Fotoutmaningen 2015, Jag!

Kommer ni ihåg när Jennifer Lopez släppte singeln “Jenny from the block” där hon sjöng texten “I´m still Jenny from the block” vilket bettyde att även om hon hade blivit en rik megastjärna så var hon fortfarande lilla Jennifer Lopez från hennes kvarter på gatan i Bronx som hon kom ifrån. 
Jag tyckte låten var skitcool och kände verkligen samma sak, jag är minsann lilla Louise som jag alltid har varit och kommer alltid vara.
Men så har jag funderat på det där framför allt sen jag blev mamma. Är jag fortfarande samma person idag?
 
Jag tror att gamla vänner från barndomen skulle nog säga det, och min familj och de som verkligen har känt mig sedan jag var liten säger att jag är samma person. För det är jag ju. Jag är Louise.
Men samtidigt har mycket, väldigt mycket förändrats.
Alla går igenom saker i livet och man kommer till en punkt, som man kanske ser först efteråt och som man kan kalla för milstolpe.
Jag kan titta tillbaka på dessa snart två år med Adem och minnas flera punkter där han har “förändrats” och växt upp men framför allt utvecklats som människa.  
För 22 månader sedan var han en bebis som bara åt, sov, kissade, bajsade, grät och var nöjd och glad.
Och väldigt liten.
Idag har vi en lång kille som är väldigt bestämd av sig och på väg rakt in i tvåårs trotsen.
Det är hårda bud, väldigt mycket vilja men så otroligt mycket kärlek och glädje.
Han vet vad han vill, ibland, och han berättar mer än gärna det. Han har växt som person under 22 månader och formats till en människa med ett stort hjärta.
 
För min egna del börjar jag väl komma ihåg och kan “se” mina milstolpar från tonåren och framåt.
Men det är framför allt efter gymnasiet som jag kan se det mer tydligt.
 
Sen jag träffade Kadir under sommaren 2009 så har jag så många milstolpar och framför allt aha-upplevelser så jag kan knappt räkna dem alla.
Jag inser nu i efterhand hur trångsynt jag var, över mycket, och hur lite jag var villig att lära mig innan.
Då var jag en nej-sägare till saker som ex. testa nya maträtter som jag aldrig har hört talas om innan, lyssna på människor som inte var eller såg ut som mig själv, våga gå utanför min egna box och mina egna linjer helt enkelt.
När jag träffade Kadir och lärde känna honom, höra om hans uppväxt, hans liv, kultur och så vidare så har jag verkligen öppnat mina ögon.
Och gjort saker jag trodde jag aldrig skulle ha gjort innan. Jag har även sett platser, träffat människor och ätit mat jag aldrig trodde jag skulle ha gjort innan.
Och under årens gång så har jag framför allt växt som människa men jag har också öppnat mina ögon så otroligt mycket mer.
Jag är inte lika trångsynt idag som jag en gång var och det är väldigt härligt att kunna erkänna en sådan sak.
 
Jag skulle aldrig kunna blir arg på tiggare på stan idag. Jag vet att detta är ett stort problem i Sverige och att många avskyr dessa tiggare.
Man klagar på att de röker, har mobiltelefon, de åker bil till platsen de tigger på.
Och jag bor inte i Sverige och ser inte dessa varje gång jag ska gå in i en mataffär här i Turkiet.
Men jag tror inte jag ändrar min uppfattning om jag hade gjort det. För vet ni vad, it’s not my business vad de gör, hur de lever sina liv eller hur mycket de tjänar och de förhindrar inte mig att leva som jag gör eller tvingar mig att skänka pengar.  
Har de någonsin tvingat er om ni valt att bara gå förbi?
Det skär i hjärtat på mig när jag ser dessa tiggare för de finns dem som faktiskt har det svårt och faktiskt samlar in pengar för att klara sig.
Och man kan aldrig se på en människa vad för liv han eller hon lever eller vad han eller hon har gått igenom.
När vi var i Manavgat häromdagen så gick det runt en liten flicka på ca 10 år och tiggde pengar. Hon gick fram till människor och bad om pengar helt enkelt.
Detta är inte lika vanligt/synligt som romerna i Sverige men jag har ändå sett de ofta under mina år här. Är det värre när det är barn i bilden, synligt, som tigger pengar?
Har de värre ställt än romerna i Sverige?
Vem vet, kanske….kanske inte…
 
När jag, Kadir och Adem gick i gamla stan i Stockholm så satt det flera romer och tiggde. De sa hej, vi sa hej och log. Och vi fick ett leende tillbaka. Vet ni hur gott det kändes i hjärtat för mig?
Ett hej och ett leende, det behövs inte mer än så. Vi blev inte tvingade till att skänka pengar, eller säga hej.
Men vi sa hej och det gjorde oss, och kanske dem glada.
En av sakerna jag har lärt mig utav Kadir och hans liv och uppväxt; Förvänta dig inget tillbaka varje gång du gör en god gärning eller något snällt/bra, det kommer av sig självt om du gör det från hjärtat.
Karma mina vänner, karma!
 
2013 hände mycket i mitt liv. Allt hände i mitt liv just detta år och det var det bästa och värsta året i mitt liv, Och kommer antagligen alltid att vara det.
Den som inte har träffat på mig sen 2013 har kanske inte riktigt träffat på den “nya Louise” för jag är nog ärrad och förändrad för livet efter det året. På gott och ont.
Det har gjort mig till den jag är idag och det är jag glad för.
Året började med att mamma blev riktigt dålig efter bara några få månader vetandes om cancern och efter knappt 4 veckor på sjukhuset, som jag aldrig kommer att glömma, så avled hon.
Månaden som kom efter kan ha varit den värsta tiden i mitt liv, efter att de värsta i mitt liv just hade hänt.
Ögonen på mig vidgades enormt och jag är fortfarande förvånad över mycket som hände under denna tid. Hur andra människor tänkte och fungerade. Eller inte tänkte alls?
Jag är också imponerad över hur människor som jag inte stod så jättenära faktiskt öppnade sin famn för en.
En riktigt berg-och-dalbana och på toppen av allt var jag gravid och bara ville njuta av att vara det och få planera ett kommande bröllop.
Efter nästan 3 månader i Sverige så återvände jag till Turkiet med en något större mage och ett något större brustet hjärta och saknaden av min mamma.
Usch, jag gråter nästan när jag tänker på det nu. Hur livet förändras så snabbt och hur mycket skit som man fick gå igenom.
Men hey, what doesn’t kill you makes you stronger sägs det….
Sedan började den där berg och dal banan gå uppåt. Spikrakt uppåt.
Vi gifte oss, köpte nya möbler och flyttade in i våran toppnya lägenhet. Och 3 månader senare så tittade lilla Adem ut.
Jag vet att livet som fru kanske inte förändrades över en natt, men det är klart att gå från sambo till fru faktiskt är en milstolpe och en förändring i ens liv.
Att gå från sambo-herr och fru till att bli föräldrar, det är den största förändringen i mitt liv någonsin.
Det går inte riktigt att sätta exakt finger på det eller förklara exakt vad som förändrar en, det är något man bara vet och känner själv. Den nya familjemedlemen, ditt barn förändrar dig som person och människa.
Kanske inte samma dag eller dagen efter direkt. Men efter ett tag, när man har lärt känna det där nya livet som har legat i ens mage i 9 månader så vet man att man är inte samma person som man en gång var.
Man är en förälder med ett stort ansvar för en annan människa.
Det betyder inte att man måste se till att köpa nyaste märkesjeansen, uppdatera sitt barn med senaste plattan eller ha världens största 2-år kalas.
Det handlar om att låta denna lilla människa få känna sig trygg, livet ut, vare sig du finns där eller inte.
Att bli förälder handlar om att ge obegränsat med kärlek, värme och glädje. Kunna stötta ditt barn även i svåra stunder och aldrig, aldrig någonsin förminska barnets känslor eller som person.
Att finnas där för ens barn är kanske föräldrarnas största uppgift i livet, eller vad tycker ni?
 
Sluttampern av berg-och-dal-året 2013 hade blandade känslor. Att bli förälder är också en tuff uppgift och det var mycket nytt för oss alla tre. Det tär på krafterna och på känslorna hela tiden och du dras mellan enorm lycka och samtidigt ständig oro över att man kanske gör fel.
Jag drog samtidigt med en stor eftersorg, vilket är väldigt vanligt att få ett tag efter att man mist någon.
Och det var fler personer som försvann ur mitt liv under detta år vilket tog en hel del på krafterna och känslorna.
Men samtidigt som vi lämnade året 2013 så visste jag att 2014 och kommande åren kommer och ska bli riktigt, riktigt bra.
 
Jag är samma lilla Louise, som bara blir äldre och äldre för varje år. Varje år, flera gånger per år så växer jag som människa, förändras jag som människa och formas jag som människa.
Allt är inte perfekt, roligt och härligt hela tiden. Vissa dagar, vissa stunder kan vara riktigt skitjobbiga.
Men jag är riktigt nöjd med livet och lycklig över vem jag är idag.
 
Detta är jag idag. Vem är jag om 3, 5, 10 och 25 år? Det får vi se då helt enkelt men mest troligt har jag fler aha-upplevelser och ännu fler milstolpar i mitt liv.
 

 
Louise 20 år vs. Louise 28 år. Håret är lite mörkare och jag är definitivt lite klokare och har mer erfarenhet utav livet. 
 
Vill du vara med i årets fotoutmaning? Läs HÄR och skriv om veckans tema “Jag” eller haka på nästa vecka då temat är “Nytt”

4 kommentarer

  1. Fint skrivet!! Blir tårögd så fort någon skriver om sitt barn för jag är så dålig på att sätta ord på mina känslor, och de lyckades du med när du skrev om att finnas där för sitt barn osv.. De är helt fantastiskt med barn! 🙂

  2. Fantastiskt fint skrivet! Tycker du tänker väldigt logiskt och använder sunt förnuft. Oftast är det det bästa i barnuppfostran:-)och mycket kärlek!

Kommentera