Bebiskläder från förr!

När pappa skulle komma ner hit till Turkiet på semester så bad jag honom ta med lite kläder som jag har haft hos honom.
Det var framför allt barnkläderna som jag ville ha ner, dels lite av det som Adem hade när han var liten och som jag lämnat kvar där. Bland annat jättesnygga chinos, fina bodys och ett par härliga mjuka uteskor för bebis.
Men också kläder som jag har sparat från mig och min systers bebistid.
När mamma gick bort så gick jag och min syster igenom våra gamla kläder som mamma sparat åt oss till den dagen vi själva får barn. Och mycket utav kläderna var i väldigt bra och fint skick, bland annat overallen här nedanför.
Just vid den tiden när vi delade upp och sorterade kläderna så var jag gravid men vi visste inte om vi väntade en pojke eller flicka då så jag sparade både lite klänningar och blusar men också kläder som kan tänkas passa till en pojke.
Jag använde bland annat en vit omlottröja väldigt mycket till Adem som kom från min och systers bebistid.
 
Denna gång visste vi inte heller om det var en pojke eller flicka när pappa skulle packa ner i väskan så jag valde lite blandat av det jag hade sparat och kvar i Sverige.
Bland annat bad jag honom ta med två fina mössor, en sparkdräkt och en jättefin vinteroverall.
Detta kommer bli jättebra till kommande bebis, vare sig det är en pojke eller flicka vi väntar.
 
 

Snart vet vi kön!

Inom en till två veckor ungefär så kommer vi åka till doktorn för en ny, vanlig rutinkontroll av bebisen i magen.
Då har vi kommit så långt i graviditeten att vi kommer få reda på om vi väntar en pojke eller flicka, en lillebror eller lillasyster.
Just nu är vi bara glad över att få veta att vi har en frisk och kry bebis utan några som helst problem.
Och även att mina värden ser bra ut.
Men det ska självklart bli jättespännande att veta om det blir en flicka eller pojke.
Jag var ganska säker på det ena först men har nu börjat ändra mig och tror det andra. Men vilket utav dem som jag tror berättar jag inte idag.
 
Nu är det dags för er att gissa. Det hade varit jättekul om ni har lust att säga vad ni tror, blir det en pojke eller flicka denna gång.
 
 
 
Med Adem var jag väldigt trött i början, kräktes väldigt sällan, hade bra hy tills slutet av graviditeten, hade inga särskilda cravings mer än det jag saknar ifrån Sverige.
Magen började växa från v18, runt den tiden så började jag också få sura uppstötningar. Fötter och händer började svullna upp de sista 3 veckorna innan förlossningen.
 
Denna gång mådde jag rejält dåligt i början, kräktes flera gånger och fick även kräkkänsla vid mat i början. Jag har helt plötsligt börjat gilla gröna oliver och drömmer om cheesburgare från Mc Donalds.
Och även annan mat som innehåller ost. Gärna smält ost.
Magen började växa smått efter v12 och jag började känna första sparken i v17, bara en vecka innan Adem som var i v18 när jag kände första sparken/fladdret.
Mina fötter svullnar ibland och vissa skor har blivit för små, Jag fick springa upp och kissa varje natt de första veckorna och jag har också fått sura uppstötningar några gånger.
 
Vad tror ni? Vissa saker är sig likt från första graviditeten medans andra saker är helt olika.
 
Här är UL på Adem i v 13, vs UL på nya bebisen i v.12
 
Adem
 
Bebis

Vad mitt hjärta klappar extra mycket för!

Nu har jag kommit på vad jag har fått dille på under den här graviditeten.
Det hela började för ett tag sedan när jag tänkte på en riktigt god osttoast från Doruk. Sedan åt vi på Mc Donalds på midsommarafton och efter det kan jag inte riktigt släppa det;
Cheesburgare. Det är vad mitt hjärta klappar hårt för i dessa gravidtider.
Det är inte så att jag gråter eller blir galen om jag inte får en cheesburgare men jag tänker på just detta kanske minst varannan dag.
 
Idag fastar inte Kadir av personliga anledningar och när vi precis skulle laga lunch så sa jag till honom:
Bara så att du vet, om du vill göra mig riktigt glad någon dag så åk och köp en cheesburgare till mig.
Gärna från Mc Donalds. Det är vad jag tänker på jämt nu för tiden.
 
Ingenting om att vi skulle äta det idag, att jag kommer flytta ut eller kasta ut honom om han inte åker och köper det till mig och inga tårar från min sida.
Bara en sån där liten hint ni vet. Sånt som behövs ibland. Män kan inte läsa kvinnors tankar, och tvärt om.
Så istället säger jag vad jag tänker på, och hoppas på det bästa.
 
Kadir säger då som svar: Ska vi åka och äta på Mc Donalds idag kanske?
Inom 20 minuter var Kadir startklar och istället för att åka dit och försöka hitta en parkeringsplats i närheten så köpte han med sig mat hem. Efter min beställning.
En dubbelcheesburgare till mig, meny, och sprite till det. Adem fick en barnhamburgare, äta våra pommes frittes och dricka äpplejuice som vi har hemma.
Kadir, som knappt har ätit på Mc Donalds innan eftersom det är precis nyöppnat i Manavgat sen i våras och inget han väljer framför kebab eller turkisk mat, tog en Big Mac.
Han blev inte mätt och som tur var hade vi förberett lite mat också. Jag vet inte vad era män äter på Mc Donalds men en Big Mac meny var inget som mättade min man iaf.
Dubbel cheesburger är iaf här i Turkiet ganska små. I storlek som barnhamburgare fast med två hamburgare i. Lite väl litet tycker jag men jag blev mätt på min meny. Alldeles lagom mätt och dessutom överlycklig för dagens lunch.
 
Eller som jag sa till Kadir; Nu klarar jag mig nog 2 veckor innan jag börjar tjata om cheesburgare igen.
 

Första veckorna som gravid med nummer 2!

I morgon går jag in i v.17 som gravid och denna vecka som har varit så har inte riktigt något ”särskilt” hänt så jag tänkte att jag skulle berätta om första veckorna. Innan ni, eller några andra, visste att jag var gravid.
Veckan innan och efter att jag fick allt svart på vitt på ett test så var jag ganska…sur av mig.
Jag kom i konflikt med Kadir där jag var tvungen att ha rätt och jag var tvungen att ifrågasätta om jag tyckte något var fel.
Och jag kände med mig att jag var elak, sur och bara jobbig. Inte alls mig själv.
Vi kommer sällan i konflikt eller är oense. Jag har lärt mig att livet är för kort för att bråka och därför väljer vi båda vägar där vi släpper sånt och går framåt istället. Förutom dessa två veckor då…Haha.
Men som tur var så varade det inte längre och istället vände det till att jag ett fleratal gånger verkligen har fått lyckorus och haft lyckokänslor.
Riktigt sådär så att det pirrar i hela kroppen, jag berättade flera gånger om dagen hur mycket jag älskar allt med livet och hur glad jag är över allt som finns i mitt liv.
För det viktigaste är att må bra och att sina nära och kära mår bra. Jag fick lyckokänslor av att veta att jag snart skulle bli moster inom några månader och jag fick lyckokänslor av att tänka tanken ”28 år och blivande 2barns mamma”
Happy wife, happy life skulle man väl kunna säga för både mig och Kadir.
Men sedan började det…inte just morgon illamående men illamående så fort mat kom på tal eller i närheten av mig.
Detta hade jag inte alls med Adem och det var verkligen en ny upplevelse för mig.
Ett tag åt jag enbart potatis med smör och salt, soppa och makaroner. Och bröd.
Inget annat fick jag i mig och även om jag inte spydde hela tiden så fick jag kväljningar och rusade till toaletten.
Adem kom efter och klappade mig på ryggen några gånger, min lilla, fina pojk.
Jag förklarade flera gånger för honom att jag inte var sjuk men att jag mådde dåligt för att jag hade en bebis i magen.
Vi berättade för Adem direkt att han skulle bli storebror, och lika snabbt började han säga abi (storebror på turkiska) när han såg bebisar på tv eller på bild på min telefon.
 
Det sägs att med barn nummer två så kan ens partner kanske verkar lite mer frånvarande än vid första barnet när det kommer till all utveckling och vad som sker i kvinnans kropp.  
Och det stämmer för oss men samtidigt så har jag inte heller varit lika ”superaktiv” med olika appar och vad som händer varje dag, varje vecka, varje millimeter i min kropp som vid förra graviditeten.
Kadir är överlycklig och glad för vad som komma skall men det är svårt för ens partner att se vad som faktiskt händer med mig som bär på barnet när det inte syns utåt sätt.
Och jag är fortfarande ganska liten runt magen så ni kan förstå att de inte har synts tidigare heller.
Fast precis som förra gången så svullnade magen upp då tarmarna ändras om och gör plats för det som kommer hända och formas de närmsta månaderna.
Vissa kvällar var jag till och med så uppsvullen att jag trodde det väntades tvillingar.
Men det är bara en bebis.
 
Tydligen jobbigt att vänta barn ser det ut som 😉
Med Adem hade jag några veckor som jag var extremt trött och sov flera timmar på dagarna. Men denna gång har jag inte alls känt så. Jag har varit pigg i huvudet framför allt hela tiden.
Däremot eftersom jag inte åt så mycket så blev jag orkeslös pga. det. Inte trött att jag ville sova, som med Adem, utan slö i kroppen bara.
Hjärnan ville jobba och vara aktiv medans kroppen sa nej.
 
Första veckan som jag visste att jag var gravid så slog hjärtat väldigt ofta dubbla slag. Detta är väldigt vanligt då blodmängden ökar men det är också väldigt obehagligt. Ibland känner jag av detta fortfarande och jag brukar försöka varva ner ett tag när det händer.
Kroppen är annorlunda som gravid, ibland märker jag av det och ibland inte. Men jag har verkligen lärt mig att lyssna på min kropp och dess signaler.
V.6 besökte vi doktorn för att börja inskrivningen. Vi bestämde oss för att åka till sjukhuset där Adem föddes då vi var nöjda med både sjukhus och doktorn där.
Denna gången fick vi en liten chock av besöket. Doktorn var extremt stressad och jag tror vi var där 5 minuter.
Han gjorde UL och frågade samtidigt om vi ville ha barn, ja svarade vi och han sa ”du är kanske gravid men du måste göra ett blodprov”
Han hade redan sett på ultraljudet att jag var gravid, jag själv kunde ju nästan se det under de få sekunderna han kollade.
Men att göra blodprov kostar ytterligare lite pengar, utöver besöket eftersom det är ett privat sjukhus. Och de vill tjäna pengar på oss.
Så blodprov gjordes och vi fick konstaterat för oss att jag var gravid. Suprise!
Efteråt sa både jag och Kadir att vi ska hitta något annat sjukhus för det här kändes inte bra.
 
3 veckor senare skulle vi göra ett återbesök och trots att vi skulle testa ett nytt sjukhus så valde vi att åka tillbaka till vårat gamla eftersom det just då var smidigast.
Detta var dagen innan våran bröllopsdag och 2 år tidigare, samma datum, så var vi också på en kontroll med Adem i magen och fick reda på att vi väntade en pojke.
Så det kändes lite speciellt särskilt eftersom jag var i v9 nu och det skulle nu visa sig om det var ett hjärta som slog eller inte.
Mellan v7-9 så är det kritiska veckor eftersom blodet börjar cirkulera och hjärtat börjar slå för fostret i magen.
Men för några foster kan saker och ting hända under den tiden blodet börjar cirkulera, någonting är fel och hjärtat börjar inte slå.
Det är så mycket som sker och ska gå rätt till så inför detta läkarbesök så var jag väldigt nervös.
Nu ville vi så gärna ha barn igen.
På plats hos doktorn så fick vi det konstaterat att hjärtat slog och allt såg bra ut.
2 minuter senare så skrev doktorn ut en suddig UL bild på vårat lilla barn och bad oss skriva in mig hos dem med ålder, bf-dag och vikt.
Ännu en gång fick vi känslan av att vi måste byta sjukhus framöver. Doktorn är så stressad och bara ”kör på” utan att knappt vara trevlig.
Han sa inte ens hej när han kom in i rummet denna gång och han frågade mig aldrig hur jag mår.
Det tycker jag man ska göra som doktor till en gravid kvinna.
 
Dagen efter, den 25 April på våran bröllopsdag så vågade vi berätta för min syster att jag var gravid.
Adem ska bli storebror!!
 
 
Tro mig, dessa frukostar satt fint både i kropp och själ.

Första UL-bilden. Ja något syns allt även om de mest ser ut som en klump. 
 
Illamåendet avtog och jag började äntligen få lite mer energi. Däremot fick jag gå upp varenda natt för att gå på toaletten. Ytterligare en sak som aldrig hände med Adem och var väldigt nytt för mig.
Sen några veckor tillbaka så behöver jag inte längre gå upp på natten, tack och lov.
En annan lite rolig sak som har hänt denna graviditet är att jag helt plötsligt kan äta och verkligen tycker om oliverna som Kadir äter till frukost på morgonen.
De kommer från hans hemby och är sådär ordentligt färska och smakar annorlunda än köpta, gröna burkoliver.
Jag har inte direkt gillat smaken tidigare men det har vänt totalt och jag mumsar i mig 4-5 stycken varje morgon.
 
Här skulle jag iväg på en fikaträff med mina svenska tjejer. Känslan när man bär på en hemlis men inte riktigt vågar berätta för någon ännu.
 
Nästa besök som var i v13 precis så åkte vi till det kommunala sjukhuset. Kadirs kusin som ska ha barn i Augusti går där och är nöjd så vi tänkte att vi testar där.
På det kommunala sjukhuset så går jag gratis och även blodprov görs gratis.
Bäst är att boka en tid innan eftersom det är väldigt mycket folk där. Men jag har sagt att vi kan gå på det kommunala sjukhuset de första månaderna. Men när det närmare sig BF datum den 6 december så kommer vi gå på ett privatsjukhus.
Jag kommer inte föda barn på det kommunala sjukhuset då jag har hört att det inte är densamma som de privata. Inte här där vi bor iaf.
 
Besöket på det kommunala sjukhuset var jättebra, en trevlig doktor som frågade hur jag mådde, gick igenom mina papper bra och gick igenom ultraljudet med Kadir under tiden som han tittade.
Efter detta besöket så kändes allt jättebra, precis som innan men också eftersom vi var nöjda med doktorn.
Det tråkiga var bara att vi inte fick med oss någon fin UL bild.
När jag blev magsjuk ett tag efteråt så valde vi att ändå åka tillbaka till första sjukhuset då det går snabbare att komma intill.
Kadir ville bara se så att allt var bra med bebisen och om jag behövde någon mer, särskild vård än de vi kollade upp samma dag som allt bröt ut.
 
Och allt var bra som ni vet. Nu ser vi verkligen fram emot nästa besök i veckan som kommer. Och som jag tror kommer bli på det kommunala sjukhuset här i Manavgat.
 
En annan rolig grej dessa veckor var när jag skulle berätta för Felicia och Sofie att jag var gravid.
De var här på middag och vi skulle även fira Sofie som fyllde 25 dagen efter.
De visste att jag hade en överraskning på gång, och de hade sina aningar såklart.
Vi sätter oss ner i tvrummet och ska äta när de frågar vad de var för överraskning. Jag säger att det sitter på kylskåpet.
Får vi titta nu? frågar de och rusar sedan in i köket. Kort därefter så hör jag ett glatt tjut och de var väldigt kul att höra deras reaktion.
Tårtan den kvällen och nästkommande dagarna satt väldigt fint vill jag lova.
 

Gravid v.15!

Igår gick jag in i V.15 för denna graviditet och är nu alltså i andra trimestern vilket är den tiden då man oftast mår om bäst och har minst problem med kroppen, värkar, illamående etc.
Och jag håller med. Jag mår väldigt bra men efter en heldag ute, eller en halv dag så känner jag mig trött i kroppen.
Jag får för det mesta 8-9 timmars sömn varje natt, ibland vaknar jag av att ex. Adem vaknar lätt men jag känner också mer att jag inte behöver vila under dagen.
När Adem vilar tar jag det lugnt, kollar internet, dricker goda smoothies eller liknande. Men att komma ner i varv och somna kan jag inte riktigt.
Jag känner också av att jag måste dricka mycket vatten och att jag behöver äta vid alla måltider och gärna mellanmål däremellan.
 
Gårdagens start av v15. Idag är jag alltså 14 fulla veckor och 1 dag.
 
Smoothies gjord på banan, turkisk yoghurt och 2 stycken noblesse kan var det godaste mellanmålet just nu.
 
De enda ”problem” jag märker av är att jag vissa nätter känner växtvärk i magen och den känns tung och stram på morgonen.
Dessutom har jag fått en liten svidande känsla vid höft/rumpa/lår och jag är jätterädd för att drabbas av ischias eller foglossning.
Jag hade lite ischias i slutet av graviditeten med Adem men inget som direkt påverkade mig och min vardag så jättemycket.
Innan jag kände av detta denna gång så har jag märkt hur lederna runt höfterna har blivit mycket mer rörliga än innan, nästan lite obehagligt men samtidigt så är det skönt att man vet om att detta är helt normalt.
 
Jag är som sagt inte direkt trött av mig, men min kropp orkar inte fullt ös från morgon till kväll längre. Vare sig jag är gravid eller inte och Adem har massor av spring i benen och energi i kroppen så utöver det så försöker jag anpassa våran vardag till något som vi alla orkar med.
Jag har nog blivit lite tråkig faktiskt. Och tyvärr blir det inte bättre nästa sommar när jag ska ha en, säkert lika vild, 3 åring samt en 6 månaders bebis.
Till viss del är jag lite orolig hur jag ska få ihop allt men jag gissar på att människor runt omkring mig kommer ha förståelse för lite sena ankomster, uteblivna middagar eller träffar och att det faktiskt inte är så lätt alla gånger.
Lite som det redan är nu.
 
När vi var och badade häromdagen så kände jag mig lite som en val. Kanske världens minsta val men ni vet, första gången man ska visa sig i bikini för i år. Man är kritvit på hela kroppen och orolig att alla bikinidelar ska sitta uppe.
Sedan ska jag lite ovant trippa ner i vattnet med en möjligtvis väldigt liten gravidmage fortfarande men tanken slog mig där för en sekund;
Är det nu man liksom ska ”dra in magen” och se vältränad ut?
Nää…det kommer aldrig funka. Så istället lät jag det va, putade ut magen sådär extra mycket och tänkte att det är ingen som ser mig eller tänker på min mage än då.
Alla andra har ju fullt upp med sina familjer, sina lekar i havet och säkerligen sina egna tankar om kropp, bikinidelar, sand i munnen etc.
 
Ja, en liten mage har jag fått. Den är större framåt kvällen och ganska så platt på morgonen.
Efter våran sjukstuga förra veckan så har jag lyckats gå ner 2 kg, till 49 kg så nu ska jag bara komma uppåt i lagom takt och med god och bra mat.
Så får vi se vad de slutar på. Med Adem gick jag upp exakt 10 kg och det kändes väldigt lagom så jag hoppas på något sådant den här gången med.
 
Jag på förmiddagen.

Inte alltid en spikrak väg!

Så överraskande var nog inte denna graviditet för er läsare tror jag. Jag menar, hur mycket matsnack har jag inte haft här på bloggen under våren? Oj oj, nog för att jag saknar svensk mat och älskar mat överlag men nu är det extra stort sug av det mesta.
 
Ska vi ta det hela från början? Adem var inte alls planerad men precis som denna nya varelse så är dem lika älskade och önskade från första stund som vi fått reda på att jag är gravid.
Denna gång var det däremot betydligt mer planerat. Och inte alls så lätt som vi trodde att det skulle vara.   
Kadir ville ha ett syskon redan innan Adem var född och även direkt efter men jag sa stop från början och sedan var det väldigt tufft de första sex månaderna med en ny bebis i familjen.  
Det var jätteroliga, mysiga och härliga stunder såklart men oj så tufft det var på samma gång. Mycket nya förändringar och det tar ett tag innan man kommer in i mamma-pappa och även föräldrarrollen tillsammans.
Man måste jobba som ett team för att få det att fungera tror jag.
Så jag drog ut på syskontanken och jag är glad över förra sommaren var så pass bra och att jag fick chansen att vara hemma med Adem. Och framför allt att jag tog den tiden och valde detta.
Under hösten började jag däremot känna ett sug efter att få vara gravid igen, jag mår nog som bäst när jag är gravid. Eller gjorde med Adem iaf.
Det var många härliga stunder, trots allt, som jag minns och jag trivdes väldigt bra med min kropp trots att jag blev större än vad jag var van vid, jag fick eksem och utslag i ansiktet, håret levde sitt egna liv och kläderna passade inte längre.
Men jag mådde SÅÅÅÅ bra och hade inga större problem under hela graviditeten.
Dessutom blir man extremt uppassad som gravid här i Turkiet. Från män och kvinnor som låter en sitta ner, erbjuder vatten och te från alla håll, ”alla” erbjuder mat till höger och vänster och jaa…det är toppen helt enkelt.
 
Innan jag var redo för en ny familjemedlem igen så ville jag ha vissa saker klart för mig och jag ville besöka Sverige med Kadir så att han fick se vart jag kommer ifrån.
Det blir lite mer jobb med två barn på alla håll och därför kändes det bättre att Kadir besökte Sverige innan vi fick fler barn.
Jag hade till och med en tanke om att vi kunde avslöja våran hemlighet för min familj på plats i Sverige…Om det hade gått vägen från början.
Men det blev inte riktigt så.
 
Kroppen min var tillbaka till sitt normala tillstånd på alla håll och kanter nästan. Jag var tillbaka på min startvikt och hade under hösten dessutom lyckats komma upp i min egna magiska siffra, 50 kg vilket var nytt för mig men också väldigt bekvämt och något jag trivdes med.
Jag har aldrig satsat på att få tillbaka min, en gång i tiden platta mage sen första graviditeten.
Som smal person så är det känsligt för många andra att man säger att man har en liten ”skogaholmslimpa” eller kanske mer ”polarbröd” på magen men jo då, det hade jag med.
Inget jag störde mig på överhuvudtaget men magen var sådär härligt degig som den brukar bli efter en gravidet. Även på smala människor som mig.
 
Men sedan hände ingenting. Vi var redo för barn men varje månad så kom den där förbannade mensen.
Och vi, eller jag som trodde att detta skulle bli lätt.
Nu behövde vi som tur var inte vänta i flera år eller väldigt många månader.
Men känslan när man vill bli gravid och mensen dyker upp eller är sen och graviditetstestet visar negativt är fruktansvärt jobbigt.
Jag har vänner som försökt i år med att få barn och med detta i bakhuvudet och nu även våran egen erfarenhet av frustrationen varje månad när det inte blir som man vill så är jag betydligt försiktigare att fråga vänner och bekanta om de planerar att skaffa barn.
Förut kunde jag slänga ut frågan lite så där på känn. Att ”nu är det väl dags” Men det är faktiskt inte så lätt för alla.
Alla blir inte gravida på första eller andra försöket och alla vill inte ha barn dessutom.
 
Jag tror att för våran del behövde vi stressa av, släppa tankarna lite om syskon och bara…må bra på alla sätt och vis.
Och plötsligt händer det.
Efter en nervös vecka med vetskapen om exakt vilken dag jag kan ta ett graviditetstest så var det äntligen dags.
Och som ni nu förstår så blev det tillslut ett plus. Som gick bra hela vägen och idag är jag i v13.
 
Men denna graviditet har hittills varit helt annorlunda än med Adem i magen så jag undrar vart detta kommer sluta. Mer om detta en annan dag.
 
Någon mer som läser min blogg och som just nu är gravid kanske? Eller någon blivande mormor, farmor, faster, moster, vän till gravida?
 
Här är en bild på lilla Adem bara 10 dagar gammal.

Gravidsnack, slutfirat och huvudvärk!

Tack för alla gratulationer! Nu lovar jag att det är slut på överraskningar och firande ett tag. 
Detta blev en riktigt kalasvecka minst sagt. Moster, födelsedag och ett stag in i v. 13 som gravid samt ett besök hos doktorn där vi såg den lilla, blivande människan för tredje gången. 
Som ni förstår så kommer det bli en hel del gravidsnack på bloggen denna sommar och höst. 
Hoppas att ni kommer gilla det och tycka de är intressant att höra hur det går till här i Turkiet och där vi bor med alla doktorbesök och liknande. 
 
I denna vecka ökar blodmängden i kroppen på mig som gravid, hjärtat slår snabbare och ibland dubbla slag vilket är helt normalt.
Pga ökad blodmämgd så kan man drabbas av huvudvärk också. 
Det plus nervositet inför läkarbesök i tisdags plus kraftiga väderomslag (med regn) de senaste dagarna har gett mig en ganska lätt men ihållande huvudvärk. 
Jag hoppas den försvinner snart för jag har så mycket att berätta om här på bloggen. 
Ett helt nytt kapitel har börjat i vårat liv och detta är bara början. 
 
Vi hörs om ett tag igen!