Styr över din egna framtid!

Första gången jag verkligen gjorde något i vuxen ålder som jag själv ville, styrde över men samtidigt var lite rädd för var mitt första utlandsjobb. Det var ett jobb på hotellet Side Resort här i Side och jobbet var i animations teamet. Alltså de som hade hand om alla aktiviteter, shower, lekar och tävlingar för gästerna på hotellet helt enkelt.
Jag fixade allting själv från det att jag rent spontant hittade hotellet på Ving’s hemsida och därefter hotellets egna sida och en mailadress. Sedan mailade jag till chefen för hotellet och erbjöd mig som anställd hos dem. Jag var väldigt bestämd med vad jag ville göra och jag hade en vision framför mig hur det skulle gå till för att nå den platsen. Det enda som kunde stoppa mig var om de sa nej, då hade jag bara mailat vidare till nästa hotell. För när jag berättade för mamma om mina nya idéer så var det inte frågan om jag fick åka. Jag ansåg mig själv vara vuxen som 20 år gammal och därmed fick bestämma över mig själv. Det är den farliga gränsen när man har blivit 18, man tror att man är vuxen. Jag blev vuxen på riktigt när jag var 25 tror jag. Det var då jag började inse vilket ansvar man har för sig själv och vilka risker som faktiskt kan hända. På riktigt. Innan den åldern så var allt lekande lätt och jag såg inte konsekvenserna på samma sätt som jag gör idag.

Första utlandsresan.

Allting gick bra på min första utlandsresa, jag mådde bra och jag hade en otroligt bra och härlig upplevelse. Och jag växte framför allt som människa. Men jag fick också luft under vingarna. Det här var något av det häftigaste och roligaste jag har varit med om. Jag formade mitt egna liv och allt, verkligen allt kunde hända. Jag fick dessutom möta otroligt många olika typer av människor. Dels de jag arbetade med, de andra anställda på hotellet och människor från Turkiet som lever med en helt annan kultur än vad jag var van vid. Men också gästerna på hotellet, från olika platser och bakgrunder i Sverige och Norge men ändå mer likasinnade som mig själv och min egna kultur.

Turkiet_ving_side Side_resort_ving_turkiet

Sverige eller utomlands.

Nästa stora grej och resa jag gjorde kom strax därefter. Jag sökte jobb i Stockholm bland annat på Scorett i innerstan men också Arlanda inom taxfreebutikerna. Siktet var inställt på att göra något nytt och något större än vad jag är van vid. Stockholm är större än lilla Axvall som jag kommer ifrån. Betydligt mycket större. Men medans jag sökte för nya äventyr så kom jag också över något som har hört talas om men aldrig riktigt drömt om. Att åka iväg som au pair. Tillslut stod det mellan jobben i Stockholm eller en värdfamilj utanför New York med tre barn att ta hand om.

Ni som följt mig vet att det blev USA tillslut och i slutet av februari 2008 så åkte jag iväg på mitt andra stora äventyr. Jag bodde i USA under ett år. Människorna jag träffade där, min värdfamilj och de människor runtomkring den familjen var nog mer lik min uppväxt, kultur och det jag kommer ifrån än människorna jag träffade några månader tidigare i Turkiet. Men jag lärde mig väldigt mycket ändå, fick se andra sidor och annat liv än vad jag var van vid. Ett liv i lyx låter så…överdrivet. Men nu i efterhand så tycker jag nog att de levde verkligen i lyx. Inte så att de hade privatplan, swimmingpool eller en butler men de var väldigt priviligierade och verkade inte bry sig överdrivet mycket om vad saker och ting kostade. Samtidigt som föräldrarna jobbade extremt mycket. Max arbetstid för en au pair var 45h per vecka men jag hade snarare minst 50 och uppemot 60h ibland. Något jag själv gick med på och fick extra betalt för såklart men det bevisade också hur lite föräldrarna var hemma. Jag var en stor trygghet för barnen och någon som alltid fanns där i huset.

Förutom att bo i USA med en familj så tog jag alltså hand om 3 barn som var 4, 6 och 7 år gamla. Det var väldigt intensivt många gånger och jag lärde mig verkligen mycket om mig själv under resan och att ta hand om tre barn i dessa åldrar. Det var nog här jag lärde mig att verkligen planera inför nästa steg, resa, utflykt, skolprojekt etc. i tid. Det är något som jag har haft med mig och är bra på idag när det kommer till mina egna barn. Vi är oftast ute i god tid när vi ska göra något. Jag har redan tänkt ut allting innan så att det flyter på som det ska relativt bra.

aupair

aupair_usa_louise
Top of the rock

Sista resan.

Min sista stora resa gick till Turkiet även denna gång och då var jag inte på ett fast jobb utan levde lite här och där. Det var fortfarande lika kul som första gången men jag började känna att jag saknade en stabilitet i mitt liv. Det hade varit kul att flänga runt i ett par år och bara live life som om ingenting annat betydde något. Men jag tror jag började växa upp sakta men säkert och hade jag inte träffat Kadir den sommaren så hade jag nog flyttat hem till Sverige och satsat på något i Stockholm. Eller kanske eventuellt Norge eller England. Att verkligen börja ”ta tag i mitt liv” mer på hemmaplan.

Men jag träffade som sagt Kadir och kände för sista gången att nu provar jag det här, jag stannar kvar här över vintern och funkar det inte, trivs jag inte i landet så åker jag hem för gott.
Men SOM jag trivdes. Inte bara i Kadirs sällskap men också kontrasterna utav semesterparadiset. Side blev till något helt annat när allt stängdes ner. Det fanns ett lugn över den lilla fiskebyn som jag trivdes väldigt mycket med och samtidigt som jag kärade ner mig i Kadir, som skulle bli min blivande man så kärade jag också ner mig i landet.

Resa_Turkiet_Louise

Ta steget och välj din egna framtid.

Jag vågade från första steget satsa på något jag själv ville göra. Jag sökte efter min framtid, mina äventyr och lät sedan allting få ta mig dit jag skulle. Ingenting var särskilt planerat utan det fick bli som det blir helt enkelt. Och lite så är det kanske fortfarande men nu har jag mer kontroll och har hittat ett lugn som jag trivs med.

Jag och Kadir har aldrig pratat mycket om att öppna en egen butik. Det har aldrig varit en gemensam dröm så när han berättade om den idén så ville jag nästan stoppa honom lite. Jag var lite rädd tror jag, för det är ett stort beslut. Men jag tror också jag såg mig själv i Kadir. Han la fram idén till mig och ville ha med mig på noterna, ett godkännande av mig innan han varken tackade ja eller nej. Precis som jag gjorde, 20 år gammal, när jag la fram idén för mamma om att åka och jobba i Turkiet en sommar. Efter att Kadir och jag hade övervägt för och nackdelar väldigt intensivt ett tag så kände jag att vi bara måste göra det här. Chansen kommer inte igen och detta är dessutom något min man verkligen vill göra. Varför skulle jag stoppa hans drömmar? Så vi körde och nu står vi här, 10 år efter att jag gjorde mitt första, stora äventyr, inför vårat gemensamma.
Du kan läsa hela historien om när vi bestämde oss att öppna en butik, som sedan blev två, i detta blogginlägg –>

Så våga följ dina drömmar. Väg för och nackdelar, lita på din magkänsla och lyssna på människor i din omgivning som ger dig en positiv energi. Ett nej är inte alltid dåligt och ett ja är inte alltid bra. Men det är för det mesta bara du som kan bestämma vad du ska köra på. Och kom ihåg att om din första idé inte funkade, om det inte blev som du tänkt dig och om du får ett nej så kanske det inte var meningen?
Du kan fortfarande följa dina drömmar som kommer i framtiden. 

Side_Turkiet

Gillar du detta inlägg så får du gärna dela det vidare.
Och glöm inte att jag också finns på Bloglovin, Instagram och min egna Facebook sida.

Shopping tips, REA!

Strax innan jul så upptäckte jag att H&M startade en storrea som hade mycket bra priser och i storlek för Adem i höst och även för Esma i höst och nästa vinter.
Det gäller att ligga steget före och tänka framåt ibland. Det kommer en höst och vinter om mindre än ett år igen, barnen kommer ha växt ur sina nuvarande kläder och då är det perfekt att redan nu ha kläder redo och framför allt ha köpt det på rea.
Istället för att köpa ”samma” kläder till fullpris.
Problemet för mig är att H&M, där jag är nöjd med barnkläderna innan och deras storlekar för mina barn, inte fraktar till Turkiet. Butik finns i Antalya, men dit åker jag sällan.
Men då får man lösa det på annat sätt. Jag kommer berätta mer om det när jag vet att paketet kommer fram ordentligt. Jag vågar inte ta ut något i förskott.
Jag har haft två vänner som har skickat paket till mig och det har gått bra båda gångerna och jag får även brev från Sverige ett par gånger om året som kommer fram varje gång, om än lite senare än beräknat ibland.  
Men jag vet också att det försvinner paket för vissa som har skickat och fått det skickat till sig. Oftast paket där man har skickat någon form av elektronik.
 
Över till beställningen. H&M rear fortfarande bland både dam, herr, barn och inredning även om det inte är lika mycket som när jag beställde vid nyår. Det börjar ta slut i lagret och vårnyheterna börjar fyllas på.
Jag tycker att storlekarna har passat bra till Adem efter hur deras storleksguide är på hemsidan, fram tills nu.
Han har idag 98-104. Mest 104 och det är vad jag räknar att han kommer ha över sommaren också.
Fram till hösten så kommer han gå på 110. Tyvärr är dubbelstorlekarna lite fel enligt Adems storlek men jag beställde nu 110-116 i tröjor och 104 i byxor.
Jag hoppas att det kommer passa i höst.
 
Med Esma är det svårare eftersom hon växer snabbt nu första året och framför allt växer förbi storlekarna så man knappt hinner använda kläderna. Har man köpt något fint så vill man gärna använda det ofta och länge.
Jag har dessutom skrivit upp en lista på vad vi behöver framöver och vad vi INTE behöver.
Stora bokstäver hade jag skrivit att vi inte behöver långärmade bodys i storlek 80-86, det hade vi tydligen mycket utav från Adem.
Däremot varma tröjor och mjukisbyxor i storlek 80-86. Och det fanns såklart inte mycket sparat då det var sommar när Adem hade den storleken. .
Jag räknar med att hon kommer ha 68-74 i sommar. Det är samma storlek som Adem hade vid den tiden, fast då var det vinter så vi har jättefina tjocka vintertröjor till Esma som tyvärr inte kommer bli använda.
Sedan räknar jag med 80-86 under hösten och vintern, eventuellt också 92.
Så nu hoppas jag att det är rätt uträknat så att vi inte behöver använda fodrade jeans i augusti månad. Skämt och sido, blir det helt fel med storleken så gör det inget eftersom det var rea på allting jag köpte.
Samtidigt hoppas jag såklart att det passar.
 
Förra året när vi var hemma i Sverige så köpte jag ett par jeans från H&M till mig själv med raka ben och hög midja, även då på rea för 200 kronor.  
Och de är ett utav mina favoritjeans nu så jag köpte ett par nya denna gång, i annan färg och slitning.  
Som tur var så provade jag favoritjeansen här hemma häromdagen och det visade sig att de passade och satt lika bra som innan denna graviditet så jag valde rätt storlek i alla fall på de nya.
 
Nu får vi se ifall paketet kommer fram ordentligt och ifall kläderna är som de visas på hemsidan och passar i storlek framöver.
 
Här är en liten del av det jag beställde.
Den randiga tröjan, högst upp till vänster, till Adem har han haft innan i en annan färg men nu köpte vi större storlek också.
Sweatshirt byxorna längst ner i mitten har jag haft till Adem när han var liten och älskar dem eftersom de håller bra/länge och är sköna för barn när de leker och börjar röra på sig.
Hellre mjuka, sköna kläder än stela men fina kläder som inte går att leka i för barn har jag lärt mig.
Sen måste inte allt vara rosa och sockersött utan nu blev det ett par mörkgrå till Esma.
Pyjamas i mitten får Esma ha om ett år först. 130 kronor på rea för båda och så fina de var.
Mina jeans ser ni förresten längst bort i mitten. Tror ni de blir bra?
 
 

Rea från H&M vinter 2015-2016.

Shoppat sandaler i Manavgat!

I måndags var vi in till Manavgat för att hitta ett par nya, bra sandaler till Adem.
Förra året köpte jag två par vår och sommarskor till honom från SkoBoo i märket Pax. De är väldigt bra anpassade till barn för rätt stöd och form. Vilket är framför allt viktigt när barn lär sig gå, som Adem gjorde förra året.
65 lira pers par kostade de då och Kadir tyckte jag var galen. Men i Svenska pengar, runt 220 kronor så är det ett billigt pris för bra skor.
Vilket fall som helst, i år satsade vi på att hitta ett par bra sandaler i Manavgat istället. Och priset skiljer sig rejält vill jag lova. Sedan vet jag inte än hur bra dessa sandaler är, det får tiden utvisa.
 
Vi kom in till Manavgat runt halv 10, morgonpigga som vi är och då hade hälften av alla affärer öppnat.
De mindre butikerna, inte butikskedjorna, är smarta nog och öppnar redan vid 9 för redan då började det vara mycket folk inne i stan.
Kedjorna öppnar kl 10 som Lc Waikiki, Koton, Flo och gallerian på hörnet när man kommer in i Manavgat.
Vi valde att kolla in de mindre skobutikerna och hittade ganska så snabbt ett par snygga och bra sandaler till Adem.
De stod uppradade ett par skor och en skylt där de stod 15 lira på. Detta var ”givetvis” den undre raden som kostade de och de vi valde på övre raden kostade istället 20 lira.
Kadir försökte pruta ner till 15 lira ändå men det var hopplöst. Då får man helt enkelt respektera försäljaren och det går faktiskt inte att pruta på allt i Turkiet.
Och helt ärligt, 20 lira för ett par snygga, bra sandaler är billigt. Kanske inte alltid i Turkiska mått och det finns billigare, men för 65 kronor så har vi råd att köpa ett par till om så skulle behövas.
Vi kommer köpa ett par billiga plastsandaler också för 5-10 lira att ha vid stranden och havet i sommar.
Dessa blir mer till att ha när vi ska iväg till butiken, träffa vänner, hälsa på familjen, leka i parken osv.
 
Jag vill göra ett tillägg här. Jag uppfattar de som om storlekarna på skor, framför allt barnskor, inte riktigt är densamma som svenska storlekar. De verkar mindre i Turkiet.
Kan barnet inte prova skon så är det bra om man har tagit mått på barnets fota innan och mäter ordentligt i butiken innan man köper något.
Ett tips till er shoppingsugna läsare där ute.
 
Efter dagens inköp så ville jag kika i lite klädbutiker åt mig själv men eftersom vi var så pass tidiga så fick det bli en glass på Mc Donalds istället. De öppnade i vintras tror jag att det var och tidigare så har bara Burger King funnits i Manavgat.
Jag gillar Mc Donalds mer så jag är verkligen nöjd med detta. Vi köpte var sin glass och åt innan vi gick vidare till De Facto och Lc Waikiki.
Tyvärr, eller kanske som tur är så hittade jag inget jag gillade. Jag var ute efter ett par tunna byxor och shorts som är sköna att ha nu när värmen kommer. Men de som fanns var i jeanstyg, konstigt mönster eller tightsliknande modeller. Jag hoppas de får in lite mer snart annars får det bli panikshopping från H&M tror jag.
 
Jag köpte iaf en bok som jag ska ha och skriva viktiga saker i och sedan åkte vi vidare hemåt men stannade till på en lekpark där Adem fick leka loss. Han älskar rutchkanor och gungor. Vi har en gunga på balkongen här hemma med men det är inte samma sak som i en lekpark med massa andra barn.
 
 
Vad tycker ni om Adems nya sandaler?

Fotoutmaningen 2015, Jag!

Kommer ni ihåg när Jennifer Lopez släppte singeln ”Jenny from the block” där hon sjöng texten ”I´m still Jenny from the block” vilket bettyde att även om hon hade blivit en rik megastjärna så var hon fortfarande lilla Jennifer Lopez från hennes kvarter på gatan i Bronx som hon kom ifrån. 
Jag tyckte låten var skitcool och kände verkligen samma sak, jag är minsann lilla Louise som jag alltid har varit och kommer alltid vara.
Men så har jag funderat på det där framför allt sen jag blev mamma. Är jag fortfarande samma person idag?
 
Jag tror att gamla vänner från barndomen skulle nog säga det, och min familj och de som verkligen har känt mig sedan jag var liten säger att jag är samma person. För det är jag ju. Jag är Louise.
Men samtidigt har mycket, väldigt mycket förändrats.
Alla går igenom saker i livet och man kommer till en punkt, som man kanske ser först efteråt och som man kan kalla för milstolpe.
Jag kan titta tillbaka på dessa snart två år med Adem och minnas flera punkter där han har ”förändrats” och växt upp men framför allt utvecklats som människa.  
För 22 månader sedan var han en bebis som bara åt, sov, kissade, bajsade, grät och var nöjd och glad.
Och väldigt liten.
Idag har vi en lång kille som är väldigt bestämd av sig och på väg rakt in i tvåårs trotsen.
Det är hårda bud, väldigt mycket vilja men så otroligt mycket kärlek och glädje.
Han vet vad han vill, ibland, och han berättar mer än gärna det. Han har växt som person under 22 månader och formats till en människa med ett stort hjärta.
 
För min egna del börjar jag väl komma ihåg och kan ”se” mina milstolpar från tonåren och framåt.
Men det är framför allt efter gymnasiet som jag kan se det mer tydligt.
 
Sen jag träffade Kadir under sommaren 2009 så har jag så många milstolpar och framför allt aha-upplevelser så jag kan knappt räkna dem alla.
Jag inser nu i efterhand hur trångsynt jag var, över mycket, och hur lite jag var villig att lära mig innan.
Då var jag en nej-sägare till saker som ex. testa nya maträtter som jag aldrig har hört talas om innan, lyssna på människor som inte var eller såg ut som mig själv, våga gå utanför min egna box och mina egna linjer helt enkelt.
När jag träffade Kadir och lärde känna honom, höra om hans uppväxt, hans liv, kultur och så vidare så har jag verkligen öppnat mina ögon.
Och gjort saker jag trodde jag aldrig skulle ha gjort innan. Jag har även sett platser, träffat människor och ätit mat jag aldrig trodde jag skulle ha gjort innan.
Och under årens gång så har jag framför allt växt som människa men jag har också öppnat mina ögon så otroligt mycket mer.
Jag är inte lika trångsynt idag som jag en gång var och det är väldigt härligt att kunna erkänna en sådan sak.
 
Jag skulle aldrig kunna blir arg på tiggare på stan idag. Jag vet att detta är ett stort problem i Sverige och att många avskyr dessa tiggare.
Man klagar på att de röker, har mobiltelefon, de åker bil till platsen de tigger på.
Och jag bor inte i Sverige och ser inte dessa varje gång jag ska gå in i en mataffär här i Turkiet.
Men jag tror inte jag ändrar min uppfattning om jag hade gjort det. För vet ni vad, it’s not my business vad de gör, hur de lever sina liv eller hur mycket de tjänar och de förhindrar inte mig att leva som jag gör eller tvingar mig att skänka pengar.  
Har de någonsin tvingat er om ni valt att bara gå förbi?
Det skär i hjärtat på mig när jag ser dessa tiggare för de finns dem som faktiskt har det svårt och faktiskt samlar in pengar för att klara sig.
Och man kan aldrig se på en människa vad för liv han eller hon lever eller vad han eller hon har gått igenom.
När vi var i Manavgat häromdagen så gick det runt en liten flicka på ca 10 år och tiggde pengar. Hon gick fram till människor och bad om pengar helt enkelt.
Detta är inte lika vanligt/synligt som romerna i Sverige men jag har ändå sett de ofta under mina år här. Är det värre när det är barn i bilden, synligt, som tigger pengar?
Har de värre ställt än romerna i Sverige?
Vem vet, kanske….kanske inte…
 
När jag, Kadir och Adem gick i gamla stan i Stockholm så satt det flera romer och tiggde. De sa hej, vi sa hej och log. Och vi fick ett leende tillbaka. Vet ni hur gott det kändes i hjärtat för mig?
Ett hej och ett leende, det behövs inte mer än så. Vi blev inte tvingade till att skänka pengar, eller säga hej.
Men vi sa hej och det gjorde oss, och kanske dem glada.
En av sakerna jag har lärt mig utav Kadir och hans liv och uppväxt; Förvänta dig inget tillbaka varje gång du gör en god gärning eller något snällt/bra, det kommer av sig självt om du gör det från hjärtat.
Karma mina vänner, karma!
 
2013 hände mycket i mitt liv. Allt hände i mitt liv just detta år och det var det bästa och värsta året i mitt liv, Och kommer antagligen alltid att vara det.
Den som inte har träffat på mig sen 2013 har kanske inte riktigt träffat på den ”nya Louise” för jag är nog ärrad och förändrad för livet efter det året. På gott och ont.
Det har gjort mig till den jag är idag och det är jag glad för.
Året började med att mamma blev riktigt dålig efter bara några få månader vetandes om cancern och efter knappt 4 veckor på sjukhuset, som jag aldrig kommer att glömma, så avled hon.
Månaden som kom efter kan ha varit den värsta tiden i mitt liv, efter att de värsta i mitt liv just hade hänt.
Ögonen på mig vidgades enormt och jag är fortfarande förvånad över mycket som hände under denna tid. Hur andra människor tänkte och fungerade. Eller inte tänkte alls?
Jag är också imponerad över hur människor som jag inte stod så jättenära faktiskt öppnade sin famn för en.
En riktigt berg-och-dalbana och på toppen av allt var jag gravid och bara ville njuta av att vara det och få planera ett kommande bröllop.
Efter nästan 3 månader i Sverige så återvände jag till Turkiet med en något större mage och ett något större brustet hjärta och saknaden av min mamma.
Usch, jag gråter nästan när jag tänker på det nu. Hur livet förändras så snabbt och hur mycket skit som man fick gå igenom.
Men hey, what doesn’t kill you makes you stronger sägs det….
Sedan började den där berg och dal banan gå uppåt. Spikrakt uppåt.
Vi gifte oss, köpte nya möbler och flyttade in i våran toppnya lägenhet. Och 3 månader senare så tittade lilla Adem ut.
Jag vet att livet som fru kanske inte förändrades över en natt, men det är klart att gå från sambo till fru faktiskt är en milstolpe och en förändring i ens liv.
Att gå från sambo-herr och fru till att bli föräldrar, det är den största förändringen i mitt liv någonsin.
Det går inte riktigt att sätta exakt finger på det eller förklara exakt vad som förändrar en, det är något man bara vet och känner själv. Den nya familjemedlemen, ditt barn förändrar dig som person och människa.
Kanske inte samma dag eller dagen efter direkt. Men efter ett tag, när man har lärt känna det där nya livet som har legat i ens mage i 9 månader så vet man att man är inte samma person som man en gång var.
Man är en förälder med ett stort ansvar för en annan människa.
Det betyder inte att man måste se till att köpa nyaste märkesjeansen, uppdatera sitt barn med senaste plattan eller ha världens största 2-år kalas.
Det handlar om att låta denna lilla människa få känna sig trygg, livet ut, vare sig du finns där eller inte.
Att bli förälder handlar om att ge obegränsat med kärlek, värme och glädje. Kunna stötta ditt barn även i svåra stunder och aldrig, aldrig någonsin förminska barnets känslor eller som person.
Att finnas där för ens barn är kanske föräldrarnas största uppgift i livet, eller vad tycker ni?
 
Sluttampern av berg-och-dal-året 2013 hade blandade känslor. Att bli förälder är också en tuff uppgift och det var mycket nytt för oss alla tre. Det tär på krafterna och på känslorna hela tiden och du dras mellan enorm lycka och samtidigt ständig oro över att man kanske gör fel.
Jag drog samtidigt med en stor eftersorg, vilket är väldigt vanligt att få ett tag efter att man mist någon.
Och det var fler personer som försvann ur mitt liv under detta år vilket tog en hel del på krafterna och känslorna.
Men samtidigt som vi lämnade året 2013 så visste jag att 2014 och kommande åren kommer och ska bli riktigt, riktigt bra.
 
Jag är samma lilla Louise, som bara blir äldre och äldre för varje år. Varje år, flera gånger per år så växer jag som människa, förändras jag som människa och formas jag som människa.
Allt är inte perfekt, roligt och härligt hela tiden. Vissa dagar, vissa stunder kan vara riktigt skitjobbiga.
Men jag är riktigt nöjd med livet och lycklig över vem jag är idag.
 
Detta är jag idag. Vem är jag om 3, 5, 10 och 25 år? Det får vi se då helt enkelt men mest troligt har jag fler aha-upplevelser och ännu fler milstolpar i mitt liv.
 

 
Louise 20 år vs. Louise 28 år. Håret är lite mörkare och jag är definitivt lite klokare och har mer erfarenhet utav livet. 
 
Vill du vara med i årets fotoutmaning? Läs HÄR och skriv om veckans tema ”Jag” eller haka på nästa vecka då temat är ”Nytt”

Kycklingsoppa!

Jag hittade ett recept på kycklingsoppa på internet och den påminner väldigt mycket om turkisk kycklingsoppa men är lite annorlunda ändå.
Men väldigt god, mättande och något ni måste prova att laga någon dag.
 
Du behöver:
1 st kyckling ELLER 4 stycken kyckling fileér ELLER 3 stycken kycklinglår.
1.5 dl ris
2 st ägg
1/2 dl olivolja
1 st hönsbuljongtärning
1 st grönsaksbuljong
2 st citroner
vitpeppar, salt och svartpeppar
 
Lägg kycklingen i en kastrull och fyll på med vatten så att det nästan täcker kycklingen.
Häll på 1-2 tsk salt och lite vitpeppar. (Jag använde bara svartpeppar, går också jättebra)
Låt koka 45 min- 1 timme, eller tills du ser att kycklingen är färdig. Skumma av allt skum som kommer upp till ytan under tiden det kokas.
Lägg kycklingen i en skål och koka upp buljongen på nytt.
Häll på riset, olja och buljongtärningar. Koka tills riset är mjukt och ställ kastrullen åt sidan.
Vispa upp 2 ägg i en skål, pressa ner saften från två citroner och häll på 1 tsk svartpeppar.
Ta ca: 2 dl av buljongen från soppan och rör ner den sakta i äggblandningen, samtidigt som du vispar, detta så att den inte skär sig.
Därefter rör du sakta ner ägg-och buljongblandningen i soppan. Även detta för att soppan inte ska skära sig.
Rensa kycklingen, om du inte använder kycklingfilé isf skär du den i lite längre bitar, och dela den i bitar och häll i soppan.
Värm upp soppan igen och servera. Krydda med salt och svartpeppar om det behövs.
 

Ut på schlätta!

Nu har vi lämnat Göteborg för ett besök på schlätta. 
Men vi åker tillbaka redan ikväll igen. Sedan blir det en ny sväng imorgon. 
Då ska vi till Vara och hälsa på farmor och Kalle. 
Sedan forsätter vi till Skara och stannar där 2 nätter innan vi tar tåget från Skövde till Göteborg igen. 
 
Just nu så sitter Kadir och fotograferar vårat vackra land och all snö. Det blir kul att visa hans familj sen. 
De är nog nyfikna på hur det är här och hur vi har haft det. 
Kadir håller ögonen öppna för älgar och renar eller andra djur också under bilresan. 
Jag tror han hade blivit överlycklig om han fick se en älg eller ren under våran semester.  
 

Flight mood!

Igår kl 1 åkte vi till flygplatsen i Antalya. Adem var vaken hela tiden., Ledsen och missnöjd med resan men det gick okej. I Istanbul lyckades vi fördriva tiden bra och 10 minuter innan gaten öppnades så somnade Adem.
Sedan sov han hela resan till Sverige. Vilken lycka för oss föräldrar. 
Vi var trötta men väldigt glada när vi landade i Sverige. Kadirs uttryck om vädret; what is this weather.
Snöblandat regn är väl ingen hit men äh…det funkar. 
Kadir somnade av utmattning kl 20 igår och jag och Adem strax därefter. Kl 7 imorse var det fortfarande mörkt ute.
Nu är det dags för frukost. Svensk frukost, som jag har längtat!