När man tänker på Turkiet så är det kanske inte snö som man förknippar landet med. Snarare värme, palmträd och härliga stränder. Och god mat såklart.
Men sanningen är den att Turkiet har väldigt mycket snö varje vinter. Oftast brukar de prata och varna om snökaos mycket tidigare i Turkiet än i Sverige. Och det finns jättemånga fina skidorter här i landet.
Enda området som egentligen inte får någon snö alls är just hos oss, i Antalya regionen runt Alanya-Side-Antalya.
I flera veckor så har vi pratat om att vi ska åka iväg och känna på snön en dag. Men något har alltid kommit i vägen.
Har det inte varit sjukdomar så har det varit något med butiken som måste fixas eller annat som gjort att vi har fått skjuta på det.
Men i söndags så var det dags. Och det var väl tur det för snön börjar smälta och snart har vi vår. Då försvinner snön helt från bergen och det enda vita vi ser på bergen är kalk. Som visserligen ser ut som snö på långt håll.
Resan mot snö.
I somras sålde vi vår bil och köpte en annan som passar mycket bättre som familjebil. Men den är dessutom grym för utflykter i terräng och vägar som är lite svåra att köra.
Eftersom snön smält så fick vi åka lite längre upp i bergen än vad vi först tänkt oss. Men det gick bra.
Det tog ca 45 minuter totalt och sista biten så kunde vi inte köra snabbare än att ha i 1ans växel. Och nästan guppande tog oss fram på stenvägar med mycket gropar och en del snö.
Glöm inte att följa mig på instagram där ni får de senaste bilderna och uppdateringarna från vår vardag.
LouiseiTurkiet.se heter jag där.
Väl uppe i bergen så startade vi en brasa och kände på snön. Esmas första möte med snön dessutom.
Adem har varit uppe och lekt i snön för två år sedan när Esma var en bebis. Då stannade hon och jag hemma.
Adem har också lekt i snön när vi var i Norge och hälsade på min syster i Bergen.
Esma – En kopia av mig.
Esma var lite försiktig i början. Men det tog inte lång tid innan hon kastade sig och krålade i snön. Hon är precis som mig när jag var liten. Vild och galen, inget stoppar henne. Adem är mycket mer försiktig. Han lekte också jättemycket i snön denna söndag. Men han går inte all in för det som Esma.
När Esma var som mest blöt, och hade som mest snö i håret, näsan var snorig och mössan hängde på sne.
Då såg jag verkligen att hon är en kopia av mig som barn. Precis den bilden som jag själv känner igen mig i.
Någon timme senare så kom barnens kusiner och Kadirs syster med man.
Vi grillade, byggde snögubbar, kastade snöbollar och bara njöt.
Uppe i bergen är det ett härligt lugn och dagen var riktigt fin med soligt väder och fågelkvitter.
Det var skönt att vara ute i flera, flera timmar. Men vi var rejält blöta när vi skulle åka hem. Jag hade flera ombyten till barnen. Och tur var väl det för vi hade kanske inte direkt en vinterutrustning på oss.
Esma hade visserligen regnbyxor på sig men vid andra ombytet så hade hon blött igenom dem byxorna också. Och byxorna samt tightens under.
Henne skor, strumpor och fötter var helt genomblöta.
Både Adem och Esma somnade i bilen när vi åkte hem.
Och Kadir och jag fick se en fin solnedgång. Sedan blev det en sen middag men vi åt innan vi lämnade bergen så det var helt okej.
Det blir ingen mer snö.
Men en sak ska ni veta. Jag är en väldigt kall person, fryser lätt och snön är inte min grej. Vi hade en toppenbra dag som jag är så tacksam för.
Men det är inte så att jag vill göra om det nästa helg igen.
Då åker jag hellre en heldag till stranden för att gräva sandgropar och fiskar med metspö istället.
Igår var det 2 dagar sedan vi var iväg och kände på snön. Och jag kände mig fortfarande kall ända vägen in i mitt skelett.
Så det är väl kanske tur att jag bor där jag bor, har sommarväder minst 6 månader om året.
Och inte riktigt behöver känna av någon snö. Om vi inte vill ta en dagstripp någon gång per år eller så.
Bild: 
Bild från 
