Dag två i Antalya!

Jag somnade sent men ändå före Kadir efter första dagen med visumansökan i Antalya.
Kadir var vaken länge och fixade med sista papperna och morgonen där på så vaknade vi igen klockan 06.
Medans jag gjorde klar den sovande Adem för vårat äventyr till Antalya så åkte Kadir till sin pappa för en ny underskrift som behövdes.
Något han märkte i sista sekunden. Det är väldigt mycket papper, underskrifter, svenska, engelska, turkiska så det är inte så konstigt att man blir förvirrad.
Jag trodde vi hade bra koll men det visade sig att vi inte hade det och jag hade nog börjat med ansökan mycket tidigare om jag visste att det skulle vara lite komplicerat.
Allting finns på internet, bland annat på sweden abord´s hemsida.
När vi ansöker om visum till Kadir via Antalya så gör vi det via ett företag som heter vfs global som sköter ansökningar från turkar som ska resa någonstans i hela världen.
De är som en mellanhand som ser till att man skickar rätt papper till rätt ambassad. Du behöver därför inte besöka svenska ambassaden i Ankara eller Istanbul om de inte kallar in dig specifikit för att de vill träffa dig.
Det kan också hända och då är det bara att åka dit helt enkelt. Det finns också chans att det ringer och ställer några frågor ang. ansökan för att kontrollera våra svar.
 
Vi åkte mot Antalya, jag satt i bak i bilen med Adem för då somnar han lättare i sin egna stol när han ser mig. Vilket han gjorde snabbt. Men strax efter Everenseki så var det stor poliskontroll med militärpolisen/jandarma.
Vi blev stoppade precis som nästan alla bilar denna morgon och de ville kolla Kadirs idkort.
När de öppnade bagageluckan där barnvagnen låg och de såg mig och Adem så sa de bara “ursäkta” och vi fick åka vidare.
I Antalya knappade Kadir in rätt adress på gps-en och allt gick jättebra till sista biten. Då hände något och gps hoppade ett stort steg framåt och vi tappade bort oss helt.
När Kadir svängde in på en gata så visade gps-en att det inte alls fanns någon gata där och så vidare.
Han stannade till och parkerade för att fråga om vägen.
Då får jag syn på en barnbutik på andra sidan gatan som jag såg dagen innan, allt där inne kostade 15 lira och jag visste var vi befann oss.
Jag såg också den market vi hade köpt vatten i dagen innan och vi valde att parkera där vi var och gå sista lilla biten till kontoret vi skulle till.
 
Väl framme så var det denna dag 4 personer före oss. Alla blev insläppta när de öppnade och jag och Adem väntade utanför och lekte i parken, åt frukost och sprang runt i väntan på Kadirs tur.
Det tog ca 1½ timme innan det var dags för Kadirs tur, han lämnade in papperna och det var inga problem alls. Jag tror de knappt tittade på min pappas underskrift denna gång, vilket de påpekade så mycket om under gårdagen.
Denna gång var det en annan kvinna som hjälpte oss och som verkade mycket mer rutinerad än mannen från dagen innan.
Kadir fick lämna fingeravtryck, ta en bild och skriva under med sin namnteckning.
Då var han så nervös och trött att de bad honom skriva om 5 gånger för att den inte blev som hans namnteckning i passet.
När allting var betalat och klart så drog vi båda djupa andetag när vi gick därifrån.
Vi känner att det är skönt att det är klart, och samtidigt är vi fortfarande nervösa för beslutet.
Vi ser verkligen fram emot denna resa ihop samtidigt som det känns som de lika gärna kan säga nej.
 
Håll tummarna för oss.
Jag skickade med ett personligt brev där jag förklarade varför vi vill att Kadir följer med till Sverige men också att vi bor och kommer alltid bo i Turkiet.
Och får vi ett ja så ska jag berätta vad jag var tvungen att skriva med i det personliga brevet som vi skicka med. Ni kommer inte bli förvånade tror jag.
 
Vi gick tillbaka mot bilen men svängde av ner mot havet igen. Denna gång mot en park.
Solen sken, vädret var på topp och Adem hade bajsat så det var dags att byta blöja innan vi fick i oss lite fika och Adem kunde leka ordentligt i parken med alla gungor, rutschkanor och sånt.
Jag önskar verkligen att vi får någon liknande park där vi bor snart, särskilt nu när jag såg Adems glädje med denna park.
Efter en stund där hoppade vi in i bilen och körde hem mot Side och Manavgat igen. Adem sov, jag blundade och Kadir körde hem.
I närheten där vi bor så har de ett mysigt pide-hak som vi stannade till på och åt lunch. 
Väl hemma så vädrade vi ut ordentligt. jag började förbereda för kvällens middag och Kadir åkte en sväng till Manavgat.
Vi är helt slut efter dessa två dagar med alldeles för lite sömn, för mycket stress och dessutom förkylning på det.
I natt har jag haft en ordentlig rethosta men jag hoppas att jag blir frisk snart.
För om en månad är vi i Sverige och tills dess har jag mycket att fixa med.
 

 
 

 

Gårdagens långlunch ute i solen.

12 kommentarer

    1. Haha ja det kan man nog säga, man antalgigen inte på det sättet du kanske tror 🙂 Du kommer skratta när du ser varför och tänkta "men det kunde jag ju gissat" 🙂 Nu är det inte långt kvar tills vi ses.

  1. När jag läser vilket jobb ni måste lägga ner för att få resa till Sverige,det är ju sån skillnad mot när vi ska åka till Turkiet!! Vi bara bokar en resa och tar vårt pass och sen är det bara att ge sej iväg! Verkar som ni lagt många timmars arbete på er resa så jag håller verkligen tummarna för att allt går er väg<3 kramar

  2. Hoppas allt går bra. Är ju jätte kul att åka hela familjen. Kadir får se allt i verkligheten! Sist men inte minst åka till Gekås haha!! Kram

Kommentera