10 års förändring!

Louise 17 år gammal vs Louise 27 år gammal.
 
Jag hejar på er som kommer orka läsa all text här nedanför, jag trodde aldrig det skulle bli så långt för en/två bilder. Men texten är förhoppningsvis intressant även om det är mycket jag-form så ta er tid till att läsa igenom det.
 
Oj, vart ska jag börja? Som ni kanske märkt så har jag pausat TBT kategorin lite. Det hela handlar om att se tillbaka och kunna tydligt se vad man gjorde då som är annorlunda mot idag.
Men ju närmre man kommer idag, ju mindre ser man skillnaden på nu och då. Därför har jag valt att pausa den kategorin och de torsdagsinläggen ett tag.
Jag måste fundera, reflektera och känna efter. Det är klart att jag kan berätta om vad som hände men jag kommer inte åt tankar och känslor på samma sätt tror jag.
 
Men jag 17 år gammal…jag ser det nästan framför mig.
Jag var inte uppkäftig men jag hade väldigt svårt när folk sa att jag hade fel. Och det kan jag ibland ha idag med men det är mer än sällan.
Säger eller skriver man det på ett trevligt sätt så är det helt okej (alltså inte tillrättavisa mig för att vara elak)
Men då för 10 år sedan…jag kunde inte ta det alls.
Dessutom var jag inte intresserad av att höra “det rätta” utan när någon skulle förklara varför det var som det var, och inte som jag trodde, tänkte, tyckte så stängde jag av och slutade lyssna.
Lika så med skolan, jag gick andra året på gymnasiet och jag ville bara gå på de roliga lektionerna och pinade mig igenom resten.
Usch, skoltrött till max. Men praktiken var riktigt kul som jag gjorde då på Teglaskolan i Skara.
Hade jag fått gå i skola idag så hade jag definitivt tagit in mer och varit med aktiv på lektionerna. Jag hade velat förstå och inte bara sett de som ett tvång.
 
Jag hade då en pojkvän som jag i princip bodde hos på helgerna och jag umgicks knappt med min familj. De fanns ju alltid där, för de var familj. Men tänk om jag skulle förlora pojkvännen.
Jag hade inga direkta planer för framtiden, inga särskilda drömmar eller mål.
Jo förresten, jag skulle flytta hemifrån och bo i Skövde.
Just vid den här tiden var det jobbigt att bo hemma eftersom jag kände mig vuxen och jag VAR nästan vuxen men kunde ibland bli behandlad som ett litet barn men också bete mig som ett barn.
Jag kunde inte laga mat alls och åt i princip spagetti med ketchup varje dag efter skolan. Eller billys piroger eller felix matlådor. Ibland också mammas goda mat om hon hade sparat åt mig som jag värmde i micron.
Jag lagade alltså ingen mat alls.
Jag tog inget direkt ansvar, jag varken städa, diskade och dammsög bara om jag vart illa tvungen.
Dessutom var jag väldigt fixerad vid mitt utseende, visade mig INTE utomhus utan smink och sov ofta med smink på mig hos pojkvännen.
Självförtroendet gick i perioder som det brukar göra i tonåren. Jag gick inte en enda dag i skolan utan smink från 7an till studenten.
 
Jag idag, 27 snart 28 år gammal. Usch, det känns gammalt. Precis som när jag fyllde 22 så känner jag att 28 är en jobbig siffra. Men det är några månader dit så jag ska njuta av 7:an i fem månader till.
Idag är jag som en tvättsvamp som suger åt mig all information som kommer från människor. Jag vill lyssna på andra människors åsikter, hur de tänker, varför de tänker så, varför de har kommit fram till den teori de har om ett specifikt ämne.
Jag kanske inte alltid håller med men jag kan respektera deras åsikter.
Jag har fortfarande svårt för när någon tillrättavisar mig som jag skrev tidigare men det beror oftast alltid på HUR jag blir tillrättavisad.
Om det är en typisk “Näääähäää DU HAR FEL LOUISE“-kommentar, då känner jag att jag inte vill diskutera eller lyssna mer. Ibland går det över, ibland inte.
Men om någon tillrättarvisar mig och antingen gör det med fakta “…därför att det hade aldrig gått eftersom…” etc. eller på ett bra och trevlig sätt så lyssnar jag mer än gärna. Och suger åt all ny fakta.
Jag är väldigt intresserad utav människor och deras liv, händelser i deras liv vare sig de är stora eller små men bara det ger något, berättar något, får mig intresserad.
Jag vill veta mera!
Ibland brukar jag be Kadir berätta något om hans kultur eller hans uppväxt, tankesätt eller släkt som kan ge mig en aha-upplevelse.
Det var många AHA i början av vårat förhållande vill jag lova. Och jag älskar att få den känslan, Ahaaaa!
Det är väl lite så jag är i min blogg också, jag berättar om mitt liv. Små eller stora händelser, bara det ger något.
Jag avspeglar det jag själv tycker om helt enkelt. 
 
Idag vet jag att man inte kan eller borde ta någon för given, inte ens sina familjemedlemar. Jag borde vårda de betydligt bättre än vad jag gjorde för 10 år sedan.
Och jag försöker så gott jag kan.
Även med vänner. Jag försöker lyssna, finnas där, vara med, uppmuntra, visa uppskattning. Och bjuda in på våffelfest.
Kadir är den viktigaste personen i mitt liv. Men inte den enda viktiga personen.
Jag respekterar och jag lyssnar på hans ord. Ibland håller jag inte alltid med honom, ibland vill jag inte lyssna på honom.
Ibland vill jag göra precis tvärt emot vad han tycker men så länge det inte handlar om något stort och så länge det inte skadar honom så är det okej att inte göra precis det han säger.
Och vise versa.
Men jag respekterar honom alldeles för mycket för att testa hans gränser. Det finns ingen anledning och så känner vi ofta numera om vi bli oense. Varför bråka eller tjafsa om något vi ändå inte tycker lika om?
Vi är eniga om att vi inte är eniga om det.
 
Jag har några drömmar och mål inför framtiden och jag är väldigt glad över att jag har gjort de upplevelser och resor jag gjorde efter studenten.
Jag går oftast utan smink och Kadirs familj blir kanske nästan lite överraskade om de ser mig med smink. Det är inte jätteovanligt men det händer mer än sällan. Och det är ingen som kommenterar något om det.
Men när jag träffar mina vänner så vill jag “piffa till mig” och väljer att oftast alltid sminka mig.
Jag tar ansvar idag, över mig själv, över Adem, över att hemmet är rent och städat (Inte alltid, hela tiden, överallt men lite varje dag) Jag tar ansvar över att livet rullar på och att jag får gjort de saker i vardagen som ska göras. Och att bloggen uppdateras haha.
Tillslut, matlagningen.
Något hände redan borta i USA när jag var aupair och tog hand om tre barn som var mellan 4 till 7 år och så fortsatte till det att jag träffade min man.
Jag började för första gången på 22 år intressera mig för att laga mat. Testa mig fram, gå efter recept, ändra på ett recept efter mina smaklökar eller kylskåpsinnehåll.
Jag lagar inte så jätteavancerade maträtter idag men jag kan laga god mat, jag kan också misslyckas ibland. Men jag vågar och jag tycker det är kul att laga mat.
Jag är 10 år åldre, jag har några fler rynkor och påsar under ögonen. Jag är mamma, fru och utlandsboende.
Jag är lite klokare, har en mer öppen syn på livet och människor och jag ser mer positivt på livet idag än för 10 år sedan.

3 kommentarer

  1. Har det alltid varit självklart att du ska bo i Turkiet med din man och son? Tänkte ni någongång flytta till Sverige eller varför inte annat land?

    1. Nej det har alltid varit självklart med Turkiet. Dels för att jag inte vill bo i Sverige. Jag har aldrig haft den längtan eller ens en tanke på det att jag ångrar mig eller så. Sedan pratade jag och min man, då pojkvän, väldigt tidigt om detta i vårat förhållande. Jag ville se vad han tyckte men jag märkte när han förklarade om sin familj, sin släkt och vart han kommer ifrån att han kommer aldrig vilja flytta till Sverige. Vilket då kändes väldigt skönt eftersom man har hört många historier också där killen (oftast är det svenska tjejer som träffar turkiska män och inte tvärt om) har utnyttjat tjejen och hennes känslor för ett visum och uppehållstillstånd till Sverige.
      Så jag vart lättad att Kadir faktiskt inte ville bo i Sverige, eller tyskland, eller Thailand eller usa. 😉
      Men han skulle inte ens kunna bo i Istanbul, Izmir, Ankara eller ens Antalya tror jag. Han är och kommer från en bondefamilj och är familjekär och bonne ända ut i fingerspetsarna. 🙂
      Långt svar haha 🙂

Kommentera