Våran vecka!

Egentligen vet jag inte om jag törs andas ut än. Det har varit en vecka med väldigt mycket humörsvängningar från min sida. 
Det hela började förra helgen. Temperaturerna gick från sköna 28-32 till 38-43 grader. Extrem hetta och helt ärligt så gör det mig inte på bra humör. 
Precis då så får både Adem och Esma hög feber samtidigt, 38-39 grader. 
Esma får öroninflammation OCH hennes första tand tittar sakta upp. 
Adem börjar hosta och Esma börjar några dagar efter honom att hosta ännu mer. Hon låter som en äldre person som har rökt hela sitt liv. Sådär riktig besvärlig, rosslig hosta med massa slem vid lungorna. 
Igen. Precis som de senaste gångerna sen början av April. 
 
Mitt i allt detta så är min pappa och lillebror på plats i Side. De skulle åkt veckan innan men SAS strejkade som ni vet och deras flyg ställdes in. 
Så de bokade om snabbt och kom en vecka senare. När vi skulle ses på måndagen så ställde jag in våran träff för barnen mådde inget bra och Adem hade kräkts på söndagskvällen. Vi laddade för att ses på tisdagen istället och det såg vi verkligen fram emot. 
Under tisdagen så var barnen lite låga, Adem åt inte så jättemycket men framåt kvällen så var de bättre och de båda hade mer energi. 
Värmen var fortfarande extrem dock. 
Vi är startklara för att åka och träffa min familj, glada barn och jag ber Adem att gå och ta på sig sina skor. 
Då kräks han i sovrummet. 
Just då står min familj inne på Marias butik så det var bara att ringa och ställa in. 
Adem kräks ytterligare den kvällen och vad han än får i sig, tillslut bara vatten, så kommer det upp igen. 
 
På onsdagen åker vi till sjukhuset dels för Esmas hosta som är ganska så “stark” men framför allt för Adem som knappt ätit något på 3 dagar och dessutom inte behållt något de senaste dygnet. 
Vi blir inlagda på sjukhuset med Adem där han får lämna blod, göra röntgen och får dropp i armen. 
Båda barnen är sedan bättre på torsdagen men jag vågar inte chansa och åka in för att träffa min familj. 
Just då började det verkligen ta på mitt psyke. Igen. 
Hela våren har vi gått med varannan vecka friska barn, varannan vecka barn med hosta och/eller feber. 
Jag börjar ifrågasätta mig själv som mamma, vad gör jag för fel för mina barn. De är inga “extrema sjukdomar” de har dragit på sig men de är ändå något som går runt för oss hela tiden. Varför? 
Tidigare så har vi varit sjuka 1-2 dagar och sedan är det över. Men detta verkar aldrig gå över för oss mer än korta stunder. 
Jag vet att jag inte är en dålig mamma men självförtroendet är så lågt nu när de ännu en gång har blivit sjuka så jag börjar tvivla rejält på den rollen. 
Att se barnen sjuka är psykiskt jobbigt just för att de är barn. Kunde det inte fått vara jag som är sjuk istället? Som kräks, hostar och får hög feber istället. Jag är starkare än mina barn och klarar det bättre. 
 
På fredagen är det midsommarafton. Min familj har nu varit i Side i 5 dagar och vi har fortfarande inte träffats. Vi har hållt kontakten hela tiden som de har varit här och jag vet att de har det jättebra på sin semester. 
Men det är skittråkigt att inte få träffa dem och göra allt kul som vi hade tänkt. Vi ses så sällan så all tid är dyrbar. 
Jag avvaktar och velar fram och tillbaka under fredagen om vi ska åka in till Side för att ses eller om barnen kanske inte är tillräckligt friska ännu. 
Eller de kanske till och med blir sämre?  Men tillslut säger Kadir till mig att åka in. Verkar barnen sämre så är det bara att åka hem direkt. 
Så jag chansar, duschar snabbt, slänger på mig kläder och smink för att sedan äntligen få träffa familjen. 
Och vilken midsommar vi hade sen. Jag ska berätta mer om det när jag har fått alla bilder men i det stora hela så kan jag säga att barnen har inte hostat så lite och sett så glada och energifyllda ut på nästan en vecka. Och det var en riktigt bra kväll för oss alla. 
Så vi gjorde helt rätt med att fira midsommar. 
 
Lördagen mådde de varken bättre eller sämre. Adem åt knappt något under dagen och var mer trött mot kvällen än vanligt. 
Och jag förstår honom. Han har gått nästan en vecka med att äta väldigt, väldigt lite. Värmen ligger fortfarande på runt 40 grader i skuggan under lördagen och det är jobbigt. 
Adem är ganska smal i vanliga fall men hans kropp var så extremt liten och mager nu att det gjorde ont i mig att se honom så. Han tynar bort känns det som. 
Min lilla prins, det var en jobbig vecka. Vi försöker mata med allt möjligt men väldigt lite går i. 
Tack och lov började vi se bättring på söndag för dem båda, även för den matglada Esma som äter allt hon ser men som hostade ganska så mycket under veckan började bli bättre. 
Eftersom barnen “mår bra” har energi, Adem äter lite men behåller maten osv. så åkte vi in till Side framåt söndagskvällen för att säga hej då till min pappa och lilebror. 
En vecka har gått och det är dags för dem att åka hem. Och vi har hunnit träffas två gånger varav den sista gången för att vinka av dem vid bussen. 
Världens sämsta vecka, fast bra ändå för vi hade en riktig trevlig midsommar. Men det var nog allt. 
 
Jag är väldigt glad över att min familj har haft en bra vecka, att de klarar sig bra på egen hand och känner mycket folk på plats. Jag är ledsen över att vi kanppt sågs men jag vet att vi alla vill att barnen ska må bra i första hand. 
Och de har försäkrat mig om att de hade det bra och att barnens hälsa är viktigast så jag får tro på dem och hoppas att det blir betydligt bättre nästa gång de kommer ner. 
Dessutom är det faktisk inte lång tid kvar innan vi, förhoppningsvis åker till Sverige ett par veckor. 
Så då får vi ta igen allt det vi missade under denna vecka. 
 
Nu ska vi ta en dag i taget, bli av med dessa skitbaciller och äta igen allt vi missat i veckan. 
 
När vi hade vinkat adjö till familjen så åkte vi till Kadir på jobbet. Vi gick bort till lilla lekparken en stund och sedan lekte Adem fotograf. 
Han har börjat tycka om att fota allt han ser. Han fotar sin trötta mamma på morgonen, sin mat på tallriken och Esma när hon ligger på golvet. 
Jag undrar vem han fått dessa idéer ifrån?
 
 
 
 
 
 
Söndagens solnedgång i Side. 

1 kommentar

  1. Så otur ni haft. Och tråkigt att ni inte kunde umgås så.mycket med familjen när dom var nere. Men som du skrev barnen går i första hand och . Men trevligt att ni fick fira midsommar tillsammans iallafall. Kramar till er alla.

Kommentera