Efter ett år!

Varning för lång text, men ibland är det bästa och lättaste som finns att skriva av sig.
Texten är väl inte alls rolig att läsa men med ett litet lyckligt slut på allt det tragiska.
 
Den här dagen för ett år sedan…Ja, jag förstår det fortfarande inte.
Samtidigt är det så tomt så jag förstår faktiskt att det inte är en dålig mardröm jag lever i.
Just den här dagen för ett år sedan är för mig inte lika hemsk, som morgondagen.
Men det måste ha varit den värsta dagen i min mammas liv.
Hon skulle bara åka in och få reda på varför hon hostade så mycket, varför hon aldrig blev frisk.
Men hon kunde nog aldrig tro att hon skulle åka in och få ett cancerbesked.
Att hon hade cancer.
 
Den här dagen för ett år sedan så pratade jag med mamma i telefonen på kvällen när jag var på jobbet.
Hon ringde och vi pratade lite om dagen och de kommande dagarna då det var bayram.
Hon ringde av en helt annan anledning men det insåg hon nog snabbt att hon inte kunde berätta om när jag stod på jobbet.
Dagen efter, den 25 Oktober förändrades hela min syn på livet.
För helt ärligt, även om det inte alltid märks eller man själv känner av det så vet jag själv att jag tänker på ett helt annat sätt nu. Saker och ting har fått en helt annan innerbörd.
Det är svårt att förklara men det är något jag tänker på ofta.
Jag minns den här dagen, morgondagen, och just den morgonen för ett år sedan som om det skulle hänt igår.
Jag minns hur Maria hade sagt att jag inte behövde stressa till jobbet för just då var det lugnt.
Mamma ringde och vi pratade om allt möjligt och jag skulle precis lägga på men så hinner jag fråga hur det gick hos doktorn dagen innan. Hon skulle ju dit och kolla sin hosta.
Jag är glad över att vi ännu en gång inte hann lägga på luren. Men jag var inte alls förberedd på vad hon skulle säga. Det var nog ingen.
“Jag har cancer”
Jag kan fortfarande höra och minnas allting i detalj. Detta var en grå dag som för mig blev den gråaste dagen någonsin.
Mitt i samtalet hörde jag hur det pep i telefonen och efter lite “vi fixar detta”-pepp så la vi på och jag ringde Maria direkt och berättade vad som hade hänt. Det kändes som om hela butiken stannad upp bakom henne i luren, men självklart var det inte så utan allting fortsätter som vanligt.
Det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna jobba denna dag.
 
Jag minns hur jag hade en enda tanke i mitt huvud. Jag måste hem till Sandra.
Jag nästan halvsprang hem till henne, var helt andfådd när jag stod utanför hennes dörr.
Nu vet jag att det berodde på en annan anledning än att jag hade halvsprungit hem till henne som jag strax kommer till.
 
Jag var hela dagen hemma hos Sandra och Belma. En sådan fruktansvärd dag så kunde jag bara göra det bästa, och det var att få umgås med dom. Efter flera timmar så sa jag att jag måste gå hem.
Och väl hemma så tänkte jag att jag måste till min familj.
Ja, jag har faktiskt två familjer och under hela den här hemska vintern så har min andra familj, min turkiska familj, varit ett stort stöd.
Vi kanske inte talar samma språk men vi förstår varandra.
Och min svenska familj var i Sverige men en del av min turkiska familj och framför allt min pojkvän och sambo befann sig i butiken denna kväll så jag gick dit.
Det borde kännas jobbigt att gå till sitt jobb och se alla kunder men det var det bästa jag kunde göra och jag kände verkligen vilket enormt stöd jag fick. Jag själv var ju på väg att trilla ihop.
Men alla där, kusiner, bröder, systrar, svägerskor, kollegor…alla fanns där. Och det behövde jag.
 
För mig är det lättare att skriva känslor och händelser än att berätta dom. Det vet ni säkert vid det här lagret eftersom jag berättar allt som om det vore en film.
Därför startade jag en blogg några veckor senare. Jag satte lösenord på den direkt och jag minns inte vad lösenordet var, jag har bara skrivit tre inlägg som handlar om dessa två dagarna och bloggens namn heter “Vifixardettamamma”
Vi fixar detta mamma. Ja, vill skulle ju fixa detta.
 
 
Mamma och jag i Manavgat och vid vattenfallen för några år sedan här i Turkiet.
 
Mitt i detta elände, i allt det hemska, i dessa gråa dagar och jag som kände att världen rasade samman, allt var grått och fruktansvärt onödigt och jag var dessutom andfådd hela tiden…Mitt i detta elände…så var jag gravid.
Och det hade varken jag eller Kadir någon aning om just då.
Vårt lilla mirakel Adem var redan i magen och han har nog räddat mig och Kadir men jag tror han har gett ljus till flera nära i min familj och bekantskapskrets.
Till min underbara syster, teyze/moster Linda.
Han är vårt lilla mirakel och underbara pojk som visste precis när vi skulle behöva honom som mest.
 

13 kommentarer

  1. Du har tur som har så många människor som hjälpt dig igenom detta. Minnet lever alltid kvar.Hälsa till Linda. Kram Kicki

  2. Jag kan bara just nu säga/skriva KRAM till dig!!! <3
    Jag finner inga andra ord som känns rätt…

  3. Inga ord är tillräckliga, mina tårar gör så att det är svårt att skriva. Massor med kramar till dig o din fina familj.

  4. En jätte kram till dig Louise:) Ja de är tur att du har så många underbara människor runt dig. Din lilla goa gosse han visste när han skulle komma han!! Din mamma har du i ditt hjärta livet ut. Tills ni förhoppningsvis ses igen mycke längre fram i tiden. Ha de bra. Kram☀️

  5. Rinner tårar från min kind. Att förlora någon i denna dumma sjukdomen är hemsk. Men som du skriver adem var meningen att bli till just då. Och han är så söt! <3

  6. Kramar till dig…att förlora sin mamma är något speciellt…ja det är nog bland det jobbigaste man kan vara med om, näst efter att förlora ett barn!

Kommentera