Spädbarnskolik!

När Adem var nyfödd så var allting nytt för mig och Kadir och trots att jag hade läst massor och försökt förbereda mig på att bli mamma så lär man sig under tiden bebisen har kommit, växer och blir större.
Alla barn är unika och den eller de som spenderar mest tid med bebisen, oftast föräldrarna, lär sig tyda bebisens signaler först och bäst.
En sak jag hade läst om, och som verkade extremt jobbigt var kolik. I mina öron så lät det hemskt och något jag verkligen inte ville skulle drabba oss. Allra minst vårat barn.
Men jag var lite dum att inte läsa på om det ordentligt. Det insåg jag ett halvår senare då Adems kolik var borta och vi äntligen hade en bebis som var nöjd och glad om kvällarna. Flera av er läsare skrev tom att han kanske hade kolik och gav bra tips när jag skrev om skriken på kvällarna.
Det hela började ganska exakt 10 dagar efter att Adem föddes. Det har jag koll på för då hade Kadir börjat jobba och fick aldrig ”ta del av” den värsta tiden.
Och det började inte direkt med massa skrik utan det blev successivt blev mer och mer. Jag visste såklart att bebisar skrek och att bebisar behöver närhet. Men att skrika från kl 19-23 och ibland längre, konstant, nästan varje kväll är inget som ”alla bebisar gör” 
För våra barns del handlade koliken om magknip, som mer eller mindre de flesta bebisarna har de 4 första månaderna innan tarmarna är helt redo, som sker oftast på kvällarna i 3 timmar/3 dagar i veckan eller mer. Skriker de så ofta/mycket så kallar man det för kolik. 
Ungefär vart sjätte barn får kolik så det är ganska många barn och föräldrar som går igenom detta. 
Som tur är så finns det olika hjälp att få. Massage, akupunktur, magdroppar och olika sätt att hålla bebisen för att gör det lättare och skönare framför allt. Man kan också se till att rapa bebisen så ofta man kan efter att hen har ätit.
Har bebisen inte lyckats rapa på 5 minuter så kan man prova efter nästa måltid.
Med Adem så bar jag runt på honom, vyssade, lekte, klappa händerna, gjorde ljud med munnen, ja allt sånt där för att få han glad. Men istället lät han som om tåget hade kört över hans fot och jag skämdes för att grannarna skulle höra honom och tycka att jag var en dålig mamma.
Eftersom jag inte kopplade skriket med just kolik och att han då skulle skrika varje kväll kl 19-20 så lyckades jag aldrig förbereda middagen i tid.
Så det blev många middagar på stående fot, ibland ingen alls för att jag inte hade händerna fria och kunna göra någon mat och ibland blev det bränd fisk kl 22.30 med Adem helt utmattade och sovande i sitt babynest liggandes på köksbordet.
Vissa gånger skrek han så pass mycket att han tillslut blev helt illröd i ansiktet och nästan lila. Jag minns att jag tänkte flera gånger att han kommer tappa andan helt. Det var en hemskt känsla, både för mig och för Adem med såklart. Jag var livrädd.
Inte konstigt att jag var helt slut första tiden som mamma. Det är jag inte alls denna gång, långt ifrån.
Kadir kom hem vid 01 på natten från jobbet och tyckte att det var så tyst och lugnt i lägenheten. Han märkte aldrig av dessa tuffa kvällarna på samma sätt men han lyssnade såklart när jag berättade om det.
Tillslut hittade vi en bra barnläkare och förklarade detta för honom. Direkt sa han att Adem har antagligen gas i magen vilket gör att han får ont i magen, magknip. Och när de sker så ofta så kallas de för kolik när han skriker så.
Vi fick magdroppar och jag satte mig och googlade. Igenkännighetsfaktor var hög. Det var PRECIS detta Adem hade.
Eftersom Adem var strax under 3 månader redan så skulle nog magknipet ha tunnats ut mer allt eftersom ändå men vi märkte skillnad inom en vecka med magdropparna och det blev verkligen räddningen.
Jag blev som en ny människa, som en ny mamma.
Magdropparna vi fick utav barnläkaren heter sab simplex och finns runt om i världen. Hurvidare de finns i Sverige eller inte är jag osäker på.
Ett sätt att underlätta för magknipet är att låta bebisen på ligga på ditt knä med magen. 
Här under tiden jag och min syster åt våfflor. 
Innan Esma föddes så var jag lite rädd för första halvåret som tvåbarnsmamma. Adems första halvår var bra men det var också tufft och det hade satt sina spår.
Men första veckan med Esma gick jättebra och både jag och Kadir sa att detta var ju inga problem. Lika bra att skaffa fler barn.
Fast på skoj sa vi det såklart. Men så började kvällarna bli lite mer…tuffa.
Esma blev mer och mer ledsen och det var sällan jag hann att få iordning en middag när Kadir kom hem från jobbet vid 19 – tiden. Jag hade inte hunnit förbereda allting förens Esma vaknade och vägrade lämna min famn.
Tacka vet jag rester från föregående dag.
Ju mer dagarna gick ju mer märkte jag av detta mönster på Esma som Adem hade. Hon blev allt mer ledsnare på kvällarna och vi stod och vyssade för fulla muggar efter middagen.
Den här gången var Kadir hemma och fick uppleva en viss del av hur jag hade det med Adem. Så jag påpekade ganska så tidigt att detta inte är som det ska vara vilekt han höll med om.
Jag minns så väl att det var en fredag som vi började tala om kolik och att vi behövde magdroppar för henne.
Man skulle kunna åka till apoteket och be apotekaren ge oss någon sort men vi ville ha något bra, som faktiskt hjälper och bestämde oss för att träffa en läkare som kunde titta på Esma och konstatera hennes magknip och sedan skriva ner vad vi behöver.
Det var nog den längsta helgen i mitt liv och jag var så glad när det äntligen var måndag igen och vi åkte till sjukhuset. Mycket riktigt konstaterades det att hon hade mycket gas i magen, därav antagligen magknip också och eftersom skriket varade i flera timmar varje kväll så kallas det för kolik.
Vi fick magdroppar och märkte skillnad redan första kvällen, andra kvällen var också väldigt bra och jag jublade högt.
Tredje kvällen var vi tillbaka på ruta ett igen och det kändes skitjobbigt att ta ut segern i förskott. Men efter en vecka var vi på banan och jag jublade inombords av glädje.
Esma är idag 6 veckor gammal och vi har bra kvällar utan skrik förens vid 22-tiden. Då kommer det alltid en kvarts ihållande skrik och man märker att hon är övertrött.
Inga små ben som drar sig upp mot magen just då och inget ansiktet som blir helt rött av allt skrik.
Vid 6 tiden på morgonen brukar hon få ont och när vi vaknar vid 7 så ligger hon alltid och pruttar en hel del. Jag och Kadir har skrattat så många gånger åt detta sista tiden nu. En härlig start på morgonen.
Förutom magdroppar så brukar jag ge magmassage ett par gånger om dagen. Jag följer rörelserna som de gör i videon här nedanför i detta inlägg.
Jag ser också till att försöka rapa henne efter en del av måltiderna. Ibland glömmer jag och på nätterna låter jag hon få sova istället. Och jag med.
När jag ser att hon försöker fisa så hjälper jag henne att hålla benen i grodposition mot magen och lyfta lite på rumpan. Sedan sträcka ut benen. Ett par gånger upp och ned med benen så här så släpper det oftast.
Vi har också testat pysventil Windi som fungerade jättebra innan vi hade magdropparna. Nu har vi inte behövt använda det sen efter nyår men det är skönt att ha hemma i reserv.
Ett annat tips är att byta ut de oljebaserande d-vitamin dropparna man får från BVC och istället köpa vattenbaserade på apoteket. Många gånger hjälper även det en hel del.
Har du en bebis som skriker flera timmar varje kväll och drar benen upp mot magen så tveka inte att be om hjälp.
Från dina nära och kära och kanske en barnläkare.
Att få höra från någon att ”alla barn har kolik…det går över” kan vara något av det jobbigaste som finns. För det är skitjobbigt med kolik. Både för bebisen och för föräldern/föräldrarna.
Men det finns hjälp att få så ge inte upp.
Mim fina vän Kristina var tillsamans med sin dotter Elsa på besök hos oss när Adem var bebis.
Och hon gav många tips på hur jag kunde underlätta magknipet. Som ni ser på bilden, låt bebisen hänga på armen med en hand på magen.
Det passade unge, herr Adem väldigt bra. Som ni kan se.
I Turkiet och även i Finland så säljs alltså magdroppar som heter Sab simplex, de sägs vara mer effektiva än semper och minifom som säljs och oftast används i Sverige.
En annan sak att tänka på är hur ofta man ammar på kvällarna. När barnet har ont och söker tröst så vill de automatiskt amma mer då det är en trygghet för bebisen.
Problemet är då att det kan förvärra magknipet. Försök istället att ha barnet nära dig, använd napp om det hjälper men låt bebisen och du får lite paus mellan ammningstillfällerna.
Sitt inte i timmar och bara amma konstant om bebisen inte blir helt nöjd och inte vill äta utan egentligen söker tröst.
Den här massagen gör jag på Esma några gånger per dag.
En glad Esma efter att ha lättat på trycket på morgonen. 

Vi är snart i mål!

God morgon kära läsare!
Jag är nästan kär i måndagar tror jag, det är alltid härligt tycker jag för det känns som en nystart. Ut med det som eventuellt var jobbigt veckan innan, börja på en ny kula, en ny start och en ny vecka.
En chans att börja om, börja igen.
 
 
 
Inte nog med att det är en ny vecka i kalendern, det är också en ny graviditetsvecka för mig.
Jag går in i vecka 39 idag och det känns så otroligt bra. Så nära dessutom tills vi får träffa lillasyster.
Ni har fått vara med från vecka 13, några få visste om det innan, men nu är vi snart i mål.
En dag, mycket snart kommer ni klicka er in här på bloggen och få se ett nytt, litet ansikte. Och det är så spännande. Vem är hon? Hur ser hon ut? Och kanske framför allt…när kommer hon?
 
Den här veckan har vi eventuellt vårat sista inplanerade läkarbesök. Jag kommer inte skriva vilken dag, vad som bestäms eller hur framtiden ser ut för oss efter det. Vi vill hålla det för oss själva så mycket vi kan och jag hoppas att det kommer respekteras denna gång.
Det är ändå våran ensak och något vi själva bestämmer när och till vilka vi vill dela med oss detta med.
Men vi kommer iaf prata om förlossningen utifrån hur lillasyster ligger i magen.
Adem låg i säte, dvs. så hade han inte vänt sig med huvudet neråt 11 dagar innan BF-datum och pga. det plus min egna vilja och rädsla så sättes ett datum för planerat kejsarsnitt.
Denna gång är jag positiv inställd för en vaginal förlossning och jag är mer mentalt förberedd för det. Men jag lyssnar såklart på läkarens råd precis som han kommer och har lyssnat på hur jag känner och tänker.
Kadir är också med i detta såklart men överlåter valet till mig och läkaren. Det är min kropp och den känner jag till bäst.
Blir det ett planerat kejsarsnitt så blir det inte under narkos utan jag kommer få vara vaken med bedövning. Men samtidigt är det en stor bukoperation som man ska ta på allvar och alla risker som finns omkring det.
Jag är nervös, jag är lite rädd men jag är också väldigt spänd och förväntansfull.
Och vi föräldrar, och Adem känner oss redo. Hon kan komma nu.
Vi har inte spikat något namn ännu och det gör vi nog in i det sista, precis innan eller efter att hon är här.
Men vi har något/några namn vi talar om. Precis som vi hade veckorna innan Adem föddes.
Vill du ha lite tips på namn, mycket turkiska namn så hittar du det på dessa två länkar där ni läsare har gett era förslag till oss.
 
 
Igår var det lite jobbigt och jag blev nervös framåt eftermiddagen. Strax innan lunch så började jag fundera på hur mycket jag hade känt bebisen i magen denna morgon. Ju mer jag tänkte på det ju oroligare blev jag.
Jag och Adem sov en stund och när jag vaknade så försökte jag att puffa, buffa och röra på magen så mycket jag kunde. Jag drack iskallt vatten och var lite arg för att vi nästan aldrig har någon dricka hemma.
Vilket är bra egentligen, men i detta fallet så hade en halvliters cola kunnat göra mig lugn eftersom det hade gett en sockerkick och jag hade antagligen känt bebisen.
Jag kände några få och väldigt svaga rörelser och övervägde om vi skulle åka in till akuten.
Men eftersom jag kände henne, men mindre än vanligt så åkte vi till Kadirs syskon istället och hälsade på.
För att lugna oss och kanske få tankarna på annat en stund.
Väl där så började jag känna mer rörelser och när vi åkte hem därifrån så kände jag att vi inte behöver besöka sjukhuset.
Precis när jag skulle sova så kände jag henne mer i magen och även idag har hon varit igång mer.
Hon hade nog bara en trött dag men vi ska ta upp detta med min läkaren under vårat besök nu i veckan och skulle jag känna en förändring igen så kommer vi åka in direkt.
Minskade fosterrörelser ska man ta på allvar.
 
Hoppas att ni får en riktigt bra Måndag och en bra vecka. Har ni några roliga planer på gång?
 

Ett flicknamn tack!

Innan Adem var en Adem så kallades han för Mini på sociala medier, kommer ni ihåg det?
Med lillasyster i magen har vi inget direkt smeknamn mer än lillasyster, eller vi säger väl egentligen bebisen här hemma medans när jag skriver så skriver jag lillasyster.
Och många frågar ifall vi har något namn på henne ännu men det har vi faktiskt inte.
Precis som med Adem så är det helt blankt. Vi har funderat lite, pratat lite men vi har inte spikat något namn än.
Vi står på 0 helt enkelt.
Jag hittade Adem när jag letade på internet bara några veckor innan förlossningen skulle ske. Jag var inte helt övertygad själv direkt men när jag väl blev det efter några dagar så kände jag att detta namn måste vi verkligen ha.
Och Adem är verkligen en Adem, det finns inget namn som passar eller hade passat bättre till honom känner jag.
Samma sak, samma känsla vill jag såklart få med lillasyster också. Det ska vara SÅ rätt och egentligen känner man väl det när man ser sin bebis först eller när det har gått en tid och bebisen har blivit en egen person och har en personlighet som man lärt känna.
Men vi vill ändå ha ett namn klart i alla fall någon dag eller timme innan förlossningen börjar.
Vi behöver alltså eran hjälp igen!
Ett tjejnamn, flicknamn som är turkisk men som är lätt att uttala för svenskar.
Alltså inga ş ı ü ğ ç eller andra turkiska bokstäver och inte heller å eller ä. Ö går däremot bra för det finns i Turkiska alfabetet också.
Ge alla förslag ni kan!
Vi kommer inte välja något mellannamn denna gång heller och det är inte många i Turkiet som har just ett mellannamn så det känns bra att inte ha det på våra barn.

Och hörni, det är bara 70 dagar kvar…Kan någon sakta ner tiden lite grann?

Vill du hitta förslag på fina, turkiska pojknamn så finns det en hel del bland kommentatorerna i inlägget
”Ett pojknamn, tack!”

Gravid v.25!

Idag är sista graviddagen i vecka 25, imorgon går jag redan in i vecka 26 och tiden flyger verkligen iväg.
 
Allting går bra, jag har fått lite extra vitamintabletter men annars ser allting bra ut för mig.
Jag är inte väldigt stor, vilket känns skönt för det tar bara mer på krafterna. Men jag känner mig vissa dagar större än någonsin och bara för att man har liten mage så betyder det inte alltid att det är lätt.
Vissa dagar är det bara tungt. Eller tyngre än andra dagar.
Men precis som med Adem i magen så är jag ”pigg och alert” har inga större kramper och mår över lag bra.
Och jag är otroligt tacksam för det, för jag vet och jag märker på många som också ska ha barn i December att dem har det tufft.
Jag har även en son som är väldigt självständig, en lätt vardag utan arbetstider eller förskoletider att passa och det enda jag kan klaga på är väl värmen. Om man nu får klaga på den.
För den är jobbig. Extremt jobbig ibland och jag blir bara trött på den, jag tappar lättare humöret i värmen men jag vet att det är snart, snart lite skönare temperaturer för oss.  
Redan idag hade vi det riktigt skönt på förmiddagen. Kadir var till och med redo att åka till jobbet tidigare pga. att det var så molnigt.
Sedan blev det självklart soligt och varmt på eftermiddagen men jag har kunnat ha leggings på mig idag vilket jag har längtat efter.
 
En rolig sak med bloggen är att jag kan se tillbaka på min graviditetet med Adem i magen.
Just vid den här tiden, under förra graviditeten så var jag så otroligt glad. Jag och min syster hade precis besökt Ullared, vi packade för fullt och var redo för två hotellnätter i Stockholm.
 
Sedan väntade äntligen min resa hem till min blivande man. Till våran nybyggda lägenhet som precis var klar, med papperna redo för att kunna gifta oss och fortfarande ovetandes om ifall vi skulle få en pojke eller flicka den gången. 
Jag var ifrån Kadir i 10 veckor och det var tufft, riktigt tufft eftersom han missade mycket med magen och allting runt om som hände och jag verkligen hade velat och behövt ha honom vid min sida.  
Men vi fixade det utan att bryta ihop totalt och i v26 var jag äntligen tillbaka i Turkiet igen.
Lite tjockare om magen än när Kadir hade sett mig sist.
 
Jag hittade även en bild på magen från den tiden och jämfört med nu så ser det ut som om jag är ganska lik i omkrets.
Det är svårt att se kanske på just bilden här nedanför då de är tagna i lite olika vinklar men däremot känner jag mig större denna gång.
Och hemska tanke, vet ni vad som hände i veckan? Jag hade tvättdagar här hemma och alla mina underkläder skulle tvättas så jag tog på mig ett par trosor som jag inte haft på länge då dem inte är så bekväma.
Och det var dem verkligen inte nu, dem var alldeles för små!!
Hemskt för en gravid kanske men jag skrattade bara åt det och tog ett par andra, lika obekväma men mer i min…nya storlek.
 
Här är jag och magen häromdagen. Någon mer utav mina läsare som är gravid just nu? När har ni BF?
V 25 med Adem och V25 med lillasyster. 2013 vs 2015.

Ärva kläder som barn!

Jag har en del kläder sparat sen Adem var liten och uppåt, vilket är perfekt nu när man ska ha barn igen.
Men det finns ett problem….Och det har ingenting med färger på kläderna att göra.
När Adem föddes var det början av Juli månad. Värmen steg sedan och det blev bara varmare och varmare.
När lillasyster kommer så är det December och sedan blir det bara kallare och kallare.
 
När Adem var 6 månader så var det början av Januari och sedan hade vi två kalla månader innan våren satte igång igen.
När lillasyster är 6 månader så kommer det vara Junimånad och sedan blir det två riktigt varma månader.
Ser ni problemet här?
När jag gick igenom de kläder vi har sparat från Adem som skulle passa nästa barn perfekt så upptäckte jag ett problem.
När lillasyster är 1-3 månader och det är kallt i Turkiet så har vi en hel del linne-bodys och shorts i dessa storlekar.
Men bara en långärmad body, några tshirtbodys och några tunnare byxor. Inte en enda varm tröja.
När lillasyster sedan får uppleva sommaren och värmen här i Turkiet så finns det en hel del jättefina långärmade tröjor i härligt tyg och snygga jeans.
Det hade varit perfekt till henne, att de är köpta på ”pojkavdelningen” spelar ingen roll för mig. Kläderna är riktigt fina och kan piffas upp med en rosa blommig body eller annat sött.
Men jag tänker inte sätta på ett par jeans i 30 grader värme, hur snygga jeansen än är.
Och det gör mig lite ledsen. För jag älskar de kläder som Adem har haft och fått genom åren.
Svenska barnkläder är, som ni vet, något jag alltid köper på mig i Sverige när vi är där eller skickar efter med vänner.
Lite dyrare än turkiska kläder men det är en helt annan stil på dessa kläder. Man blir ju kär i varenda plagg man ser överallt.
 
Det här har vi sparat från Adem. I ligger också täcken, spjälskydd för sängen, bebiskudde, strumpor, vantar, mössor etc.
När jag gick igenom kläderna så var det flera av plaggen som gav så många minnen tillbaka från Adems två första år.
 
Nu har jag lite tur ändå. Om några veckor kommer min fina vän till Side och jag har fått chans att shoppa lite på H&Ms hemsida via henne som hon tar med sig ner åt mig. Perfekt!
Jag passade på nu när det reade ut och hittade en hel del. Jag satt länge och räknade på storlekar och framför allt vad som passar i vilken årstid.
Och jag tror jag har listat ut det hela rätt. Men jag är lite besviken över utbudet på omlottröjor, koftor och varma tröjor.
För det är vad vi behöver mest tror jag de första 3-4 månaderna. Och samtidigt får man tänka praktiskt, tighta jeans och tröjor med luvor och annat lite ”onödigt” på är dumt i början.
Det ska vara mjukt, enkelt att ta på och av och skönt att ha för en bebis som inte kan hålla huvudet så stadigt och samtidigt sover mestadels av tiden.
Inte tight utan snarare lite stort och pösigt.
 
Här är lite utav det jag har hittat på H&Ms rea men också några utav höstens nyheter som jag bara var tvungen att köpa.
Jag köpte även en tröja till Adem, för tröjor är vad han behöver och tyvärr fanns det inte mycket kvar i hans storlek 98-104.
Byxor däremot, som han har säkert 12 stycken eller fler utav, fanns mycket på rean.
Typiskt.
Till mig själv köpte jag två amningstshirt. Jag planerar att amma igen och för att göra det enkelt så tror jag att detta kan vara jättebra under vintern.
Med Adem så var det sommar och jag hade ändå bara linne på mig. På vintern är man lite mer påklädd och då får man försöka göra det smart med kläder och matbehov.
 
 
Vad tycks, har jag hittat fina och bra kläder? Kläderna till lillsyster är allt mellan 56-80 så från start nästan fram till 1 år. Och däremllan.
Solhatt hade jag redan två från min egna barndom sparat men denna randiga med prickar var på rean och jag var bara tvungen att köpa den också.

Gravid v.22, nummer två!

I måndags gick jag in i v.22 som gravid och idag har vi varit på ett läkarbesök på privatsjukhus i Manavgat.
Förra veckan hade jag en liten blödning och vi ville kolla upp så att allt var okej med mig och lillasyster i magen.
Och det var det vilket vi misstänkte då det bara var en liten, kort blödning under någon timme knappt.
Men hellre att vara säker än osäker och orolig i en månad framåt.
 
När vi satt i väntrummet i väntan på våran tur så kände jag hur lillasyster i magen började röra på sig.
Ett litet tickande i mage på ett och samma ställe och eftersom Kadir inte har känt några sparkar ännu så tänkte jag att nu kan han kanske känna detta.
Så jag tog hans hand och la på magen och precis då får han en ordentlig buff tillbaka. Sedan kom det två till som han kände väl.
Det var väldigt kul att se Kadirs reaktion och samtidigt att han fick chans att känna det nu. Det som jag känner varje dag lite då och då.
 
Under besöket så konstaterades det att det är en tjej i magen på 500 gram och ca 21 cm lång just nu.
Vi såg hjärtat slå och fick höra några slag.
Sedan fick vi två ultraljudsbilder med oss hem varav den första bilden verkar vara tagen på ansiktet framifrån med armarna på sidan och sedan buken längre ner.
Jag önskar att våra ultraljudsbilder var tydligare som de är i Sverige och att de istället gav oss bilder i profil med hela kroppen.
Och samtidigt får vi själva se allting tydligt på skärmen varje månad och viktigast är ändå att allting ser bra ut med lillan i magen.
Jag fick även ta blodprov och kissprov som vi får svar på senare hur det såg ut.
Mitt blodtryck har alltid varit lågt och idag var det också så. Men eftersom jag inte känner mig yr överhuvudtaget så tyckte de att det var okej med mig så länge testresultaten ser bra ut sen.
 
Jag väger idag 52 kg och har alltså gått upp 1 kg från start.
 
Senaste veckan har jag mått illa en del och även börjat få halsbränna. Det fick jag även med Adem i magen vid ungefär samma tidpunkt så jag fick idag tabletter för detta som jag ska ta när det behövs.
Förhoppningsvis känns det bättre av det.
Jag blev också uppmanad om att äta lite mer salt och dricka mer vatten nu när det är så varmt. Och jag ska försöka bli bättre på det.
 
Något annat som jag märkt av den senaste tiden är att jag är mycket känsligare nu. Inte att jag blir arg utan snarare mer ledsen och nedstämd lätt.
Jag vet inte hur jag ska jämföra detta med förra graviditeten.
I v22 med Adem så var det precis när mamma gick bort och hela jag var i en enda stor sorg. Även efter det, eftersorgen under hösten och såklart en sorg och saknad fortfarande som alltid kommer finnas där.
Det är svårt att jämföra den biten då, var det gravidhormoner ibland eller var det sorgen och saknaden av min mamma jag kände av. Antagligen en kombination tror jag.
Det är helt normalt att hormonerna rubbas när man är gravid och eftersom jag mestadels går runt med fjärilar i magen och verkligen känner njutning av livet och min lilla egna familj så känns det ”okej” att inte alltid vara på tipp topp med humöret.
Och det känns också skönt att det händer nu under graviditeten då jag vet att det är hormoner som är i obalans.
Samt att jag inte är arg som ett bi och så att mina nära och kära blir arg för att vi inte har någon choklad hemma. 
 
Med Adem i samma vecka som lillasyster så var han aktiv kl 19 och kl 23 på kvällarna. Den här lilla tjejen brukar vara aktiv runt 16-17 tiden har jag märkt.
Jag förstår att första tiden med bebisen kommer bli som med Adem, man är vaken var tredje timme för att amma, byta blöja etc. Men jag hoppas verkligen att hon sedan kommer komma in i våra rutiner och inte bli en extrem morgonmänniska som jag var under mina första år som barn.
Det vände ganska mycket i tonåren sedan men idag har vi härliga rutiner på uppstigning kl 8 och läggdags vid 22.
Uppstigning sker aldrig utav väckarklockan utan när Adem behagar att vakna. Det är min lyx varje dag även om jag ibland önskar att jag kunde få sova längre.
 
Dagens UL bilder
 
V22
 
 
 
 
 
 

Gravid v.21, 50% avklarat!


Detta inlägg skulle publicerats igår kväll men det blev tydligen aldrig gjort. Bättre sent än aldrig.  
 
Igår var jag halvvägs, 50% och idag är jag i graviditetsvecka 21.  
Tiden rullar på med andra ord och denna graviditet är som jag skrev tidigare, ganska så olik när jag bar på Adem men också väldigt lik.
Det mest gemensamma är väl att jag faktiskt inte har några större ”problem” eller särskilt jobbigt att vara gravid.
Värmen är extremt jobbig, men så länge jag sitter inomhus med ac så går det alldeles utmärkt.
Att ta hand om vildingen Adem är också…jag vill inte säga jobbigt men det är klart att det är påfrestande på kroppen att lyfta upp honom i sängen, böja sig ner för att hjälpa till att knäppa skorna, bära honom i trappuppgången när han har somnat i bilen etc.
Men han är också väldigt självständig och klarar mycket själv som annars hade varit jobbigare om han varit mindre.
Jag är jättenöjd över att ha barn snart där det skiljer 2 år och 5 månader emellan. Om det blir tätare eller längre emellan nästa får vi se.
Ja, för alltså…jag hade väl tänkt mig att två barn räcker. Men eftersom det är både härligt och kul att vara gravid och ännu bättre med barn så kan det bli en till. Kanske.
Men inte 10 som Kadir säger till sina stammisar på jobbet dock. Jag vet inte om han försöker skapa ett fotbollslag eller något här haha.
 
En sak som har varit jobbig de senaste dagarna bara, om man nu får klaga lite, är att jag har känt av växtvärk i magen. Magen känns då som en ballong och känns tung och jobbig bara.
Och jag som är så liten får ofta inte klaga tydligen, inte ens som gravid har jag fått höra tidigare. Men det är klart att kroppen påverkas vare sig man är stor eller liten som gravid.
Det är klart att det ÄR jobbigt emellanåt, tungt framför allt, jag bär ju faktiskt på en livs levande, kommande människa.
Jag är dessutom större i v.21 denna gång än när jag väntade Adem. I vecka 20 kunde man knappt se att jag var gravid minns jag.
 
Sedan vet vi ju faktiskt vad det kommer bli, pojke eller flicka alltså. Eller ja…jag vet inte vad vi ska tro faktiskt.
I slutet av förra månaden gjorde vi ett besök hos doktorn och ultraljudet tog nog max 2 minuter totalt.
Så när doktorn säger könet så känns det som en slags gissning. Därför håller vi på det liiite till.
I veckan ska vi nämligen på ett nytt besök, hoppas jag, och då får vi se vad doktorn säger denna gång. Vi ska be han titta efter lite mer noggrant denna gång för vi vill faktiskt veta.
Jag är så otroligt nyfiken nu eftersom han har gett oss ett svar men det känns fortfarande som 50/50 där.
 
Allting rullar på, förutom att jag är lite mer trött i kroppen så funkar allt bra. Jag drömmer fortfarande om cheesburgare och gröna oliver, gärna med en paprikabit inuti.
Men våra, mer färska som vi har här hemma funkar också jättebra.
 

Snart vet vi kön!

Inom en till två veckor ungefär så kommer vi åka till doktorn för en ny, vanlig rutinkontroll av bebisen i magen.
Då har vi kommit så långt i graviditeten att vi kommer få reda på om vi väntar en pojke eller flicka, en lillebror eller lillasyster.
Just nu är vi bara glad över att få veta att vi har en frisk och kry bebis utan några som helst problem.
Och även att mina värden ser bra ut.
Men det ska självklart bli jättespännande att veta om det blir en flicka eller pojke.
Jag var ganska säker på det ena först men har nu börjat ändra mig och tror det andra. Men vilket utav dem som jag tror berättar jag inte idag.
 
Nu är det dags för er att gissa. Det hade varit jättekul om ni har lust att säga vad ni tror, blir det en pojke eller flicka denna gång.
 
 
 
Med Adem var jag väldigt trött i början, kräktes väldigt sällan, hade bra hy tills slutet av graviditeten, hade inga särskilda cravings mer än det jag saknar ifrån Sverige.
Magen började växa från v18, runt den tiden så började jag också få sura uppstötningar. Fötter och händer började svullna upp de sista 3 veckorna innan förlossningen.
 
Denna gång mådde jag rejält dåligt i början, kräktes flera gånger och fick även kräkkänsla vid mat i början. Jag har helt plötsligt börjat gilla gröna oliver och drömmer om cheesburgare från Mc Donalds.
Och även annan mat som innehåller ost. Gärna smält ost.
Magen började växa smått efter v12 och jag började känna första sparken i v17, bara en vecka innan Adem som var i v18 när jag kände första sparken/fladdret.
Mina fötter svullnar ibland och vissa skor har blivit för små, Jag fick springa upp och kissa varje natt de första veckorna och jag har också fått sura uppstötningar några gånger.
 
Vad tror ni? Vissa saker är sig likt från första graviditeten medans andra saker är helt olika.
 
Här är UL på Adem i v 13, vs UL på nya bebisen i v.12
 
Adem
 
Bebis

Vad mitt hjärta klappar extra mycket för!

Nu har jag kommit på vad jag har fått dille på under den här graviditeten.
Det hela började för ett tag sedan när jag tänkte på en riktigt god osttoast från Doruk. Sedan åt vi på Mc Donalds på midsommarafton och efter det kan jag inte riktigt släppa det;
Cheesburgare. Det är vad mitt hjärta klappar hårt för i dessa gravidtider.
Det är inte så att jag gråter eller blir galen om jag inte får en cheesburgare men jag tänker på just detta kanske minst varannan dag.
 
Idag fastar inte Kadir av personliga anledningar och när vi precis skulle laga lunch så sa jag till honom:
Bara så att du vet, om du vill göra mig riktigt glad någon dag så åk och köp en cheesburgare till mig.
Gärna från Mc Donalds. Det är vad jag tänker på jämt nu för tiden.
 
Ingenting om att vi skulle äta det idag, att jag kommer flytta ut eller kasta ut honom om han inte åker och köper det till mig och inga tårar från min sida.
Bara en sån där liten hint ni vet. Sånt som behövs ibland. Män kan inte läsa kvinnors tankar, och tvärt om.
Så istället säger jag vad jag tänker på, och hoppas på det bästa.
 
Kadir säger då som svar: Ska vi åka och äta på Mc Donalds idag kanske?
Inom 20 minuter var Kadir startklar och istället för att åka dit och försöka hitta en parkeringsplats i närheten så köpte han med sig mat hem. Efter min beställning.
En dubbelcheesburgare till mig, meny, och sprite till det. Adem fick en barnhamburgare, äta våra pommes frittes och dricka äpplejuice som vi har hemma.
Kadir, som knappt har ätit på Mc Donalds innan eftersom det är precis nyöppnat i Manavgat sen i våras och inget han väljer framför kebab eller turkisk mat, tog en Big Mac.
Han blev inte mätt och som tur var hade vi förberett lite mat också. Jag vet inte vad era män äter på Mc Donalds men en Big Mac meny var inget som mättade min man iaf.
Dubbel cheesburger är iaf här i Turkiet ganska små. I storlek som barnhamburgare fast med två hamburgare i. Lite väl litet tycker jag men jag blev mätt på min meny. Alldeles lagom mätt och dessutom överlycklig för dagens lunch.
 
Eller som jag sa till Kadir; Nu klarar jag mig nog 2 veckor innan jag börjar tjata om cheesburgare igen.
 

Doruk, Side och shopping!

I Tisdags åkte Adem och jag in till Side för att äta lunch/brunch med Carina på Doruk.
Adem lyckades hålla sig ganska så lugn och nöjd hela tiden. Det är svårt i den här åldern att ta en lunch, fika eller middag ute någonstans eftersom Adem, precis som många andra barn, inte gärna vill sitta still och lyssna på prat direkt.
Han blir snabbt uttråkad och behöver göra något som aktiverar honom på ett eller annat sätt.
Jag hade med lite målarböcker och för första gången hade jag med surfplattan ut också.
Jag har som regel för mig själv att den ska inte tas med ut när vi träffar vänner så att det blir något vi alltid måste ha med oss.
Vi ska klara av att sitta på restaurang eller åka hem till vänner utan att ha med den. Men det är såklart skönt att ta till surfplattan eftersom man vet att barnet har något att leka med som den gillar under tiden.
Men en kort stund denna dag så fick Adem spela pippispel, steka pannkakor och smälla ballonger.
 
 
Cheesetoast på Doruk.
Efter lunchen så åkte vi till Carrefour så att Carina kunde få handla lite behövligheter som behövdes till hennes lägenhet. Hon hade kommit tidigt på morgonen samma dag till Side och att släpa på femtioelvatusen kassar hela vägen hem och dessutom i värmen tyckte jag var dumt. Så Adem och jag åkte med till matbutiken och åkte med hem till Carina efteråt en stund.
Det är bra och praktiskt när man har bil och jag är så glad över att jag tog körkort för 8 år sedan.
 
Efteråt skulle vi egentligen ha åkt hem men jag och Adem åkte ner till butiken en stund. Där sparkade Adem boll och lyckades få KusinKadir att köpa glass till honom.
Han är ingen stor glassätare så jag får alltid halva glassen, inte mig emot direkt.
 

 
Innan vi åkte hem så plockade jag fram ett par byxor som jag ansåg att jag verkligen behövde.
Gravidkläderna, särskilt byxor/shorts är fortfarande ett stort problem för mig…eller kommer bli snart då magen växer för fullt hela tiden.
Men jag hittade ett par perfekta byxor att ha denna sommaren från Marias butik såklart. Men de kommer även vara riktigt bra och sköna nästa vår och sommar utan gravidmagen.
Tänk vilken romantisk man jag har som köper presenter efter precis min smak haha. Tur att han har mig som vet vad jag vill ha.
Ni får ett smakprov av det härliga mönstret här nedan och så får ni se dem bättre en annan dag.
 
 
Jag skickade bud med Carina när hon skulle ner nu och bad henne köpa denna snygga väska från Stadium.
Mönstret på den var så himla fint och väskan är väldigt rymlig inuti. 99 kr kostar den bara.
Däremot vet jag inte om ni får samma överraskning som jag fick. I låg nämligen godis och choklad också. 
 

Fotoutmaning 2015, Nytt!

Hej hopp!
Efter en helg med sjukdom så är jag åter här. Och väldigt pigg med tanke på senaste dagarna.
 
Eftersom jag missade förra veckans fotoutmaning så tar vi det med en gång. Fast jag fuskar lite eftersom bilden är från idag, och kör en blandning mellan fotoutmaningen 53 fotoveckor och en graviduppdatering.
 
Igår, fast framflyttad till idag, så gick jag in i v14 som gravid. Bf är 6 december och det är 188 dagar kvar dit.
När man räknar veckorna så är det lite komplicerat men jag ska försöka förklara för er.
Är man i exempelvis vecka 5 plus 3 dagar, alltså 3 dagar in i vecka 5 så heter det att man är i v6.
Du har gått 5 fulla veckor och 3 dagar = v6
v 6+3=v7
v8+5=v9
v13+0=v14
Hänger ni med?
Detta är jättekomplicerat och jag tror att förra gången jag var gravid så blev jag så trött på alla siffror så jag räknade det bara det som var lättast.
Är man i v18 och 3 dagar så var jag då i v18 men egentligen enligt rätt ”tabell” så var jag i v19.
 
Idag är jag alltså i v14 (13 fulla veckor och 0 dagar) och jag väger nu 49 kg. En minskning med 1,5 kg sen förra månaden och antagligen hände detta nu under helgen.
Jag mår väldigt bra och är varken särskilt trött eller mår dåligt på något vis. Jag har fått en liten kula som blir större mot kvällen medans den är nästan osynlig på morgonen.
Mycket kläder börjar sitta tight nu men som tur är så har jag några oversize toppar och några gravidkläder sen sist.
Vi var inne i Manavgat för ett tag sedan och jag var på jakt efter byxor och shorts att ha i sommar men utbudet på gravidkläderna var riktigt dåligt så det blev aldrig någon shopping.
Byxorna var i tjockare tyg som inte kommer funka i sommar, vanliga svarta tights har jag redan och shorts fanns inga.
Riktigt tråkigt och jag hoppas att de kommer komma in mer snart.
Jag kan känna mig mer andfådd när jag går i trappor och har inte riktigt samma höga tempo som innan. Men jag tar det i min egna takt.
Än så länge har jag inget särskilt som jag är väldigt sugen på, inte mer än de vanliga svenska som jag saknar året om.
Och det är faktiskt väldigt skönt att inte ha det behovet. Jag dricker mycket mer vatten nu än innan vilket är jättebra.
 
Adem har inte visat att han har förstått att han ska bli storebror. Vi pratar om det ofta, om han tror att det ska bli en lillebror eller lillasyster, att jag har en bebis i magen osv.
Han kan också säga abi, vilket betyder storebror på turkiska och säger det när det visas en bebis på tvn tillexempel.
Han är nog mer medveten om det nya som skall komma än vad han visar och jag tror att i takt med att magen växer så kommer även han förstå mer.
 
Bebisen är nu ca 8 cm lång från huvudet till rumpan och väger ca 25 gr.
Nu finns det en chans att se vilket kön den har, men vi har ännu inte gjort det.
I slutet av Juni ska vi på en ny kontroll hos doktorn och då kommer vi mest troligt få veta ifall det blir en lillebror eller en lillasyster denna gång. 
Det är något de berättar på undersökningarna här i Turkiet och vill man inte veta så måste man vara tydlig med att de inte får säga något.
 
Eftersom jag blev så sjuk i helgen så ville Kadir åka in och kolla så att allt såg bra ut med bebisen idag.
När man blir så sjuk att man inte kan behålla något man äter eller dricker så drabbas inte bebisen av det, så länge det inte går en längre tid.
Bebisen får i sig det den behöver utav mamman ändå men det kan finnas risk för att man behöver behöva åka in för att få dropp så att man får i sig vätska ordentligt. Mest för mammans skull men tillslut också för bebisen när det har gått en längre tid.  
Idag åkte vi till privatsjukhuset där Adem föddes på här i Manavgat och vi fick både höra hjärtat slå och såg så att allting såg bra ut.
Med oss fick vi en liten bild på den lilla bebisen.
Vi ser fram emot det nya lilla miraklet som vi väntar (veckans tema, Nytt)
 
 
Mage v14

Recept: Från turkisk ris till bulgur!

Vi har denna höst och vinter gått från att äta mindre turkisk ris till mer bulgur. Det är nyttigare och mer mättande, och nästan ännu godare måste jag få säga.
Jag vet inte om eller hur man gör bulgur i andra länder men här kommer ett recept som jag har lärt mig här i Turkiet.
Det är i princip på samma sätt som det turkiska riset som ni hittar recept på HÄR
 
(Recept för 2-3 personer) Du behöver:
1 msk margarin.
1 gul lök.
2-3 msk risoni som är pastaris och finns bland pastan i matvarubutikerna.
2 dl bulgur.
2 msk olivolja/matolja
7 dl vatten.
1 kyckling buljongtärning.
Lite salt.   
 
Så här gör du:
Förbered genom att hacka den gula löken i små, små, små bitar. Nästan i samma storlek som risoni men mer fyrkantiga bitar.
 
Smält 1 matsked margarin i en stekpanna som har en lite högre kant eller en större, bredare kastrull.
Sedan tar man pasta-riset, risoni och steker till det så att det får i en gyllenbrun färg.
 
Så här är bra färg på risoni, klicka på bilden för att få den större.  
 
Tycker du att det blir brunt snabbt så sänk värmen och låt det få färg ordentligt.
När den har rätt färg så lägg i den hackade löken och rör om.
Låt löken så steka till sig lite och under tiden så ska du skölja bulgur. Precis som ris så är bulgur ganska så smutsigt innan och därför bör man göra detta.
 
När risoni och löken har fått lite färg så lägger du i bulgur och rör om ordentligt.
Häll på matoljan/olivoljan. Nu ska bulgur, risoni och löken suga åt sig oljan och samtidigt låta sig stekas lite innan kokningen i ca 2-3 minuter.  
Oljan gör att bulgur (eller om du lagar turkisk ris) inte klibbar ihop sig utan delar lätt på sig utan att vara vattning, när maten serveras
 
Ta fram kycklingbuljongen och jag tycker att det är lättast om man finhackar den istället för att smula i den med händerna men det gör man som man vill.
Lägg i buljongtärningen genom att smula den eller finhacka innan och fördela över hela bulgur i grytan/stekpannan. Rör om en sista gång.
Häll på 7 dl vatten (3 vattenglas), salta lite grann och låt allting koka på medel värme. Har du ett lock så kan du lägga på detta.
Bulgur är klart när allt vatten har kokats bort. Man ska inte röra om i varken det turkiska riset eller bulgur under tiden det kokas utan görs innan och efter bara.
 

I Turkiet använder man inte dl mått etc, utan man talar om te-glas och vattenglas istället.
Men jag har försökt att måtta fram rätt för detta recept.
 
Bulgur är klar.
Bakom ser ni sallad och kuru fasulye. Finns recept på det i bloggen under kategorin mat och recept.
 

Risoni steks och får färg
(tyvärr la jag i löken för tidigt här och då fick den inte tillräckligt med brun färg som den ska ha)
 
Risoni, lök och bulgur steks tillsammans med olja och kyckling buljong.
 
I med vatten och låt det koka på medel värme tills att vatten kokats bort.
 
Klart och redo att serveras, här tillsammans med den turkiska maträtten taze fasulye.
Recept på den maträtten finns i bloggen.

Tävling!

Tävlingen är nu avslutad!

#tävlinglouiseiturkiet
Nu är det dags att köra igång en tävling tycker jag.
I samarbete med gravyrbutiken.se så har jag fått chansen att anordna en tävling med fina priser från deras hemsida.
 
Priserna ni kan välja mellan är ett namnsmycke, en ljuslykta eller ett smyckeskrin.
Vad som är speciellt med dessa är att du kommer få dem graverade med en valfri text.
Perfekt julklapp då julen infaller om exakt 2 månader eller kanske till någon som fyller år snart, till någon du tycker om eller bara till dig själv för att du är speciell.
Detta är vad du tävlar om:
 
 
 
 
För att tävla gör du så här:
1. Svara på frågan ”Vilket år startades gravyrbutiken?” i detta inlägg och ange samtidigt vilken vinst du vill få om du blir den lyckliga vinnaren.
Glöm inte namn och/eller emailadress.
 
2. Gå in på facebook och gilla samt dela gravyrbutiken.se https://www.facebook.com/GravyrButiken.se
Om du själv inte har facebook så be att få låna en vän, barn eller barnbarns faceboook för att göra detta.
Meddela mig sedan vilket namn du har fått lov att låna för detta.
Gravyrbutiken kommer kontrollera så att vinnaren finns med på deras sida när tävlingen är avslutad.
 
3. Tipsa dina vänner och bekanta om denna tävlingen. Använd bilden nedan om du vill och blogga, lägg upp på instagram, twittra och dela på facebook. Ju mer och ofta, desto bättre.
#tävlinglouiseiturkiet
 
Glöm inte att länka till detta inlägg så är chansen större att just du blir en vinnare.
 
Tävlingen avslutas Söndag 2 November!
 

Halloncheescake och kaffe!

Den här dagen har verkligen varit bra och välbehövt. Och som jag har längtat.
Jag saknade mina vänner här i Side allt för mycket så redan för flera veckor sedan började jag tänka ut när vi alla kunde ses.
För mig är det egentigen inga problem men nästan alla mina vänner jobbar och alla har olika tider så det är ett riktigt pussel.
Sofie som har missat både våffellunch och fika ville jag verkligen ha med denna gång så därför bestämde jag snabbt att fikat skulle ske lördag eller söndag när hon är ledig.
De flesta är lediga dagtid så då tänkte jag att 11-tiden är bra för då är alla vakna och Adem är igång.
 
Men sedan hade jag besök, det var dåligt väder på igång och förra helgen firade vi bayram.
Så när firandet var slut så drog jag ihop mina vänner på facebook och sa att denna helg, lördag eller söndag är det dags för fika.
Tyvärr jobbade Sofia, Linda och Fannie dagtid så det var tvungna att tacka nej.
Sedan var det de här med vädret…
Under veckan så såg det ut som om de skulle regna fredag och lördag så jag sa att det får bli söndag som vi alla träffas på.
Igår hade det fortfarande inte regnat och vi insåg att vi kunde ha världens otur.
Regn=svårt att ta sig till fikastället + jobb för vissa vilket betyder att det skulle bli inställt ytterligare en gång.
 
Solen sken vid 7 tiden denna morgon men sedan började det mulna på och vi som skulle ses skrev på facebook och höll tummarna för solsken.
När jag och Adem åkte iväg strax efter halv 11 idag så började det bli bättre väder.
Och väl på plats i Side och på doruk där vi alla träffades så sken solen. Sen blev det ordentligt solsken och väldigt varmt.
 
Det var riktigt härligt att träffa Camilla, Malin, Sofie och Felicia igen och allt för länge sedan vi sågs.
Det märktes väl eftersom vi hade så himla mycket att prata om. Den fikan vi skulle ta innebar två koppar kaffe, massa spring i benen för Adem tillslut och så mycket prat och skratt att jag nästan har ont i magen ikväll.
Men kul var det och jag hoppas att vi alla ses snart igen.
Jag är glad över att vi är en del svenskar här i Side. Och fler finns det men det är dessa jag umgås och mest med, tillsammans med Linda, Sofia och Fannie såklart.
I veckan hoppas jag att vi kan ta en kvällsfika så att jag har fått träffa alla och fått höra hur deras sommar och jobb varit.
Och planer för vintern och framtiden.
 
 
Min halloncheescake ser mindre ut än vad den var. Men ack så god!
Adem fick en liten kaka utav personalen och det tog kanske tre sekunder tills han hade ätit upp den. Slurp sa det så var den borta.
 
Fikat var tvunget att avslutas när Adem var trött och gnällig efter nästan 3 timmar på Doruk i Side.
Jag hann precis sätta Adem i hans bilstol när han stängde ögonen och somnade.
Vi åkte ner till butiken och hälsade på babaKadir. Maria var där och det var härligt att se och prata med henne. Det var verkligen jättelänge sen sist eftersom hon har varit i Sverige ett tag hos hennes mamma.
Så ännu mera prat, Adem vaknade och busade med hans kusiner, faster och de runt omkring butiken.
Han och babaKadir busade med en ny kattunge och Adem är verkligen en djurvän. Så pass att han tog katten och skulle precis pussa den på munnen innan Kadir stoppade honom.
Tur att jag är allergisk emot katter annars hade vi nog haft en hemma hos oss ganska snart.
 
Träffade även en kvinna i butiken som läser min blogg men jag blev lite förvånad eftersom jag oftast inte träffar på er bloggläsare längre.
Det var mer när jag jobbade innan och flera kom till butiken när de visste att jag jobbade för att säga hej.
Idag blev det en överraskning för oss båda två tror jag. Men väldigt kul i alla fall!
 
Vid halv 5 åkte Adem och jag hem. Så denna förmiddag med fikat blev en längre, härlig dag än vad jag trott.