hände mycket i mitt liv. Allt hände i mitt liv just detta år och det var det bästa och värsta året i mitt liv, Och kommer antagligen alltid att vara det.
Den som inte har träffat på mig sen 2013 har kanske inte riktigt träffat på den ”nya Louise” för jag är nog ärrad och förändrad för livet efter det året. På gott och ont.
Det har gjort mig till den jag är idag och det är jag glad för.
Året började med att mamma blev riktigt dålig efter bara några få månader vetandes om cancern och efter knappt 4 veckor på sjukhuset, som jag aldrig kommer att glömma, så avled hon.
Månaden som kom efter kan ha varit den värsta tiden i mitt liv, efter att de värsta i mitt liv just hade hänt.
Ögonen på mig vidgades enormt och jag är fortfarande förvånad över mycket som hände under denna tid. Hur andra människor tänkte och fungerade. Eller inte tänkte alls?
Jag är också imponerad över hur människor som jag inte stod så jättenära faktiskt öppnade sin famn för en.
En riktigt berg-och-dalbana och på toppen av allt var jag gravid och bara ville njuta av att vara det och få planera ett kommande bröllop.
Efter nästan 3 månader i Sverige så återvände jag till Turkiet med en något större mage och ett något större brustet hjärta och saknaden av min mamma.
Usch, jag gråter nästan när jag tänker på det nu. Hur livet förändras så snabbt och hur mycket skit som man fick gå igenom.
Men hey, what doesn’t kill you makes you stronger sägs det….
Sedan började den där berg och dal banan gå uppåt. Spikrakt uppåt.
Vi gifte oss, köpte nya möbler och flyttade in i våran toppnya lägenhet. Och 3 månader senare så tittade lilla Adem ut.
Jag vet att livet som fru kanske inte förändrades över en natt, men det är klart att gå från sambo till fru faktiskt är en milstolpe och en förändring i ens liv.
Att gå från sambo-herr och fru till att bli föräldrar, det är den största förändringen i mitt liv någonsin.
Det går inte riktigt att sätta exakt finger på det eller förklara exakt vad som förändrar en, det är något man bara vet och känner själv. Den nya familjemedlemen, ditt barn förändrar dig som person och människa.
Kanske inte samma dag eller dagen efter direkt. Men efter ett tag, när man har lärt känna det där nya livet som har legat i ens mage i 9 månader så vet man att man är inte samma person som man en gång var.
Man är en förälder med ett stort ansvar för en annan människa.
Det betyder inte att man måste se till att köpa nyaste märkesjeansen, uppdatera sitt barn med senaste plattan eller ha världens största 2-år kalas.
Det handlar om att låta denna lilla människa få känna sig trygg, livet ut, vare sig du finns där eller inte.
Att bli förälder handlar om att ge obegränsat med kärlek, värme och glädje. Kunna stötta ditt barn även i svåra stunder och aldrig, aldrig någonsin förminska barnets känslor eller som person.
Att finnas där för ens barn är kanske föräldrarnas största uppgift i livet, eller vad tycker ni?
 
Sluttampern av berg-och-dal-året 2013 hade blandade känslor. Att bli förälder är också en tuff uppgift och det var mycket nytt för oss alla tre. Det tär på krafterna och på känslorna hela tiden och du dras mellan enorm lycka och samtidigt ständig oro över att man kanske gör fel.
Jag drog samtidigt med en stor eftersorg, vilket är väldigt vanligt att få ett tag efter att man mist någon.
Och det var fler personer som försvann ur mitt liv under detta år vilket tog en hel del på krafterna och känslorna.
Men samtidigt som vi lämnade året 2013 så visste jag att 2014 och kommande åren kommer och ska bli riktigt, riktigt bra.
 
Jag är samma lilla Louise, som bara blir äldre och äldre för varje år. Varje år, flera gånger per år så växer jag som människa, förändras jag som människa och formas jag som människa.
Allt är inte perfekt, roligt och härligt hela tiden. Vissa dagar, vissa stunder kan vara riktigt skitjobbiga.
Men jag är riktigt nöjd med livet och lycklig över vem jag är idag.
 
Detta är jag idag. Vem är jag om 3, 5, 10 och 25 år? Det får vi se då helt enkelt men mest troligt har jag fler aha-upplevelser och ännu fler milstolpar i mitt liv.
 

 
Louise 20 år vs. Louise 28 år. Håret är lite mörkare och jag är definitivt lite klokare och har mer erfarenhet utav livet. 
 
Vill du vara med i årets fotoutmaning? Läs HÄR och skriv om veckans tema ”Jag” eller haka på nästa vecka då temat är ”Nytt”