Gravid v.40, Andra barnet!

Ska jag vara ärlig så trodde jag aldrig att jag skulle skriva detta men;
Hej och välkommen graviditetsvecka 40!
 
 
 
Det är såklart något jag är väldigt nöjd med. Att ha gått 40 veckor som gravid, eftersom det inte var en självklarhet från början. Hade vi varit på mitt gamla sjukhus och haft min doktor som jag hade sist så hade bebisen mest troligt varit här nu.
Vi hade då fått en Novemberbebis men om ingenting händer idag så blir det en Decemberbebis för oss precis som planerat.  
Jag är, som ni kanske förstår, väldigt nöjd med valet av att byta doktor och även valet av att välja det kommunala sjukhuset här i Manavgat. Det har visat sig väldigt positivt många gånger.
Doktorn känns mest viktigt i detta läge men en annan sak som vi ser som positivt är att efter förlossningen så kommer vi ändå åka till det kommunala sjukhuset för olika tester som man gör i början.
Bland annat lämna blodprov etc.
Sist när vi gjorde detta och fick frågan om vi hade fått ex. K-vitamin när Adem var född så visste vi inte om vi hade det eller inte.
Det var inget de skrivit ner till oss på papper och vi föräldrar var båda uppe i en bebisbubbla och kunde inte minnas om de sa detta eller inte.
Nu när vi är på det kommunala sjukhuset så görs alla tester och blodprov som de ska och dessutom skrivs det in i en journal på datorn som lätt kan kollas upp för att se vad som gjorts, och inte gjorts.
Så det ska vara helt enkelt men det blir svårt när det privata sjukhuset och det kommunala sjukhuset inte samarbetar och låter oss patienter få kolla upp saker i efterhand i våra journaler.
 
För min egna del så mår jag bra överlag, jag är pigg och håller igång om dagarna som vanligt.
Igår hade jag en städa-balkongerna-och-tvätta-fönster-dag.
Framåt kvällen däremot, ganska exakt någon gång mellan 19-20-tiden så får jag foglossning som sitter i benen/ljumskarna och strålar ut ner mot låren.
Det är en fruktansvärt obehaglig känsla måste jag säga. Men det går över och jag är väldigt glad över att detta inte har varit varje kväll i flera veckor eller månader utan att det faktiskt har kommit först nu de sista veckorna.
Även om det har suttit i varje kväll under en veckas tid nu.
Min halsbränna håller i sig som aldrig förr också, mindre trevligt men jag tar medicin för det när jag känner av det och det funkar.
Även det har blivit värre nu sista veckorna så är jag väldigt spänd och förväntans full över att se ifall lillasyster i magen har mycket hår eller inte.
Myten som jag skrev om tidigare; Mycket halsbränna- mycket hår. Fler av er kommenterade och skrev att det faktiskt stämde in på er.
Men vi får se helt enkelt. 
 
Jag känner mig redo, klar och kan tycka att hon gärna kan komma nu. Tidigare har jag inte riktigt känt mig lika klar och redo men det har vänt nu. Nu är jag redo så nu vill jag faktiskt inte gå 2 veckor till.
Jag är inte den som är tålmodig när det kommer till överraskningar men den som väntar får se…
 
Fortsätt läsa

Amningslampa!

Vi har inga nattdukslampor i vårat sovrum och när Adem var nyfödd och jag skulle amma på natten så tyckte jag det var jättesvårt i början.
Man vill gärna se bebisen så att allt går bra, så att hen kan andas genom näsan ordentligt och så att hen äter ordentligt såklart. Vi löste det genom att ha hall lampan tänd. Onödigt dumt egentligen.
Så den här gången har jag verkligen tjatat om att köpa en nattlampa, eller amningslampa som jag säger.
Däremot vill jag inte ha någon stark lampa så att Adem vaknar på natten.
Att han vaknar ändå, att han behöver kissa eller för att bebisen vaknar kan inte hjälpas. Men jag vill inte störa hans sömn varje gång bebisen ska ammas och vi kommer sova allihop i vardagsrummet från och med december tror jag så han kommer vara med oss på natten.
 
Min tanke var då att köpa en fin nattduks bordslampa att ha vid oss och som lätt kan tändas. Och när vi sedan närmar oss vår och sover i sovrummet igen så passar den lampan fint på nattduksbordet.
Kadir däremot tyckte att en riktig stark lampa, enkel och ganska så ful skulle passa bättre.
Fråga mig inte varför…
 
Igår hade vi oväder i Side och Manavgat, en hel del regn mot eftermiddagen så Kadir kom hem tidigare.
Efter middagen och när strömmen gick hos oss så bestämde vi oss för att åka iväg till en butik som säljer heminredning i Manavgat.
Och allt däremellan.
Vi kollade in lamporna och tillslut valde vi ett mellanting mellan vad jag och Kadir hade tänkt oss.
En liten, grön lampa utan sladd med tre ljusstyrkor som jag tror kommer bli riktigt bra. Bättre än vad jag hade tänkt från början faktiskt.
Och dessutom ger den ett fint sken, som stjärnor i taket nästan och inte något som stör någon annans sömn förhoppningsvis.
 
Så nu har vi fixat en lampa också, check. Jag tror vi har bockat av nääääästan allt nödvändigt på inköpslistan.
Det som återstår nu är småsaker som går att fixa efter att bebisen är här.
Vilket hon förhoppningsvis är snart.
 
  
Det kanske inte var den snyggaste lampan men den är liten och praktiskt. Dessutom ger den väldigt fint sken från sig tycker jag.
På bild nummer två så syns den dubbelt eftersom den står vid spegeln.
Fortsätt läsa

Vi är snart i mål!

God morgon kära läsare!
Jag är nästan kär i måndagar tror jag, det är alltid härligt tycker jag för det känns som en nystart. Ut med det som eventuellt var jobbigt veckan innan, börja på en ny kula, en ny start och en ny vecka.
En chans att börja om, börja igen.
 
 
 
Inte nog med att det är en ny vecka i kalendern, det är också en ny graviditetsvecka för mig.
Jag går in i vecka 39 idag och det känns så otroligt bra. Så nära dessutom tills vi får träffa lillasyster.
Ni har fått vara med från vecka 13, några få visste om det innan, men nu är vi snart i mål.
En dag, mycket snart kommer ni klicka er in här på bloggen och få se ett nytt, litet ansikte. Och det är så spännande. Vem är hon? Hur ser hon ut? Och kanske framför allt…när kommer hon?
 
Den här veckan har vi eventuellt vårat sista inplanerade läkarbesök. Jag kommer inte skriva vilken dag, vad som bestäms eller hur framtiden ser ut för oss efter det. Vi vill hålla det för oss själva så mycket vi kan och jag hoppas att det kommer respekteras denna gång.
Det är ändå våran ensak och något vi själva bestämmer när och till vilka vi vill dela med oss detta med.
Men vi kommer iaf prata om förlossningen utifrån hur lillasyster ligger i magen.
Adem låg i säte, dvs. så hade han inte vänt sig med huvudet neråt 11 dagar innan BF-datum och pga. det plus min egna vilja och rädsla så sättes ett datum för planerat kejsarsnitt.
Denna gång är jag positiv inställd för en vaginal förlossning och jag är mer mentalt förberedd för det. Men jag lyssnar såklart på läkarens råd precis som han kommer och har lyssnat på hur jag känner och tänker.
Kadir är också med i detta såklart men överlåter valet till mig och läkaren. Det är min kropp och den känner jag till bäst.
Blir det ett planerat kejsarsnitt så blir det inte under narkos utan jag kommer få vara vaken med bedövning. Men samtidigt är det en stor bukoperation som man ska ta på allvar och alla risker som finns omkring det.
Jag är nervös, jag är lite rädd men jag är också väldigt spänd och förväntansfull.
Och vi föräldrar, och Adem känner oss redo. Hon kan komma nu.
Vi har inte spikat något namn ännu och det gör vi nog in i det sista, precis innan eller efter att hon är här.
Men vi har något/några namn vi talar om. Precis som vi hade veckorna innan Adem föddes.
Vill du ha lite tips på namn, mycket turkiska namn så hittar du det på dessa två länkar där ni läsare har gett era förslag till oss.
 
 
Igår var det lite jobbigt och jag blev nervös framåt eftermiddagen. Strax innan lunch så började jag fundera på hur mycket jag hade känt bebisen i magen denna morgon. Ju mer jag tänkte på det ju oroligare blev jag.
Jag och Adem sov en stund och när jag vaknade så försökte jag att puffa, buffa och röra på magen så mycket jag kunde. Jag drack iskallt vatten och var lite arg för att vi nästan aldrig har någon dricka hemma.
Vilket är bra egentligen, men i detta fallet så hade en halvliters cola kunnat göra mig lugn eftersom det hade gett en sockerkick och jag hade antagligen känt bebisen.
Jag kände några få och väldigt svaga rörelser och övervägde om vi skulle åka in till akuten.
Men eftersom jag kände henne, men mindre än vanligt så åkte vi till Kadirs syskon istället och hälsade på.
För att lugna oss och kanske få tankarna på annat en stund.
Väl där så började jag känna mer rörelser och när vi åkte hem därifrån så kände jag att vi inte behöver besöka sjukhuset.
Precis när jag skulle sova så kände jag henne mer i magen och även idag har hon varit igång mer.
Hon hade nog bara en trött dag men vi ska ta upp detta med min läkaren under vårat besök nu i veckan och skulle jag känna en förändring igen så kommer vi åka in direkt.
Minskade fosterrörelser ska man ta på allvar.
 
Hoppas att ni får en riktigt bra Måndag och en bra vecka. Har ni några roliga planer på gång?
 
Fortsätt läsa

Samanfattning av denna graviditet!

Jag kommer ihåg dagarna innan jag plussade och det visade sig att vi skulle bli föräldrar igen. Jag mådde bra samtidigt som jag kräktes två gånger den veckan.
Där och då så började jag såklart hoppas på att jag var gravid men samtidigt var jag så rädd att ens tänka tanken för att behöva bli besviken ännu en gång.
Eftersom vi medvetet ville ha ett syskon denna gång och att vi faktiskt planerade denna graviditet till skillnad från första så var det jobbigt varje gång vi fick det svart på vitt att jag inte hade blivit gravid innan.
Det är psykiskt jobbigt och det känns som om man har förlorat någonting, något man egentligen aldrig har haft.  
 
När det sedan visade sig att jag var gravid så försökte vi att inte ”stressa upp oss” för mycket omkring det ifall det inte skulle gå hela vägen.
Så vi drog ut på att först besöka doktorn och få det konstaterat med blodprov och därmed få skriva in oss på sjukhuset.
När den biten väl var klar sen så kommer nästa steg några veckor senare, att få göra ett besök och se om hjärtat slår eller inte.
Det är en fantastisk känsla när man ser det, man ser det lilla hjärtat slå och det blir mer verkligt att någonting faktiskt finns och lever i min mage.
Något som ska bli en bebis, våran bebis.
Efter detta kommer den ”magiska gränsen” när man når v.13 och statistiken för att få missfall minskar avsevärt.
Det betyder inte att det inte kan ske senare under graviditeten. Men de allra flesta missfall sker innan v.13.
Då valde vi att berätta för er om att Adem skulle bli storebror och vi föräldrar skulle bli tvåbarnsföräldrar i år.
Minns ni det? Här är inlägget jag skrev då.
 
 
Sen kan jag inte glömma denna graviditets hemska illamående och dessutom minimala matlust som jag hade i början. 
Det var väldigt lite jag kunde äta men något som alltid gick ner var makaroner, potatis och bröd. Soppa funkade också för det slapp jag tugga.
Och Kadir var orolig såklart att jag inte åt någonting. Jag åt ju, men det gick långsamt och det var väldigt lite som jag kunde få i mig. Jag kände att jag fick välja; Antingen äta och få upp allting eller äta några tuggor för att sedan känna kräkkänslan i halsen men behålla maten.
Så jag valde det sista och försökte få i mig det jag kunde utan att må dåligt.
I och med att jag fick i mig mindre mat än vanligt så tog också energin i kroppen slut. Inte att jag var trött och ville sova utan att det bara inte fanns någon energi helt enkelt.
 
Som tur var så  gick detta över ju längre tiden gick och när sommaren kom så började jag känna mig som människa igen.
Tills det att värmen kom. Den OÄNDLIGA värme vi hade i år.
Som jag väntade på att det skulle försvinna. Dagarna gick, veckorna gick och den där ”två veckors extrema hetta” höll i år i sig under en månad.
Normalt så är denna värme ganska exakt runt 14 Augusti ungefär och håller i sig under två veckor.
I år var den från 17 Juli och en månad framåt.
Efter en månad så märkte man egentligen inte att temperaturen började gå neråt sakta, sakta. Det var extremt jobbigt och jag har nog aldrig verkligen klagat så mycket på värmen som jag gjorde i år.
Jag är kall av mig och klarar värmen kanske bättre än många andra när det kommer till klädsel och att svettas.
Men i år var det hopplöst och samtidigt kände jag mig extremt obekväm för att klä mig bekvämt utan att klä mig som ett hus.
Jag satt hela tiden och tänkte att September kommer bli bättre och då kan jag äntligen göra allt som jag längtar till, en shoppingtur till Manavgat tex. för att köpa första bebiskläderna.
Men September var lika hopplös med så det fick vänta.
 
Det är först nu i Oktober-November som jag känner mig som mig själv igen. Min energi är tillbaka och jag har dessutom kunnat klä mig bekvämt trots en kula på magen.
 
 
Innan vi ens själva visste om att jag var gravid vs. två månader senare och håret hade växt som ogräs på mig. Magen däremot var väl inte mer än en degklump, på utsidan.
 
 
Förutom illamåendet i början och den extrema värmen denna sommaren så har jag mått oförskämt bra.
Nästan bättre än förra graviditeten då jag hade samandragningar ibland från v.27.
Det har jag haft två gången denna gång och det har ändå gått bra.
 
Nu under November månad så har jag känt mig som en flodhäst, energin har gått ner en smula och kroppen börjar säga till mer när jag ska varva ner.
Ibland får jag kramp eller ryck i ljumsken och neråt i benet. Men det går över efter några minuter.
Och det börjar värka i ryggslutet på kvällarna men min man gör jättebra massage och dessutom perfekt nu när han jobbar dagtid och är hemma om kvällarna.
Jag har alltid tyckt att Adem var rena boxaren till skillnad från bebisen men ju längre tiden gick ju mer trångt blir det i magen och ju mer har jag känt av lillasyster denna gång.
Hon lever runt för fullt där inne och för det mesta så är det bara mysigt.
Men så har halsbrännan ökat mer och mer. Med Adem hade jag inte alls lika mycket halsbränna och jag har fått ta medicin nu varje kväll de senaste veckorna, ibland dubbla gånger.
Jag frågade Kadir häromdagen om han kommer ihåg om doktorn sagt något om att lilltjejen har mycket hår på huvudet när vi har gjort ultraljud.
Kadir bara tittade på mig och skakade på huvudet.
Det sägs att har dem mycket hår så har den gravida mer halsbränna, men det är såklart en myt och Kadir skrattade bara åt mig när jag sa det.
 
Magbild v.25
 
Magbild v.34
 
 
Utöver makaroner och potatis så har jag fått en förälskelse för gröna oliver och cheeseburgare.
Inte tillsammans dock.
En annan sak jag har börjat gilla ät senap. Vilket är väldigt intressant då jag under hela min tonår och tidiga vuxenålder sa att de saker jag hatar mest är;
Snus, sill, senap och öl. Exakt så sa jag.
Men då kan jag stryka senap från den listen nu då.
 
Om tre veckor har vi BF och det känns jättebra. Jag känner mig redo, Kadir verkar också känna sig redo och Adem är nog mer än redo. Fast ingen av oss, framför allt kanske Adem, har någon aning om vad vi ska förvänta oss.
Jag tror denna lilla tjej kommer ta oss med storm. Och Adem kommer bli en bra, rolig och härlig storebror.
Fortsätt läsa

Gravid v.38, andra barnet!

Idag går vi in i v.38 som gravid och det är nu 20 dagar kvar till BF. 20 dagar…det är knappt ingenting.
Och för en gång skulle så känns det alldeles lagom. Jag är klar med det mesta; i hemmet, på shoppingfronten och i kroppen.
Jag är nervös för vad som komma skall, hur det ska gå, hur Adem ska reagera, hur vintern och våren kommer bli.
Kommer vi lyckas hålla oss friska? Det hoppas jag verkligen.
 
Men vi är ganska så redo och inom kort ska vi på ett återbesök hos doktorn och ta de sista blodproven, kolla ultraljud en sista gång och ta beslut ang. min förlossning.
Spännande och nervöst på samma gång men vi längtar jättemycket nu.
 
Magen i förra veckan, v.37
Fortsätt läsa

Packa BBväskan!

Adem vaknar 7 på morgonen nu eftersom vi precis har ställt om klockan och det är som 8 för oss. 
Men det är skönt för då kommer man igång på morgonen i tid känns det som. Ge mig 5 minuter så är jag vaken och pigg på morgonen. 
Tro mig, den meningen kommer ni inte få hör eller läsa om 1-2 månader vill jag lova. Och inte under året 2016 heller tror jag. 
 
Vi ställde som sagt in braskaminen igår, soban och när vi var klara så kändes de som om klockan redan var 11 men när jag tittade efter så var den bara strax efter 9. 
Vi hade verkligen tur med tiden igår eftersom vi skulle ut på stor shoppingtur. Det var dags att inhandla det sista inför bebisens ankomst, och kanske de mest vikigaste.  
På listan stod bland annat blöjor högst upp.  
Sedan fortsatte listan med deverse olika nödvändigheter; 
Tvättlappar. 
Sköljmedel. 
Tops till mig och bebistops, dem som är lite bredare och perfekt att använda vid behov ex. vid ögonen. 
Adems dushtvål. 
Barnolja. 
Nappar. 
Toapapper. 
Pads. 
Balsam till mig. 
Hallonsylt. 
Fryspåsar. 
Plastad frotté.
 
De enda vi inte fick med oss eller hittade något bra var innetofflor till mig, en sänglampa som jag ska använda vid amning på natten för att slippa väcka hela familjen
och en tunnare handduk till lillasyster i magen som vi hade liknande till Adem. 
Annars är vi helt klara med all shopping och inköp inför lillasysters ankomst. Nu ska det inte bli någon bebis på förhoppningsvis ett tag men det är ändå skönt att kunna säga att vi faktiskt är redo nu. 
Om något skulle hända. Jag tror dock att hon trivs väldigt bra i magen och inte kommer ut tidigare än planerat. Eller jag hoppas iaf på det. 
 
Nu när det är vårat andra barn så blir det inte lika lätt för Kadir att sticka iväg och fixa saker när hon väl är här. Eller det är klart att han kan men det är lättare för oss alla om vi har allt vi behöver hemma så att han slipper åka iväg på onödig shopping de första dagarna iaf. 
Sen kommer jag nog skicka ut han och Adem ändå. Kadir kommer att få ha huvudansvaret för Adem och det blir såklart en liten omställning eftersom jag sköter Adem mest idag.
Men Kadir är världens bästa pappa och att sköta Adem samtidigt som han får byta blöja på lillasyster och servera mig med te och kakor är inga problem för honom. 
 
Nu när allting är färdigköpt så passade jag på att packa BB väskan. En speciell känsla och ett steg närmare lillasyster. 
Jag tror jag fick med det viktigaste, bara en liten filt ska läggas i väskan så är allt klart sen. 
Självklart har jag också packat ner mer än 3 blöjor som syns på bilden. 
 
 
 
Fortsätt läsa

30 dagar kvar till BF!

Jag måste köra på en gravid uppdatering idag. Inte för att något har hänt eller förändrats direkt utan just för dagens skull.  
Idag är det 6 November och vårat BF datum är 6 December. 30 dagar kvar. MAX! 
Denna graviditet rusade iväg snabbare än med Adem. Jag har haft saker inplanerat varje månad och något att räkna ner till, utöver graviditeten och därför har jag automatiskt skjutit lite på tankarna ang. att räkna ner just graviditetsdagar och veckor.  
De sägs också att man kanske inte alltid är lika ”inne” i allt som sker från topp till tå med ens egna kropp och bebisens utveckling vid andra gravidtiden som vid första. 
Det håller jag verkligen med om. Vid förra graviditeten följde jag säkert 3 olika appar dagligen för att veta vad som händer med mig och bebisens utveckling i magen. 
Nu har jag en som jag försöker kolla in varje vecka men jag skummar bara igenom texten för det mesta. 
 
 
 
En annan sak som är annorlunda denna graviditet till skillnad från förra är att jag mår än bättre och har mindre samandragningar även nu i slutet av veckorna.
Med Adem i magen så blev magen hård och gjorde nästa ont ett par gånger sista veckorna. Men det började redan i v27 då. 
Det har jag upplevt som mest 3 gånger denna gång varav två har varit den senaste veckan. Kroppen säger åt mig att varva ner nu och det kan jag väl hålla med om. 
Jag är kanske inte aktiv i sport och motion men jag har ett bra tempo och sitter sällan still en längre tid. På gott och ont. 
Jag rör på hela kroppen dagligen och sitter ner om jag äter bara. 
Vi får väl se om jag svullnar upp om händerna och fötterna nu denna sista tid men än så länge har jag inte gjort det Tack och lov. 
 
Blöjor ska köpas.
BB väskan ska packas. 
Innetofflor för mig och Adem ska inhandlas. 
Ett nytt besök hos doktorn sker i slutet av månaden. 
Lägenheten ska städas i lite skåp och ställen som jag sällan städar annars. 
Storkok på köttfärssås ska lagas och frysas in i matlådor i frysen…om det nu får plats. 
 
Lillasysters sparkar är ganska så hårda och starka nu. I veckan har Kadir känt ett par ordentliga sparkar i magen och även om jag/vi inte kan urskilja exakt om det är en hand eller fot så känner man det mycket mer nu och kan nästan gissa sig till när hon sträcker ut en fot på sidan av magen. 
Mysigt även om det inte är det absolut mest behagliga på samma gång. Det känns faktiskt en hel del. 
Hon har ännu inte fixerat sig utan ligger med huvudet uppåt fortfarande och vid den här tiden så är livmodern i magen som allra högst och därmed jobbigast oftast.
Efter denna vecka så sjunker magen mer dock och det blir lättare att andas. Även sittandes i soffan.
 
Gårdagens jag innan våra gäster kom. V36 med andra barnet. 
Fortsätt läsa

Gravid v.35, andra barnet!

Om 38 dagar har jag BF och jag är alltså i v35 denna vecka. 
Veckan startade med ett besök på sjukhuset med vanlig rutinkontroll och även ett blod och kissprov. 
Jag har bra värden, äter järn och multivitamintabletter och har gjort sen start. De enda som var ”dåligt” var att jag låg strax under skalan på att ha urinvägsinfektion vilket är vanligt men eftersom det var på gränsen och inget jag känner av så fick jag inga tabletter för det. 
Normalt så hade nog 98% av alla läkare gett en antibiotikakut för detta men min doktor bad mig dricka mycket vatten och komma in om jag märkte av något. 
Det tycker jag är bra. När det inte är något som varken känns av för min del och precis på gränsen till dåligt så kan man i detta fall låta kroppen självlärd istället för att trycka i medicin. 
 
Förövrigt så känner jag mig som en flodhäst. Jag känner mig stor som ett hus ibland och det börjar bli trångt i magen vilket gör att lillasyster känns all over the place. 
Hon är liksom precis under bröstkorgen, hela magen, ner mot ljumskarna och överallt. Känns det som i alla fall.  
Dessutom känns sparkarna mer och hårdare nu. Jag kan nästan känna en fot eller en hand sparka när det väl kör igång. 
 
När Adem föddes så vägde han strax under 3 kg, närmare bestämt 2970 gr. Min doktor vill att vi ska försöka slå det denna gång. Han tycker att vi ska satsa på 3 kg eller mer. Och det har jag ingenting emot, det är bara bra. 
Just nu ligger lillasyster efter sin kurva och växer som det ska men jag har fått order om att äta mer. 
Förutom frukost, lunch och middag så ska jag äta 3 mellanmål däremellan. Allt från frukt, nötter, yoghurt och lite fika såklart. 
Igår innan vi skulle sova då åt jag och Adem havregrynsgröt. Så himla gott det är. 
 
Lillasyster har inte lagt sig med huvudet neråt och om 3 veckor har vi vårat nästa besök hos doktorn och då kommer vi planera och bestämma mer om förlossningen. Om det blir ett planerat kejsarsnitt eller vaginal förlossning. 
Har hon inte vänt sig tills dess så blir det mest troligt kejsarsnitt men det är ett beslut vi tar då när vi vet mer hur det ser ut. 
Mycket kan ha hänt tills dess. 
 
I förrgår tog jag ut mig lite för mycket och under natten till igår så hade jag svårt att sova. 
Efter frukosten när jag satte igång och grejade här hemma så kände jag hur magen blev stenhård och allt kändes obekvämt. 
Efter ett tag släppte det men det kom tillbaka igen och tillslut kände jag bara för att bryta ihop. 
Man blir såklart rädd även om man vet varför det händer. Kroppen sa stopp. Så jag satte mig i soffan och gjorde absolut ingenting under en väldigt lång stund. 
Allting blev bra tillslut och magen kändes bra mot kvällen igen. Idag har jag bara haft en krampliknande känsla i magen och genast släppte jag allt och satte mig i soffan. 
Det är ändå bara 5 veckor kvar nu, som mest, och kroppen säger ifrån på allvar. 
 
Som tur är så har vi det mesta klart för oss. Jag ska packa bbväskan nu i helgen och sedan ska vi köpa blöjor också. Sedan har vi lite småfisk kvar men det viktigaste är iaf klart nu. 
Vi känner oss redo! 
 
Lite såhär känner jag mig nästan. 
Fortsätt läsa

Föda barn i Turkiet, del 2!

Jag började skriva om hur jag känner inför denna förlossningen, att föda barn i Turkiet, kejsarsnitt vs. vaginal förlossning och mitt kaos jag hade inombords förra gången i ett tidigare inlägg som ni hittar på länken här nedanför.
http://louiseiturkiet.blogg.se/2015/october/foda-barn-i-turkiet-2.html
 
 
Hur tänker jag denna gång? Nu har jag inget kaos i mitt liv, jag är väldigt avslappnad och jag vet mer hur det funkar även här i Turkiet.
Några kommer säkert tycka att detta är jättelöjligt men den som har gjort mig mer positiv inställd till en vaginal förlossning är Isabella Löwengrip, även kallad Blondinbella.
Hon födde sin son för snart två år sedan och har nu även en dotter på strax under 6 månader. Hennes sätt att förklara i bloggen om förlossningen, hennes och andra föräldrars positiva upplevelser samt hennes medverkan i gravid vecka för vecka har öppnat mina ögon mer, gett mig mer fakta på ett konkret sätt och dessutom upplevde hon sina förlossningar väldigt positivt som har smittat av sig till mig.
Utan att det blir som en saga och man tror att allt är som rosor och choklad. För så pass mycket förstår jag att jag kommer kanske inte tycka att det är helt och hållet underbart precis hela tiden, varenda sekund och minut.
Men vem vet, jag kanske tycker det är värt smärtan när man väl har sin bebis i famnen.
Idag är jag mycket mer positiv inställd till en vaginal förlossning pga. hennes och många andras positiva inställning till förlossning helt enkelt.
Men…jag stänger inte dörrarna för kejsarsnitt heller. Jag upplevde, trots allt, min förlossning som positiv och är glad över hur det blev.
Jag är nöjd över att jag gjorde det valet sist och jag skrattar idag åt hela den dagen, hur galet allting blev från start. Men ändå väldigt bra.
 
På många sjukhus i Turkiet så säger dem att har man gjort kejsarsnitt tidigare så finns det alltid en risk för det ena eller det andra och därför görs automatiskt kejsarsnitt vid nästa förslossning igen.
Risk finns det alltid, vaginal förlossning eller kejsarsnitt och man kan inte veta före hur en förlossning kommer att bli.
Eftersom vi har valt att vara på ett annat sjukhus och en annan doktor än sist så finns det också en liten parantes där mellan doktorerna-sjukhusen.
Om något går fel vid en vaginal förlossning denna gång pga. eventuellt fel vid förra kejsarsnittet, vem är det då som gjorde fel?
Jättelöjligt men samtidigt så det fungerar på vissa ställen här.
Min doktor som jag har idag har inte stängt dörren för en vaginal förlossning för min del, men han ser gärna att jag gör kejsarsnitt igen pga. ”risken” som kan finnas och bli.
Ingenting är bestämt och vi har ett nytt besök i slutet av denna månaden då vi ska prata mer om detta, kanske bestämmer vi något då eller så ser vi närmare på hur det ser ut ju närmre BF den 6 december vi kommer.
 
Även om vi är två som blir föräldrar igen så är det jag som har sista ordet oss emellan när det kommer till förlossningen.
Men jag vill att Kadir ska vara delaktig och ge sin syn på det hela.
Sist ville han inte att jag skulle göra kejsarsnitt, och det lyssnade jag inte direkt på. Men han respekterade mitt beslut till 100% och jag lyssnade på vad han tyckte. Sen tog jag mitt egna beslut och det som passade mig och min kropp bäst just då. Och Kadir sa aldrig emot mig om kejsarsnitt men uppmuntrade mig däremot till vaginal förlossning.
Han är glad över att jag är positiv inställd till båda valen denna gång fast skrattar lite åt det och känner att det kanske var lite försent med den inställningen nu.
Blondinbella borde ha fått barn ett halvår innan mig sist med andra ord.
 
Vi har pratat om detta med att vara med vid en förlossning och jag vill såklart att han ska vara med, vid mig, men samtidigt vet jag också hur stressad och obekväm han kan bli.
Han är en person som spyr i en papperskorg när Adem ska ta blodprov, som ett exempel.
Hur ska han då klara av en förlossning tänker jag.
Vi pratade därför om detta för ett tag sedan och får han välja så vill han mer än gärna INTE vara med i rummet vare sig det är kejsarsnitt eller vaginal förlossning.
Däremot om jag mer än gärna vill det så kommer han vara det säger han.
Och jag känner bara att jag tror att jag kommer bli mer uppjagad och stressad om han är med i rummet. Så för mig så får han gärna stå utanför och heja på istället.
Jag vet att jag har hans stöd hela tiden även om han fysiskt inte finns just där, just då.
Någon kanske tycker detta låter jättekosntigt men jag tycker att det låter jättebra för det betyder bara att vi är överens.
Däremot så har jag gärna någon utav Kadirs systrar med mig i rummet, om de själva vill.
Som ni vet så är jag väldigt glad i Kadirs familj och det var Kadirs systrar och svägerskor som verkligen hjälpte oss och tog hand om mig, Adem och hjälpte mig med olika trix när jag skulle amma Adem i början vid förra gången.
Så att ha med någon utav dessa starka kvinnor under en förlossning är jag helnöjd med.
Det känns till och med bättre än att ha med mig Kadir om jag ska vara ärlig. Och det vet han om.
Jag har också pratat med min egna syster om kommande förlossningen och jag hade såklart varit glad om hon hade varit med men jag tror att vi hade skrattat oss igenom hela förlossningen.
Det hade något blivit helt galet och väldigt språkförvirrande om hon hade varit med mig. Men också en upplevelse vi nog aldrig skulle glömma. 
 
Min slutsumma av alla mina tankar kring förlossningen är;
Jag kunde inte vara mer nöjd med mitt beslut vid förra graviditeten. Jag var och levde i ett kaos och valde det som passade mig bäst just där och då, med en liten tvist.
Jag fick höra min sons första skrik, som lät som ett trött lamm ungefär, och skulle gärna vilja ha den förlossningen på film med tanke på allt som inte blev som jag hade tänkt mig.
Jag är också otroligt nöjd med att mitt snitt faktiskt knappt syns idag och hoppas att det blir samma vid nästa gång, om det blir kejsarsnitt då med.
Jag är också väldigt positiv inställd till både vaginal förlossning och kejsarsnitt denna gång.
Däremot till skillnad från förra gången så vill jag inte vara helt nedsövd om jag ska göra kejsarsnitt denna gång. Jag vill vara med när det händer, jag vill kunna se min dotter för första gången som jag såg Adem och minnas det ansiktsuttrycket och känslan igen. För det är helt fantastiskt och stort.
Blir det vaginal förlossning så ser jag fram emot epidural och gärna lustgas också om det finns, däremot vet jag inte vad för tokigt jag kommer säga av den.
Vem vet, jag kanske börjar prata flytande turkiska med riktigt bydialekt som min man eller Adems äldsta kusin gör. Det är svårt att förstå ibland och till och med för turkar från andra städer tycker det.  
Och blir det kejsarsnitt så lovar jag att inte berätta vilket datum det blir innan utan det får bli en rolig överraskning när ni minst anar det här på bloggen.
Däremot kommer jag nog förvarna min egna familj och berätta att inom en veckas tid så är det dags, men exakta datum håller jag till mig själv precis som sist.
 
Hur har era förlossningar varit? Var det som ni hade tänkt er? Positiv eller negativ upplevelse och hade ni velat gjort något annorlunda?
Och hur många är det som läser här som är gravida just nu? Är ni spända och nervösa?
Fortsätt läsa

Gravid v34, andra barnet!

Hejsan!
Här kommer en liten graviduppdatering. Igår, måndag så gick jag in i graviditetsvecka 34. Jag är alltså idag 33 veckor och 1 dag gången. Och dagarna rullar på ganska så smidigt fortfarande.
Jag har precis som i förra graviditeten haft en ”lätt” graviditet får jag väl säga själv.
Visst, jag har mått illa, haft svårt för att äta, besökt läkare mitt i natten pga. magsjuka, haft dubbla hjärtslag mycket i början osv.
Men inga direkt kramper eller problem med kroppen och det är jag väldigt glad över.
Magen är väl egentligen inte särskilt ”stor” och bebisen är varken liten eller stor utan ligger vid den normala kurvan i storlek.
Det är med andra ord hon och det övriga i magen just nu såsom fostervattnet som väger och gör att jag ökar i vikt.
Jag har gått upp 4 kg totalt och väger 55 kg idag. Sista tiden ska man öka i vikt eftersom bebisen lägger på sig en del då och jag känner att magen har blivit ”större” även om jag inte har ökat i vikt men också mer spetsig än bred.
Det finns ju en härlig myt om att när man väntar en pojke så är magen spetsig och väntar man en flicka så blir man mer rund och ”bred”
Jag tycker min mage är precis som med Adem i magen men jag har ändå fått lite mer höfter och rumpa under denna graviditet.
 
I slutet av veckan så fick vi bodys från H&M i minsta storlek, 50 som jag har beställt och köpt så nu känner jag mig redo att packa en väska att ha med till sjukhuset den dagen det är dags.
Och det vet man aldrig när det blir. Det kan ju faktiskt hända något som gör att det blir tidigare än planerat och då känns det bra om allting är förberett, framför allt till bebisen.
Här är en sneak peak på de nya bodysarna som jag är helt kär i. Det enda tråkiga är att jag vet att de kommer inte ta lång tid innan hon har växt ur dessa.
Det är underbart att se hur barn växer men det går så fort. Och jag är, som alltid, kär i dessa barnkläder och vill använda de mycket.
 
 
Precis som i förra graviditeten så är jag väldigt lugn inför förlossningen.
Jag vet att det kommer bli som det blir och det känns skönt att veta lite mer hur det fungerar vid ett kejsarsnitt om det skulle bli så denna gången med.
En annan sak jag ser fram emot är att det kommer vara vinter och mycket hemmatid när bebisen är här.
Förra gången föddes Adem mitt i turistsäsongen, Juli månad och jag ville såklart träffa alla vänner som är nere på semester i Side under sommaren.
Men samtidigt blev det nog lite stressigt och lite för lite ”hemma tid” att bara ta det lugnt, amma och andas ut.
Det ser jag fram emot denna vinter, att verkligen gå i ide och vara hemma. Då ska jag lukta svett, ha okammat hår, kläder stora som tält och bara mysa.
 
Lillasyster i magen var inte så aktiv som Adem var runt v25 men däremot har hon kommit igång ordentligt nu sista månaden.
Nu känns hon verkligen i hela magen och hon sträcker ut på sig åt alla håll och kanter samtidigt.  
Jag har haft mycket mer halsbränna denna gång och det finns även en myt kring detta, som med allting annat, att mycket halsbränna betyder att bebisen har mycket hår.
Nja, jag vet inte om det stämmer men den som väntar få helt enkelt se.
Från och med om en månad så kan vi börja räkna ner på dagar tror jag. Och jag ser verkligen fram emot att få träffa lilla nykomlingen i våran familj.
 
Mage v34
Fortsätt läsa

Nedräkning och alien!

Förlåt för att jag tjatar om det här boandet jag sysslar med här hemma men det är ju ”det enda” jag gör om dagarna nu. Förbereder mig psykiskt och fysiskt för lillasyster.
Det tog längre tid att ta in att vi faktiskt ska få barn igen, att det ska komma en ny liten figur och bo med oss och samtidigt förgylla våra dagar (och nätter…) i många, många år framöver.
Jag har nog på något vis skjutit på tanken, lite ”jag tar tag i det sen” och sen är väl nu antar jag.
Det är klart att jag har fattat att vi ska ha barn, att jag är gravid. Men när det mesta rullar på som vanligt, när graviditeten inte gör sig så mycket påmind än sparkarna i magen och kläder som slutar att passa runt magen så är det lätt att samtidigt inte tänka på det.
Det är inte som första graviditeten med 5 olika appar i mobilen där man läser varje dag vad som sker i magen och varenda stillsam minut så skenar tankarna iväg på graviditet och bebis. Så var det för mig första gången iaf.
 
Jag frågade Kadir häromdagen om inte han är avundsjuk att han aldrig kommer få känna hur det känns att ha en bebis i magen.
Han tittade på mig med stora ögon, skrattade och sa nej tack.
Tänk dig att du har en alien i magen, en varelse som du känner lite då och då.
Nej, det var inget som lockade honom alls och jag tror ärligt talat han är glad över att han inte är eller någonsin kan bli gravid. Jag sköter den biten så bra tycker han.
När jag rensade i skåpet häromdagen så hittade jag en påse som jag hade lagt undan till ”eventuellt i framtiden”
En påse med bland annat två hårspännen som jag tog med mig från mammas hus redan när Adem låg i magen. Ifall det skulle vara en tjej i magen som i framtiden kanske vill ha några fina spännen i håret.
Sedan låg även en klänning i påsen. Klänningen ser ni här nedanför, både på mig som bebis och bredvid bilden.
Tänk att vi ska ha en liten sådan där tjej snart som kanske kommer bli fotograferad i just denna klänning en dag.
Och tankarna gick genast vidare över till utseende.
Hur kommer denna tjej se ut? Kommer hon vara lik Adem eller kanske mörkare och få sin babas drag i färg mer?
Eller kommer hon att komma ut med eldrött hår och lika vild som jag var med stora, frågvisa ögon?
Om mindre än 60 dagar vet vi.
Fortsätt läsa

Börjat boa här hemma!

Hej allihopa! 
Vi har fullt upp här hemma idag. Efter frukosten så åkte vi iväg och köpte lite bra-ha-saker inför lillasysters ankomst. 
Jag hade tänkt att börja fixa, dona och boa från och med början av September månad men eftersom det har varit så himla varmt, och är fortfarande så har jag dragit ut på allting. 
Ja, man kan skylla på värmen i ett sånt här läge. 
Jag hade hoppats på svalare väder och regn när jag skulle börja dona och fixa. Mysigt höstväder ni vet, men å andra sidan är detta bättre då jag nu kan tvätta och får tvätten torr på nolltid. 
På måndag går jag in i v32, lilltjejen är färdigbakad och ska bara lägga på sig kilo och kan faktiskt komma tidigare om hon känner för det. 
Så jag börjar nu fixa med det praktiska som behöver vara klart OM hon skulle tittat tidigare. 
 
Vi köpte bland annat tvättmedel som är mer skonsamt för bebis och barnkläder. Det gjorde vi aldrig med Adem och han har aldrig haft problem med huden eller visat något tecken på att vi borde byta tvättmedel men jag behövde ändå köpa nytt så att vi har hemma och då passade jag på att ta ett lite mer skonsamt. 
Sedan köpte jag andra städartiklar så att jag verkligen kan få fixa och greja här hemma. 
Det enda vi inte köpte, som vi faktiskt borde ha köpt, var blöjor och tvättlappar. Jag vet inte riktigt vad vi tänkte men jag ska skicka iväg Kadir och köpa detta i veckan som kommer om han ändå ska in till Manavgat. 
Imorgon ska han till marknaden och köpa olika nötter som våran doktor tyckte att jag skulle äta. Ja, de nötterna som jag tål då. Och det tackar jag inte nej till. 
 
Tvättmaskinen är igång nu och det var så mysigt att sitta och sortera alla nya kläder som vi har köpt och fått till just lillasyster. Klippa bort lappar, sortera i färg och sedan har jag skrivit en lista på vad vi har och vilken storlek. 
Adem var med och tittade, pillade, grejade och jag tycker det är kul att han är lite delaktig och vi pratade om vem som ska ha dessa kläder och hur liten hon är. 
Nu ska jag plussa ihop detta med listan över Adems kläder som lillasyster ska få ärva och på så sätt har vi bättre koll på om och vad det är vi behöver nu det sista. 
Det enda jag vet redan nu är långärmad body i storlek 50 för det har vi ingen än så länge. Sedan ska vi skaffa någon söt, tunnare filt och en lite varmare filt. 
Men eftersom vi snart förhoppningsvis får besök så hade jag tänkt att en shoppingrunda i Manavgat skulle sitta fint  just den veckan. Det tror jag att vi hinner och jag klarar av. 
Vem det är och när det blir får vi däremot se…men det är någon/några jag verkligen längtar efter att få träffa. 
 
Sortera, klippa bort lappar, skriva upp storlek, vända ut och in…
Allt mellan storlek 50-92 har vi här. Med andra ord 2 år!
 
I en utav plaggen som jag har köpt här i Turkiet så stod det inte någon storlek utan kilo istället. Smart. 
 
Och i ett utav plaggen från Gekås satt denna lapp. Bra komihåg lapp till oss föräldrar.  
Fortsätt läsa

Skicka paket till Turkiet!

Detta med att skicka paket till Turkiet är alltid spännande för man vet aldrig om det kommer fram eller inte. Så med viss osäkerhet så lät jag min fina vän Johanna få våran adress för att kunna skicka ett paket som hon så gärna ville skulle komma fram innan lillasysters ankomst. 
Jag kände att det är så dumt om det inte kommer fram och hon har kastat en massa pengar i sjön. Jag har nämligen hört flera paket som aldrig kommit fram och samtidigt också lika många som faktiskt kommer fram tryggt och säkert. 
Dessutom har jag fått några paket på posten tidigare, så det verkade faktiskt fungera för oss. 
Men för säkerhets skull så bestämde vi att det skulle skickas som rekommenderad post. Då kan både avsändaren och mottagaren följa vart paketet finns via internet och det har vi gjort nu dessa dagar med spänning. 
Johanna skickade paketet den 22 September och det kom till vårat postkontor igår. Idag hämtade Kadir upp paketet så 10 dagar totalt tog det från Sverige till oss här i Turkiet. 
 
Och innehållet sen…jag hade passat på att önska mig en sminkpenna från H&M som jag använder och bad om att få köpa eftersom Johanna ändå skulle skicka ett paket. 
Resten hade jag ingen aning om vad det skulle vara men jag blev så glad.  
Hon hade köpte ett paket med långärmade body’s från Zara och även en jättesöt rosa klänning och ett par strumpor därifrån. Dessutom ett par passande strumpbyxor och ett hårband från H&M till lillasyster. 
Jag längtar tills jag kan göra lite roliga frisyrer, använda hårband och lite klämmor och spännen på lillasyster. 
Om jag nu får det. Säger hon nej eller visar att hon inte vill så respekterar jag såklart det. Och jag kommer inte låta det gå till en överdrift heller. 
 
Johanna hade dessutom passat på att skicka med en krydda som hon själv gillar och eftersom hon känner mig så vet hon att jag gillar att testa sådana saker. Plus att hon skickade med den nya Marabou smaken. 
Den blir spännande att testa. 
 
 

 
 
Förutom detta, denna härliga fredag så är nu Therese och hennes fina familj på plats i Side.
De hittade en superbillig resa till ett utav Sunwinghotellen här i Side för 10 dagar sedan och kunde inte motstå att boka för ytterligare en resa i år. 2 vuxna och en 1 åring för strax över 6000 kronor, det är kanonpris det. 
Så hon passade på och frågade om jag ville ha något från Sverige och jag kände väl att man kanske ska uppdatera sig för vintern. Havregryn och citronmajonäs till mig som nu var slut och smörgåsrån till Adem som han älskar. 
Sedan överraskade Therese oss med en klänning till lillasyster och målarpennor till Adem. Han blev så glad och ville genast måla med en gång på morgonen. 
 
  
 
Vilken kalasfredag det blev, och mer kul ska vi ha det. Ikväll kommer några vänner förbi som jag inte har sett på länge. Äntligen fick vi ihop något och jag ska åka till affären nu för att handla vad vi behöver. 
Hoppas ni får en bra fredag allihopa!
Fortsätt läsa

Gravid v.31!

Hejsan!
Nu äntligen har vi elen tillbaka hos oss. Den försvann redan innan vi vaknade imorse och sedan har den kommit några korta stunder under förmiddagen men försvunnit lika snabbt.
Hela vårat område verkar ha varit strömlösa men jag vet inte hur det såg ut i resten utav Manavgat eller Side däremot.
 
Vi har haft en otroligt bra förmiddag för vi har nämligen varit på rutinkontroll på sjukhuset och träffat våran nya läkare.
Eller som Kadir har sagt i flera månader nu ”Bästa läkaren i stan, alla vill gå till honom” och jo, det har nog varit så för vi har försökt komma intill hos denna läkaren sen i somras och inte lyckats.
Att han dessutom håller till på det kommunala göra att än fler går till honom, just för att de kan.
Men förra veckan fick vi en tid tills idag och när vi väl var på plats, 25 minuter innan utsatt besökstid så inser vi att han har haft en förlossning på förmiddag och där med har hela väntetiden blivit fördröjd.
Så en timme efter utsatt tid fick vi komma intill.
Och tro mig, jag ville ge upp flera gånger och precis varje gång så fick en ny patient komma intill så vi väntade ut det hela tiden och tillslut var det våran tur.
 
Och jag kan väl förstå varför denna läkaren är så eftertraktad. Han talade till mig, trots att jag ”inte kan turkiska” och även till Kadir. Han var väldigt noggrann, frågade flera gånger om vi hade några frågor, gick igenom alla mina papper på blodtester jag har gjort under denna graviditet och frågade hur jag mådde, om jag hade kramp i vaderna, om mitt tandkött blöder ibland etc.
Min läkaren som jag hade med Adem på det privata sjukhuset har under denna gång knappt sagt hej eller frågat hur jag mått när vi har gjort besök där. Ett, två, tre så ska allting gå snabbt och så mycket pengar på kortast tid är deras mål.  
Läkaren vi har gått till mest denna gång, även det på det kommunala sjukhuset, har vi varit nöjda med men inget ”utöver det vanliga” utan bara helt okej.
Denna läkare som vi hade idag tog sig tid för sin patient och inte bara för att slussa förbi alla på kortast tid.
 
Efter att vi hade pratat lite om min förra graviditet, varför det blev kejsarsnitt då, hur vi/jag tänker nu, hur jag mår etc. så var det dags för ultraljud.
Och som jag har förklarat tidigare så går detta på 2 minuter oftast. Men denna gång var det också annorlunda, till Kadirs stora glädje.
Läkaren visade oss, och kanske framför allt Kadir mer, alla kroppsdelar, hur det bör se ut, vad han letar efter när han går igenom, ryggraden, hjärtat och slagen etc.
Jag har fått en ordentligt genomgång i Sverige på detta på RUL i v18 där men Kadir ser ju bara hur de sveper förbi och har ingen aning om vad de tittar efter vid ultraljuden. Så han tyckte det var riktigt spännande.
Vi fick också höra hjärtljuden och då reagerade Adem på ljudet och sa ”Huuhh??!”
Sedan sa läkaren att vi väntade en tjej, vilket vi redan vet, och så vänder han sig till mig och säger:
It´s a women!
 
Haha jag höll på att dö av skratt. Jag förstår vad han menar men det lät väldigt kul.
Och som ni då kanske förstår så kan denna läkaren begränsat med engelska.
 
Jag och Kadir har pratat om förlossningen här hemma och jag är mer stark och positiv till en vaginal förlossning denna gång än sist.  
Förra gången var jag inte det och jag var framför allt inne i ett sådan kaos i mig själv med mammas bortgång och allting runt det så tanken på en förlossning då gav mig gåshud.
Jag kan idag säga att för mig är jag lika inställd på både vaginal förlossning och kejsarsnitt.
Och det tyckte denna läkaren var bra, han stänger inga dörrar till varken det ena eller det andra heller.  
Men på många ställen i Turkiet så har de som ”egen grundregel” att om du har gjort kejsarsnitt tidigare så kommer du göra det igen.
Min förra läkaren, som jag hade med Adem var inte PRO-kejsarsnitt utan uppmanade mig till vaginal förlossning.
Men som jag skrev tidigare så sa mitt huvud emot och jag ville ta det ”enklast” för mig själv. Datum sattes några veckor innan och dagen innan vårat planerade kejsarsnitt så hade Adem fortarande inte vänt sig och min doktor tyckte då att ett kejsarsnitt var bäst för både mig och bebisen.
 
Våran doktor som vi träffade idag har vi inte bestämt något än med utan vi får se hur det ser ut nästa gång.
Jag och Kadir har bestämt tillsammans att han inte kommer vara med vid förlossningen, vare sig det blir vaginal förlossning eller kejsarsnitt.
När blodprov skulle tas på Adem strax efter att han var född så fick Kadir lämna rummet för att spy i en soptunna så han skulle väl mest göra mig stressad och ändå få lämna rummet om han hade varit med under en förlossning.
Och vi båda känner att det är bäst om han väntar utanför.
Förhoppningsvis får jag ha med mig någon utav Kadirs systrar men även det ska vi prata mer om nästa gång när det närmar sig förlossningen.
Min största oro är kanske mer språket, för även om jag kan en hel del turkiska nu så har jag inte direkt tagit reda på vad tryck, värk, samandragning, moderkaka etc.heter. Och skulle jag råplugga det nu så tror jag inte att huvudet kommer vara i form för att ta fram de nyinlärda orden på turkiska.
Engelska hade jag fixat utan problem…men turkiska..nej.
Men både Kadir och jag är jättenöjda med denna läkaren, han har ett väldigt gott rykte om sig, visade sig verkligen positiv och jag är också nöjd med hans inställning för en förlossning.
OM det skulle bli kejsarsnitt så kan vi räkna med ett datum från och med 15 November och framåt beroende på hur jag och bebisen mår sista tiden.  
Jag som redan var stressad över att BF datumet är den 6 december, dvs 66 dagar dit.
Men det är nog dags att ställa in sig på ca 1,5 månad och framåt för att inte få en chock sen.
 
Lillasyster väger strax under 1700 gram vilket var bra och ”som det ska vara”
Jag själv ligger på 54-55 kg så vi får se om det blir mycket eller lite plus sista tiden. Förra gången svällde mina händer och fötter upp de sista tre veckorna men vi får se vad som sker denna gång.
Jag mår bra men självklart blir det tyngre och lite jobbigare med tiden som går, trots att det inte ser stort eller tungt ut.
Men det har gått bättre än vad jag räknat med och betydligt snabbare.
 
Dagens bilder från ultraljudet och även bild på avläsningen utav hjärtslagen.
Gårdagens mage.
Fortsätt läsa

Ett flicknamn tack!

Innan Adem var en Adem så kallades han för Mini på sociala medier, kommer ni ihåg det?
Med lillasyster i magen har vi inget direkt smeknamn mer än lillasyster, eller vi säger väl egentligen bebisen här hemma medans när jag skriver så skriver jag lillasyster.
Och många frågar ifall vi har något namn på henne ännu men det har vi faktiskt inte.
Precis som med Adem så är det helt blankt. Vi har funderat lite, pratat lite men vi har inte spikat något namn än.
Vi står på 0 helt enkelt.
Jag hittade Adem när jag letade på internet bara några veckor innan förlossningen skulle ske. Jag var inte helt övertygad själv direkt men när jag väl blev det efter några dagar så kände jag att detta namn måste vi verkligen ha.
Och Adem är verkligen en Adem, det finns inget namn som passar eller hade passat bättre till honom känner jag.
Samma sak, samma känsla vill jag såklart få med lillasyster också. Det ska vara SÅ rätt och egentligen känner man väl det när man ser sin bebis först eller när det har gått en tid och bebisen har blivit en egen person och har en personlighet som man lärt känna.
Men vi vill ändå ha ett namn klart i alla fall någon dag eller timme innan förlossningen börjar.
Vi behöver alltså eran hjälp igen!
Ett tjejnamn, flicknamn som är turkisk men som är lätt att uttala för svenskar.
Alltså inga ş ı ü ğ ç eller andra turkiska bokstäver och inte heller å eller ä. Ö går däremot bra för det finns i Turkiska alfabetet också.
Ge alla förslag ni kan!
Vi kommer inte välja något mellannamn denna gång heller och det är inte många i Turkiet som har just ett mellannamn så det känns bra att inte ha det på våra barn.

Och hörni, det är bara 70 dagar kvar…Kan någon sakta ner tiden lite grann?
Fortsätt läsa